Hemma

"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.

"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.

När blir ett hem till hemma egentligen?

Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?

Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.

Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?

Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.

Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.

Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.

Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!

Hemmakärkram!