Goda människors tystnad....

Har tänkt mycket på det här med sociala medier på sistone.

Att de både är av godo och av ondo är ett faktum men hur ska man förhålla sig till dem?

Till att börja med anser jag att man som förälder och lärare, särskilt när man arbetar med ungdomar, av nödvändighet måste hålla sig insatt så att man vet hur de olika medierna fungerar och används. Detta görs bara genom att gå med själv och faktiskt vara ganska aktiv, på så sätt lär man sig och får veta väldigt mycket om ungdomarnas liv på "nätet".

Jag har lärt mig att Facebook mest är en arena för vuxna numer och rätt "ute" hos ungdomarna som söker sig bort från de vuxnas ögon hela tiden. De använder sig hellre av mer anonyma alias, på instagram, kik, eller tyvärr på ask, som jag tycker är ett vidrigt medie. På ask bjuder ungdomarna in för frågestund och vem som helst kan anonymt ställa frågor. Det blir en arena för sexuella trakasserier och kränkningar, såväl som för komplimanger och bekräftelse, dock dyrköpt bekräftelse, då obehagliga kommentarer och frågor verkar överväga och sårar och smutsar ner.

De säger att de inte bryr sig men det gör de, jag vet. Varje sårande smutsig kommentar förstör våra barns tillit och glädje till livet. De trycker ner och förstör unga hjärtan och sinnen.

Och det här pågår hela tiden hela tiden.

Jag tittar på Aschbergs program "Trolljägarna" och får ytterligare tankar om hur människor, nu vuxna, kränker, smutsar ner och trycker ner, ja faktiskt hatar, andra människor på nätet. Bakom datorskärmen får dessa människor möjlighet att kommentera anonymt eller öppet, negativt utan tanke på mottagarens känslor eller konsekvenser av vad man skriver. Kommenterarna eldar på varandra i en slags morbid tävling där mest raffinerat elak vinner. En mobb får mobba.

När man kränker, mobbar och hatar andra går det till som så att man först avmänskligfierar offret. Det gör man för att klara av att hålla sin egen empati borta, man vill inte försöka förstå, man värjer sig. Den man avskyr, ser ner på och hatar är inte människovärdig och förtjänar hat, denne har sig själv att skylla. Kanske är man rädd, man ser sin egen svaghet och sårbarhet i den man utsätter, man väljer att agera i stället för att bli nästa offer själv.

På nätet får dessa människor agera fritt utan spelregler.

Jag har sett i verkligheten vilka konsekvenser det kan få. Vilket mänskligt lidande det orsakar.

Jag vet ett barn som aldrig mer gick tillbaka till skolan när "kompisarna" la ut en bild där denne satt på toaletten. Jag vet ett barn som aldrig mer gick trygg till skolan då denne blev påhoppad och slagen av ett gäng ungdomar från andra skolor som fått "veta" på kik att denne sagt något kränkande om en av deras kompisar. Jag vet så många barn och ungdomar som blivit ledsna och kränkta och som fortsätter att bli det dagligen.

Jag vet vuxna som blivit påhoppade, ifrågasatta, nedgjorda med negativa kommentarer på Twitter och på Facebook. Jag vet en vuxen som blev förföljd och smutskastad på nätet i olika forum, t o m i forum där det diskuterades s k akademiska och vetenskapliga frågor.

Det förstör och förgör människor, detta fria hatande.

Vad ska man göra då?

Att reglera och förbjuda anonymitet är ett sätt, men tyvärr svårgenomfört. Att granska vad som skrivs innan det publiceras är ett sätt, men även det fungerar inte alltid i realiteten. Integriteten och värnandet om vår yttrandefrihet är också okränkbar, men vi vet att den utnyttjas av onda krafter. Att polisanmäla eller anmäla ger ofta ingen effekt. Så detta är komplext.

Att prata och prata med våra barn och ungdomar om etik på nätet går dock att göra. Att inte låta dem vara ifred i dessa forum, vi följer efter och finns där också och lyssnar och säger ifrån, barn och ungdomar måste vägledas av oss vuxna, inte vara ifred i sandlådan och få slå varandra fritt i huvudet med spaden.

I dagarna kom jag också att tänka på min egen användning av sociala medier och vilken bild jag ger av mig där. För, just så, det är bara en liten bild, som jag väljer att visa, som man får av mig på sociala medier. Självklart kan det säga en del om mig som person vilken bild jag väljer att visa, men det berättar ändå inte mycket om mig.

Vad jag menar är att man ska akta sig för att tro att man känner någon via sociala medier. Det gör man ingalunda.

Så frågan är om man kan ha alla dessa vänner på Facebook, de som egentligen inte känner mig? Vad får de för bild av mig? Jag hade inte tänkt så mycket på det, hade väl levt lite i den naiva föreställningen att alla som ändå valt att bli vän med mig ville mig väl. Men plötsligt dyker de upp, nättrollen som vill trycka ner mig, som retar sig på mig eller vill tro sig känna mig på ett sätt som känns mycket kränkande. Jag kastas på ett ögonblick tillbaka till barndomens, ungdomens osäkerhet och sårbarhet, jag blir ledsen. Börjar känna mig dum, löjlig. Får flyktinstikt, vill stänga ner mitt konto, ta bort alla mina foton, aldrig mer skriva något, gå och gömma mig och aldrig mer visa mig.

Det är det som blir konsekvenserna av öppet hat, att vi blir tysta.

Nej, vi får inte låta dem vinna, inte låta hatet ta över och tysta. Stäng av dem, ta bort dem och fortsätt gilla och boasