Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).
Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.
1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)
2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!
3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...
4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!
5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.
Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!
JulhärligKRAM
tisdag 29 december 2009
måndag 21 december 2009
Inställt pga sjukdom...
Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.
Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.
Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.
Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...
Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.
Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.
Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!
Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.
I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...
JullängtandeKram!
Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.
Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.
Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...
Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.
Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.
Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!
Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.
I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...
JullängtandeKram!
tisdag 15 december 2009
Hemma
"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.
"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.
När blir ett hem till hemma egentligen?
Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?
Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.
Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?
Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.
Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.
Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.
Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!
Hemmakärkram!
"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.
När blir ett hem till hemma egentligen?
Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?
Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.
Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?
Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.
Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.
Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.
Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.
Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!
Hemmakärkram!
torsdag 10 december 2009
Prylar och skräp
Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.
Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).
Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.
Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...
Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).
FörflyttadKRAM!
Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).
Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.
Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...
Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).
FörflyttadKRAM!
onsdag 2 december 2009
Know how
Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!
Det är Ångest (med stort Å)!
Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.
Men, nu är det gjort!
Det blev helt ok, dessutom!
Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).
Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.
Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.
Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).
Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.
Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.
Så känner jag inför mitt jobb som lärare.
Dock inte för mitt jobb som hantverkare.
Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!
TapetserandeKRAM!
Det är Ångest (med stort Å)!
Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.
Men, nu är det gjort!
Det blev helt ok, dessutom!
Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).
Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.
Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.
Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).
Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.
Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.
Så känner jag inför mitt jobb som lärare.
Dock inte för mitt jobb som hantverkare.
Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!
TapetserandeKRAM!
måndag 30 november 2009
Ihoptrasslade sladdnästen
I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.
Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.
Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.
Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.
Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.
Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".
Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.
IhoptrassladKRAM!
Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.
Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.
Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.
Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.
Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".
Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.
IhoptrassladKRAM!
måndag 23 november 2009
Lugn?
Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.
Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.
Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:
Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.
Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.
LugnadKRAM!
tisdag 17 november 2009
Influensatider
Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).
Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.
För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.
Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).
Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.
Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...
För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.
Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.
SjukligKRAM
torsdag 12 november 2009
Uppenbarelser
Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
Hur vet man att man fått en uppenbarelse?
Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.
Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.
En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.
I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.
Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.
Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.
För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?
UppenbaradKRAM!
tisdag 10 november 2009
Böljande planer
Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.
Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.
Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...
När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...
Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.
Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...
Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.
Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...
"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".
Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.
Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)
VankelmodigKRAM!
måndag 9 november 2009
I rörelse
Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.
Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.
Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.
Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...
RörligKRAM!
torsdag 5 november 2009
Något är förstört
Jag är rädd. Hela tiden rädd.
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.
Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.
Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.
Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.
Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.
Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.
Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.
Så, please, be careful out there.
SkakadKRAM
onsdag 4 november 2009
Manlig domän
Trots att man är en jämställd, modern, utbildad kvinna (!?) så råkar man ständigt ut för sådana där tillfällen då man känner sig som en liten förtryckt kvinna som står och gömmer sig bakom en man...
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.
Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.
Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.
Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.
Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.
Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.
Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).
Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?
Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.
Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.
TillbakadragenKRAM!
måndag 2 november 2009
Bekräftelse nog?
Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.
Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?
Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.
Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.
För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.
Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.
Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.
När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.
Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.
Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.
Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.
När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...
Bekräftelsesjuk KRAM!
fredag 30 oktober 2009
Josephine Ett
Genom mötet med andra människor lär man känna sig själv. Genom mötet med andra människor blir man till. Eller? Finns man då inte om man inte träffar andra människor?
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
onsdag 28 oktober 2009
Sanera
Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.
Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.
Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.
1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...
2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.
Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...
Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)
Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.
Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.
Sanerad KRAM!
lördag 24 oktober 2009
Att lämna ifrån sig en katt
När vi skulle skaffa våra katter för två-tre år sedan så började vi med att ta våra barn till Allergicentrum för testning. Det låter som en enkel sak, men alla som har insikt i sjukvårdsapparaten vet att detta tar lång tid. Det visade sig att de var allergiska, men dock inte mot katter, någon av dem.
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).
Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.
Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.
Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:
Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.
Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)
En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.
Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.
Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..
(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).
Del 2. Ett hem är inte ett verkligt hem utan en katt. Nu är det upp till oss att se till att det kan vara det!
Kattkram!torsdag 22 oktober 2009
En olycka kommer sällan ensam...
Sista tiden har varit så intensiv och full av händelser. Så här års brukar jag annars vanligtvis gå omkring och vara livrädd för den annalkande grå novembertristessen som jag VET alltid kommer.
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!
Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!
Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.
Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...
Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!
Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.
Olycksaliglyckokram!
måndag 19 oktober 2009
Framflyttade förväntningar
Det har varit hemskt att få ta del av budgivningens psykologiska strategier från säljarens perspektiv...
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.
Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:
1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.
2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!
3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..
4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.
5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!
6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.
7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!
Oerhört lättad och lycklig KRAM!
tisdag 13 oktober 2009
Svartsjukt bevakande älskare...
Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.
I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.
Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)
Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?
Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!
Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...
Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.
Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!
Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!
TRÖTT KRAM!!!
torsdag 8 oktober 2009
Skadedrabbat
Min son tillhör den där kategorien av barn som, när det är något som är riktigt roligt (läs sport och tävling), kan blockera bort smärta och obehagligheter.
Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...
Oj..det låter som om han är lik någon...
Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).
Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.
Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!
Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.
Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.
Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.
Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.
"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".
Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.
Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...
Lättad kram!
Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...
Oj..det låter som om han är lik någon...
Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).
Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.
Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!
Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.
Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.
Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.
Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.
"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".
Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.
Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...
Lättad kram!
söndag 4 oktober 2009
Dockhus
Jag har upptäckt något mycket märkligt hos mig själv... jag är obehagligt intresserad av att sitta och titta på mitt eget hus på hemnet...
Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!
Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.
Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.
Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...
Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!
DockhusKRAM!
Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!
Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.
Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.
Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...
Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!
DockhusKRAM!
fredag 2 oktober 2009
Tudelade känslor
När man har så mycket att göra att man märker att man springer i stället för att gå, hela tiden, då kan man antingen känna att det är fruktansvärt och hemskt, eller att det faktiskt är KUL (om man får erkänna det...).
Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.
Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.
Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...
Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!
Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!
Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:
1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.
2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.
3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!
Utsliten (men glad) Kram!
Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.
Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.
Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...
Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!
Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!
Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:
1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.
2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.
3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!
Utsliten (men glad) Kram!
torsdag 24 september 2009
Känslobeslut
Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...
Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?
För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.
För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.
De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.
Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.
För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.
Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...
Beslutsam KRAM
Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?
För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.
För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.
De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.
Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.
För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.
Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...
Beslutsam KRAM
måndag 21 september 2009
Motiverad ansiktslyftning?
Just nu är jag helt fixerad vid att måla, reparera och fixa hemma. Min man likaså.
Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.
Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.
I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!
Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.
Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).
Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...
Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...
Motiverad kram
Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.
Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.
I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!
Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.
Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).
Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...
Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...
Motiverad kram
tisdag 15 september 2009
Flyktiga minnen
Du vet hur man ibland bara kan råka springa på ett sådant där MINNE, ett sådant som träffar en rakt in i ens innersta och plötsligt är man DÄR, tillbaka till just den känslan, platsen, tiden.
Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.
Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.
I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.
Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.
Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.
Så som jag var då.
Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.
Minnesvärd KRAM
Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.
Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.
I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.
Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.
Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.
Så som jag var då.
Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.
Minnesvärd KRAM
torsdag 10 september 2009
Fyra bröllop och en begravning...
Jag tillhör den där skaran som inte varit på vare sig så många bröllop som begravningar. Inte heller på så särskilt många dop, om man nu ska gå igenom cv:t.
Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.
Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.
Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.
Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.
För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.
Kram
Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.
Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.
Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.
Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.
För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.
Kram
tisdag 8 september 2009
Laddad för fest
Var bjuden på en stor kräftskivefest i lördags hos vänner vi inte varit på fest hos ett tag. Jag hade verkligen sett fram emot det hela. Vad händer?
Efter att ha masat mig upp i ottan på lördagen, försökt hänga med i mannens och sonens tempo ut till fotbollsplanerna i Emmalund till dagens cupspel, pratat och pratat och tittat och hejat hela dagen, kom så DEN STORA hysterin sakta smygande vid hemkomsten. Huset i kaos, smutsigt och rörigt (i mina ögon) osv osv, så började jag springa omkring och städa och röja muttrandes fula ord för mig själv. En handling inför festen var också tvungen att snabbt genomföras i flygande fläng.
Efter det var det dags att tvaga och tvätta, både kläder och barn och mig själv. Alltjämt på hysterins brant.
När hysterin till slut når sin kulmen, och jag låter den brisera, så säger min man lugnt att det är väldigt konstigt prioriterat av mig att genomföra städning och diverse just nu, när jag i stället borde gå upp och vila, ta det lugnt och ladda inför festen. Det där kan vi göra i morgon, menar han.
Jag lugnar mig och börjar till slut fokusera på festen, klart vi ska ha trevligt. Men, så klart var det alldeles för sent.
Det räckte med ett par glas vin och en snaps i stort sett, sedan var jag så trött att det var lika bra att åka hem. Trevligt.
Vad kan man lära av denna historia?
Ingenting, som vanligt.
Suckkram
Efter att ha masat mig upp i ottan på lördagen, försökt hänga med i mannens och sonens tempo ut till fotbollsplanerna i Emmalund till dagens cupspel, pratat och pratat och tittat och hejat hela dagen, kom så DEN STORA hysterin sakta smygande vid hemkomsten. Huset i kaos, smutsigt och rörigt (i mina ögon) osv osv, så började jag springa omkring och städa och röja muttrandes fula ord för mig själv. En handling inför festen var också tvungen att snabbt genomföras i flygande fläng.
Efter det var det dags att tvaga och tvätta, både kläder och barn och mig själv. Alltjämt på hysterins brant.
När hysterin till slut når sin kulmen, och jag låter den brisera, så säger min man lugnt att det är väldigt konstigt prioriterat av mig att genomföra städning och diverse just nu, när jag i stället borde gå upp och vila, ta det lugnt och ladda inför festen. Det där kan vi göra i morgon, menar han.
Jag lugnar mig och börjar till slut fokusera på festen, klart vi ska ha trevligt. Men, så klart var det alldeles för sent.
Det räckte med ett par glas vin och en snaps i stort sett, sedan var jag så trött att det var lika bra att åka hem. Trevligt.
Vad kan man lära av denna historia?
Ingenting, som vanligt.
Suckkram
fredag 4 september 2009
Baxade cyklar
Den här veckan har jag fått en obehaglig inblick i och insikt om mina elevers liv och vardag. Ofta tror jag att jag redan är expert på det, att jag faktiskt visst förstår, men plötsligt inser jag hur naiv och oförstående jag trots allt är, sittandes i mitt trygga välordnade villaområde.
Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).
Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".
Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.
Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.
Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.
En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!
"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.
I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.
Sorgsen KRAM
Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).
Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".
Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.
Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.
Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.
En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!
"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.
I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.
Sorgsen KRAM
tisdag 1 september 2009
Paus i vardagsträsket
Att man ska ha så mycket omkring sig att man inte ens orkar sätta sig vid datorn och skriva ett litet ynka blogginlägg!
Jag måste helt enkelt ta tag i det där jag skrev för länge sedan att jag ska försöka varva mina mer genomtänkta inlägg med korta ogenomtänkta (eller i alla fall ogenomtänkta...), som kanske inte har något direkt tema...
Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det är verkligen tvärtom! Men, jag har sällan tid att sätta mig och verkligen fokusera på en tanke nuförtiden. Det låter inte bra, det hör jag ju själv...
I helgen däremot hade jag verkligen tid att plötsligt kaskadreflektera när jag var på besök hos min allra bästa väninna i Stockholm då vi hade tjejfest och härlig myshelg i hop.
Jag blir nästan som en tonåring på nytt när jag får den möjligheten, det är så livgivande! Plötsligt sitter man och gör djupdykningar i sitt och de andras liv och livsval, man ser sig själv (och de andra!) så klart och känner sådan tillförsikt och energi inför att ta tag i sitt liv när man kommer hem. Det är en sådan här paus, och en sådan här distans, man behöver för att plötsligt se vad man har och känna lycka över vad man har.
Hemmablindhet och en känsla av hopplöshet och maktlöshet drabbar så lätt när man står mitt i vardagsträsket och bara vill hoppa av.
Så, jag behöver MER och FLER tjejsammankomster och festligheter överhuvudtaget, jag mår ju så BRA av dem! (fast så satans trött man blir av att ha kul också, det är ett tråkigt straff tycker jag som borde förbjudas...det är ju vetskapen om detta som gör att man alltid tvekar att ha kul...).
Festlig KRAM!
Jag måste helt enkelt ta tag i det där jag skrev för länge sedan att jag ska försöka varva mina mer genomtänkta inlägg med korta ogenomtänkta (eller i alla fall ogenomtänkta...), som kanske inte har något direkt tema...
Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det är verkligen tvärtom! Men, jag har sällan tid att sätta mig och verkligen fokusera på en tanke nuförtiden. Det låter inte bra, det hör jag ju själv...
I helgen däremot hade jag verkligen tid att plötsligt kaskadreflektera när jag var på besök hos min allra bästa väninna i Stockholm då vi hade tjejfest och härlig myshelg i hop.
Jag blir nästan som en tonåring på nytt när jag får den möjligheten, det är så livgivande! Plötsligt sitter man och gör djupdykningar i sitt och de andras liv och livsval, man ser sig själv (och de andra!) så klart och känner sådan tillförsikt och energi inför att ta tag i sitt liv när man kommer hem. Det är en sådan här paus, och en sådan här distans, man behöver för att plötsligt se vad man har och känna lycka över vad man har.
Hemmablindhet och en känsla av hopplöshet och maktlöshet drabbar så lätt när man står mitt i vardagsträsket och bara vill hoppa av.
Så, jag behöver MER och FLER tjejsammankomster och festligheter överhuvudtaget, jag mår ju så BRA av dem! (fast så satans trött man blir av att ha kul också, det är ett tråkigt straff tycker jag som borde förbjudas...det är ju vetskapen om detta som gör att man alltid tvekar att ha kul...).
Festlig KRAM!
måndag 24 augusti 2009
Romantik och strumpor
En romantisk dröm. Det var vad bruden såg ut som i lördags när jag var på bröllop. Ja, allt såg ut som det faktiskt, även brudgummen, tärnor, bestmen, brudnäbb, ja alltihop var som taget från en bröllopstidning. Sedan fortsatte kvällen i ett likadant perfekt skimmer, vackra tal hölls och underhållningen var finstämd.
Det var ett sådant där bröllop som jag inte ens vågade drömma om själv när jag var yngre, det hade varit att be om för mycket på något sätt, tänkte jag.
Det som även var kul för mig och min familj personligen, var att vi fick tillfälle att träffa hela släkten på min mans sida, vilken vi inte träffar i helhet på det här sättet så ofta precis. Det är också något jag beundrar alla dem som ordnar stora bröllop eller högtidsfester för, att de faktiskt ger alla en möjlighet att träffas och komma närmare varandra.
Själva hade vi fått hjälp med barnvakt också på kvällen, något som är mycket lyxigt och ovanligt för oss att vi fixar. Jag inser att vi nog borde låta barnen ha det oftare, både för deras och vår skull, de hade haft så kul och mysigt med min bror och hans fru! (TACK!)
Dagen efter gick dock i den obligatoriska TRÖTTHETENS och KOMALÄGETS tecken, trots att jag inte drack några mängder (SUCK).
Följaktligen låg en mängd sysslor, vilka borde ha tagits tag i i helgen, ogjorda idag, vilket alltid resulterar i en kaotisk måndag. Några exempel: glömt att kolla barnens veckobrev (oj, skulle den boken slagits in tills idag?!), glömt att köpa present till dagens kalas, glömd rygga med frukt och loggbok till skolan, ostrukturerad plan över hur dagens pussel med alla aktiviteter skulle genomföras, oinköpt ny mobil till mannen (gått sönder och man klarar sig ju inte utan, eller?), otvättade konståkningskläder till morgondagens träning (ner och riva i tvätthögen...), tomt i kylen, otankad bil, etc etc.
När jag på kvällen står över tvätthögen och sorterar så känner jag mig så förbannad över att INGEN kan tänka sig att vända strumporna åt rätt håll innan man lägger dem i tvätten. Det får jag göra åt ALLA i familjen. Hur många strumpor vänder jag åt rätt håll då, per år, om vi är fyra och alla gör av med ett par om dagen?! (Någon kan få räkna ut det...). (NEJ, de blir inte rena om de inte är åt rätt håll!).
Ja, sådana tråkiga tankar kan stress och trötthet resultera i... Verkligen småttigt och trist...
Romantisk KRAM!
Det var ett sådant där bröllop som jag inte ens vågade drömma om själv när jag var yngre, det hade varit att be om för mycket på något sätt, tänkte jag.
Det som även var kul för mig och min familj personligen, var att vi fick tillfälle att träffa hela släkten på min mans sida, vilken vi inte träffar i helhet på det här sättet så ofta precis. Det är också något jag beundrar alla dem som ordnar stora bröllop eller högtidsfester för, att de faktiskt ger alla en möjlighet att träffas och komma närmare varandra.
Själva hade vi fått hjälp med barnvakt också på kvällen, något som är mycket lyxigt och ovanligt för oss att vi fixar. Jag inser att vi nog borde låta barnen ha det oftare, både för deras och vår skull, de hade haft så kul och mysigt med min bror och hans fru! (TACK!)
Dagen efter gick dock i den obligatoriska TRÖTTHETENS och KOMALÄGETS tecken, trots att jag inte drack några mängder (SUCK).
Följaktligen låg en mängd sysslor, vilka borde ha tagits tag i i helgen, ogjorda idag, vilket alltid resulterar i en kaotisk måndag. Några exempel: glömt att kolla barnens veckobrev (oj, skulle den boken slagits in tills idag?!), glömt att köpa present till dagens kalas, glömd rygga med frukt och loggbok till skolan, ostrukturerad plan över hur dagens pussel med alla aktiviteter skulle genomföras, oinköpt ny mobil till mannen (gått sönder och man klarar sig ju inte utan, eller?), otvättade konståkningskläder till morgondagens träning (ner och riva i tvätthögen...), tomt i kylen, otankad bil, etc etc.
När jag på kvällen står över tvätthögen och sorterar så känner jag mig så förbannad över att INGEN kan tänka sig att vända strumporna åt rätt håll innan man lägger dem i tvätten. Det får jag göra åt ALLA i familjen. Hur många strumpor vänder jag åt rätt håll då, per år, om vi är fyra och alla gör av med ett par om dagen?! (Någon kan få räkna ut det...). (NEJ, de blir inte rena om de inte är åt rätt håll!).
Ja, sådana tråkiga tankar kan stress och trötthet resultera i... Verkligen småttigt och trist...
Romantisk KRAM!
fredag 21 augusti 2009
Ofokuserad
Det har varit en så hysteriskt stressig vecka att jag inte ens kan fokusera på något ämne att skriva om nu. Allt bara snurrar i huvudet och jag har svårt att sortera ut viktiga saker.
Jag hoppas och tror att det ska bli bättre om ett par veckor när allt nytt lagt sig, annars måste jag börja oroa mig för hur jag ska klara av det här...
OK, fokus nu. Jag försöker fånga några tankar i flykten:
Mitt nya uppdrag på Lärarutbildningen sväljer fruktansvärt mycket tid och inte alls 20% av min tid som det är tänkt... Hm... Är jag lurad nu igen? Antagligen...
När jag jobbar så mycket med datorn på jobbet som jag gjort på sista tiden är jag så trött på den så jag inte orkar sitta för nöjes skull längre vid datorn... Betyder det att de som gör det inte finns med på facebook?!
Igår hade jag mitt första uppdrag på lärarutbildningen som innebar att jag skulle föreläsa för en studentgrupp. Det var intressant att jag inte kände någon större skillnad i min roll som PEDAGOG mot när jag är framför mina högstadieelever. Hm, det kräver vidare reflektion framöver som jag inte orkar med just nu...
Annars är det skönt att det är VM i friidrott just nu, så jag kan koppla av framför tv:n en stund i alla fall... Min dotter är nog lite av ett löfte i den sporten (tror jag iaf...) så efter Sportcampen hon var på förra veckan har vi tillsammans beslutat att hon även ska äntra denna sport! Sonen är helt uppslukad av fotbollssäsongen, i morgon är det cup! Jag är så lycklig över att mina barn är så idrottsintresserade! Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag :-)) (även om det innebär otroligt merjobb för mig som förälder...).
Nu till orosmomentet. Jag ska på bröllop i morgon. Min mans underbart vackra och härliga kusin ska gifta sig. Mitt problem: jag har varit så upptagen och trött på sistone så jag har inte hunnit köpa någon klänning eller planera för min festklädda uppenbarelse... SUCK. Jag kan inte låta bli att känna den där barnsliga tanken att jag inte vill gå. Den där "jag ger upp jag skiter i det"-känslan. D et är inte kul att gå på finfest och inte vara förberedd.
Men jag är vuxen och mogen och måste väl skärpa mig... Jag får ge mig iväg till affärerna i morgon när de öppnar helt enkelt...
Ofokuserad KRAM!
Jag hoppas och tror att det ska bli bättre om ett par veckor när allt nytt lagt sig, annars måste jag börja oroa mig för hur jag ska klara av det här...
OK, fokus nu. Jag försöker fånga några tankar i flykten:
Mitt nya uppdrag på Lärarutbildningen sväljer fruktansvärt mycket tid och inte alls 20% av min tid som det är tänkt... Hm... Är jag lurad nu igen? Antagligen...
När jag jobbar så mycket med datorn på jobbet som jag gjort på sista tiden är jag så trött på den så jag inte orkar sitta för nöjes skull längre vid datorn... Betyder det att de som gör det inte finns med på facebook?!
Igår hade jag mitt första uppdrag på lärarutbildningen som innebar att jag skulle föreläsa för en studentgrupp. Det var intressant att jag inte kände någon större skillnad i min roll som PEDAGOG mot när jag är framför mina högstadieelever. Hm, det kräver vidare reflektion framöver som jag inte orkar med just nu...
Annars är det skönt att det är VM i friidrott just nu, så jag kan koppla av framför tv:n en stund i alla fall... Min dotter är nog lite av ett löfte i den sporten (tror jag iaf...) så efter Sportcampen hon var på förra veckan har vi tillsammans beslutat att hon även ska äntra denna sport! Sonen är helt uppslukad av fotbollssäsongen, i morgon är det cup! Jag är så lycklig över att mina barn är så idrottsintresserade! Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag :-)) (även om det innebär otroligt merjobb för mig som förälder...).
Nu till orosmomentet. Jag ska på bröllop i morgon. Min mans underbart vackra och härliga kusin ska gifta sig. Mitt problem: jag har varit så upptagen och trött på sistone så jag har inte hunnit köpa någon klänning eller planera för min festklädda uppenbarelse... SUCK. Jag kan inte låta bli att känna den där barnsliga tanken att jag inte vill gå. Den där "jag ger upp jag skiter i det"-känslan. D et är inte kul att gå på finfest och inte vara förberedd.
Men jag är vuxen och mogen och måste väl skärpa mig... Jag får ge mig iväg till affärerna i morgon när de öppnar helt enkelt...
Ofokuserad KRAM!
måndag 17 augusti 2009
Antingen-eller
Det är konstigt vad snabbt man kastas tillbaka till allt när man börjat jobba, barnen börjat skolan och alla aktiviteter har börjat rulla igång igen.
Slut på lata sovmorgnar och tom kalender som man fyller som man vill. Konstigt nog känner man alltid först samma motvilja och oro, som sedan förbyts till en känsla av att det ändå är rätt skönt när vardagen återgår i sina spår. Jag antar att det kallas överlevnadsinstinkt.
Jag tror att jag kanske är lite av en sådan där "antingen-eller"-människa. Antingen vill jag kunna vara bara lat och nöjeslystet ego, eller så vill jag vara väldigt upptagen, ju mer jag har att göra desto mer effektiv kan jag vara.
Eller så inbillar jag mig bara att jag fungerar så. Förresten vet jag att jag brukar ta slut allt för fort, som den där Duracellkaninen som plötsligt bara slutar springa... Och inte springer mer alls sedan kanske...
Det är väl helt enkelt så att jag skulle vilja ha ett liv som har lite mer jämvikt. Jag VILL helst INTE behöva vara antingen eller, jag vill kunna välja att vara mer mittemellan, men det känns inte som om jag har det valet direkt.
Så, det är tur att det än så länge känns bra att vardagen rullat igång, nu ska jag försöka behålla den känslan så länge det bara går!
Igångrullad KRAM!
Slut på lata sovmorgnar och tom kalender som man fyller som man vill. Konstigt nog känner man alltid först samma motvilja och oro, som sedan förbyts till en känsla av att det ändå är rätt skönt när vardagen återgår i sina spår. Jag antar att det kallas överlevnadsinstinkt.
Jag tror att jag kanske är lite av en sådan där "antingen-eller"-människa. Antingen vill jag kunna vara bara lat och nöjeslystet ego, eller så vill jag vara väldigt upptagen, ju mer jag har att göra desto mer effektiv kan jag vara.
Eller så inbillar jag mig bara att jag fungerar så. Förresten vet jag att jag brukar ta slut allt för fort, som den där Duracellkaninen som plötsligt bara slutar springa... Och inte springer mer alls sedan kanske...
Det är väl helt enkelt så att jag skulle vilja ha ett liv som har lite mer jämvikt. Jag VILL helst INTE behöva vara antingen eller, jag vill kunna välja att vara mer mittemellan, men det känns inte som om jag har det valet direkt.
Så, det är tur att det än så länge känns bra att vardagen rullat igång, nu ska jag försöka behålla den känslan så länge det bara går!
Igångrullad KRAM!
måndag 10 augusti 2009
Det börjar igen
Efter att ha haft en riktig dipp i humöret i slutet på förra veckan, "slut- på-semesterångest" antagligen, så blev sedan helgen riktig skön och härlig :-) Vi undvek nogsamt allt som kunde störa våra sista dyrbara timmar i frihet.
Kanske var jag rätt trött också förra veckan, då jag varit tvungen att masa mig upp halv sju-sju varje dag för att skjutsa dottern till konståkningslägret i Stångebro som började åtta. Fast egentligen trodde jag nog att det skulle vara jobbigare, att bryta sommarens lata sovmorgonvana, än vad det blev.
I dag har jag i alla fall klarat av första jobbdagen, utan problem med att gå upp tidigt, skönt, men i morgon är jag säkert tröttare, då känns väl den obligatoriska sömnlösa "natten-innan-man -börjar-jobba" av.
Hur var det att komma tillbaka till jobbet då?
Overkligt på något vis. Framför allt var alla, inklusive jag själv, så otroligt sega och märkligt introverta. Någonting har hänt med oss alla, för det var ovanligt lite socialt prat och stoj, tyckte jag. Eller så var det bara jag som kände så, vad vet jag. Jag fick en känsla av att vi var som målstyrda robotar, effektiva i våra rörelser när vi fixade med allt praktiskt och effektiva när vi styrde undan från sommarprat och skvaller. Ovanligt.
Kanske var det bara trötthet och ovilja att bryta den härliga sommarsemesterkänslan, kanske väntar vi alla till i morgon, när vi vant oss vid jobbkänslan, eller så var det den dystra "vi-måste-spara-vi får inga pengar-vi måste knapra på ramarna-stämningen", vilken rektorerna tvingades förmedla, som lade sordi på stämningen.
Det verkade också som om många haft en sommar med mycket fix och arbete på hus och hem, kanske beroende på vädret. Sådant är både kul och stimulerande, men också arbetsamt och uttröttande, tycker jag.
Min kväll avslutades dock med en skön vinst ute på fotbollsplanen, och några nya blåmärken, men åh så skönt!
Motvilligjobbkram!
Tillägg, onsdag:
Det VAR verkligen så att många hade sparat sig till dagen därpå då vi (eller jag?) var mer sociala och det började kännas som den där härliga arbetsplatsstämningen som vi faktiskt har hos oss! Kvällens kick off-middag hjälpte absolut till, även om den kanske inte hjälpte just det syfte den utgav sig för att ha...
Glad KRAM!
Kanske var jag rätt trött också förra veckan, då jag varit tvungen att masa mig upp halv sju-sju varje dag för att skjutsa dottern till konståkningslägret i Stångebro som började åtta. Fast egentligen trodde jag nog att det skulle vara jobbigare, att bryta sommarens lata sovmorgonvana, än vad det blev.
I dag har jag i alla fall klarat av första jobbdagen, utan problem med att gå upp tidigt, skönt, men i morgon är jag säkert tröttare, då känns väl den obligatoriska sömnlösa "natten-innan-man -börjar-jobba" av.
Hur var det att komma tillbaka till jobbet då?
Overkligt på något vis. Framför allt var alla, inklusive jag själv, så otroligt sega och märkligt introverta. Någonting har hänt med oss alla, för det var ovanligt lite socialt prat och stoj, tyckte jag. Eller så var det bara jag som kände så, vad vet jag. Jag fick en känsla av att vi var som målstyrda robotar, effektiva i våra rörelser när vi fixade med allt praktiskt och effektiva när vi styrde undan från sommarprat och skvaller. Ovanligt.
Kanske var det bara trötthet och ovilja att bryta den härliga sommarsemesterkänslan, kanske väntar vi alla till i morgon, när vi vant oss vid jobbkänslan, eller så var det den dystra "vi-måste-spara-vi får inga pengar-vi måste knapra på ramarna-stämningen", vilken rektorerna tvingades förmedla, som lade sordi på stämningen.
Det verkade också som om många haft en sommar med mycket fix och arbete på hus och hem, kanske beroende på vädret. Sådant är både kul och stimulerande, men också arbetsamt och uttröttande, tycker jag.
Min kväll avslutades dock med en skön vinst ute på fotbollsplanen, och några nya blåmärken, men åh så skönt!
Motvilligjobbkram!
Tillägg, onsdag:
Det VAR verkligen så att många hade sparat sig till dagen därpå då vi (eller jag?) var mer sociala och det började kännas som den där härliga arbetsplatsstämningen som vi faktiskt har hos oss! Kvällens kick off-middag hjälpte absolut till, även om den kanske inte hjälpte just det syfte den utgav sig för att ha...
Glad KRAM!
fredag 7 augusti 2009
Flykt?
Jag har nu gått och funderat lite på mitt förra inlägg angående resande. Så här i efterhand känns det lite som ett försvarstal som vare sig behövs, eller är korrekt.
Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.
Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.
Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...
Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.
Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.
Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?
Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.
Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!
Flyktbenägen KRAM!
Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.
Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.
Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...
Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.
Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.
Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?
Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.
Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!
Flyktbenägen KRAM!
tisdag 4 augusti 2009
Reslängtan
Jag har verkligen kommit ner i varv denna sommar. Nu är det bara några dagar kvar innan allt drar igång igen och det jag känner är en lätt ångest i magen bara. Ingen hysteri eller uppvarvning ännu, bara en slags begynnande förlamning. Som om jag rör mig i ultrarapid för att dra ut på semestern så länge som möjligt. Så fort tankarna på att jag snart är fast i det galet snurrande ekorrhjulet igen vågar sig fram, slår förträngningsmekanismen till med full kraft.
Denna sommar har vi nästan inte varit hemma här i stan någonting, bara några dagar här och där. När vi varit hemma har det varit fullt upp med att tvätta, packa upp, packa igen och sköta om huset och trädgården. "Ni har rest mycket i sommar" konstaterade min far igår när han ringde för att höra om vi levde. "Ja, det har vi", svarade jag bara. Jag vet förresten inte om det var en fråga han menade att ställa, eller en anklagelse eller kanske bara förundran. Mina föräldrar reste aldrig någon särskild stans på sina semestrar när jag växte upp, vi bodde i sommarstugan och gjorde som högst någon resa till Göteborg eller Stockholm och till släkten i småland. Min mor brukar nu ägna somrarna åt att bocka av hemkomna barn och barnbarn, och oroa sig över de som är bortresta. Jag undrar om man själv kommer att bli så där paniskt skräckslagen över att familjemedlemmar är ute på vägar, på havet eller i luften när man blir äldre? Det otäcka verkar vara just att man är BORTREST och reser, annars reser man ju mest hela tiden tycker jag ju, i alla fall på vägarna.
Jag kan känna av en viss MISSTÄNKSAMHET mot allt detta resande, varför reser ni bort hela tiden egentligen? verkar de undra. Ja, det kan man ju fråga sig.
1. Jag erkänner en viss inneboende RASTLÖSHET. Något nytt måste hända, och jag blir galen av att gå omkring här hemma och plocka, städa, servera mat, fixa och passa eller skjutsa på egna barn och deras kompisar.
2. Det är ju på sommaren man har TID och MÖJLIGHET att se något annat än den djävulstriangel man är fast i annars (hemmet-barnens skola-jobbet).
3. Det är när man är ledig som man har ORK att göra något annat, vara social och träffa vänner.
4. En del människor prioriterar att lägga pengar på huset, materiella ting eller kläder. Jag vill resa och kunna GÖRA något.
5. Jag reste aldrig som barn, ungdom eller ung vuxen. När jag var ung studerade jag (=inga pengar) och sedan fick vi barn. Nu har vi fått börja uppleva hur kul och givande det kan vara! Jag vill att barnen ska få upplevelser och vidgade vyer.
Reselängtande KRAM!
Denna sommar har vi nästan inte varit hemma här i stan någonting, bara några dagar här och där. När vi varit hemma har det varit fullt upp med att tvätta, packa upp, packa igen och sköta om huset och trädgården. "Ni har rest mycket i sommar" konstaterade min far igår när han ringde för att höra om vi levde. "Ja, det har vi", svarade jag bara. Jag vet förresten inte om det var en fråga han menade att ställa, eller en anklagelse eller kanske bara förundran. Mina föräldrar reste aldrig någon särskild stans på sina semestrar när jag växte upp, vi bodde i sommarstugan och gjorde som högst någon resa till Göteborg eller Stockholm och till släkten i småland. Min mor brukar nu ägna somrarna åt att bocka av hemkomna barn och barnbarn, och oroa sig över de som är bortresta. Jag undrar om man själv kommer att bli så där paniskt skräckslagen över att familjemedlemmar är ute på vägar, på havet eller i luften när man blir äldre? Det otäcka verkar vara just att man är BORTREST och reser, annars reser man ju mest hela tiden tycker jag ju, i alla fall på vägarna.
Jag kan känna av en viss MISSTÄNKSAMHET mot allt detta resande, varför reser ni bort hela tiden egentligen? verkar de undra. Ja, det kan man ju fråga sig.
1. Jag erkänner en viss inneboende RASTLÖSHET. Något nytt måste hända, och jag blir galen av att gå omkring här hemma och plocka, städa, servera mat, fixa och passa eller skjutsa på egna barn och deras kompisar.
2. Det är ju på sommaren man har TID och MÖJLIGHET att se något annat än den djävulstriangel man är fast i annars (hemmet-barnens skola-jobbet).
3. Det är när man är ledig som man har ORK att göra något annat, vara social och träffa vänner.
4. En del människor prioriterar att lägga pengar på huset, materiella ting eller kläder. Jag vill resa och kunna GÖRA något.
5. Jag reste aldrig som barn, ungdom eller ung vuxen. När jag var ung studerade jag (=inga pengar) och sedan fick vi barn. Nu har vi fått börja uppleva hur kul och givande det kan vara! Jag vill att barnen ska få upplevelser och vidgade vyer.
Reselängtande KRAM!
måndag 27 juli 2009
I´m back...
Yassas! Hello! Hej!
Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...
Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.
Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?
Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:
1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...
Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.
Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...
Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!
Solbränd KRAM!
Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...
Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.
Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?
Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:
1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...
Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.
Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...
Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!
Solbränd KRAM!
onsdag 8 juli 2009
Semesterbesvär...
I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste:
Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...
Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!
Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.
Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).
Positiv KRAM!
Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...
Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!
Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.
Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).
Positiv KRAM!
måndag 6 juli 2009
Slarvern
För det första måste jag bara reflektera över den märkliga egenheten jag har att inte kunna lära mig att ta med mig pet-flaskor och burkar till affären och panta regelbundet. Det verkar omöjligt. Så även att åka till återvinningsstationen med allt glas, metall, plast, kartong och tidningar som jag så duktigt sorterar hela tiden.
Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.
Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).
Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.
Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...
Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).
Återvunnen KRAM!
Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.
Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).
Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.
Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...
Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).
Återvunnen KRAM!
fredag 3 juli 2009
Inlåsning-frihet?
Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!
Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.
Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.
Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?
Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...
Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...
Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?
Förankrad Kram
Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.
Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.
Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?
Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...
Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...
Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?
Förankrad Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om... -
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta...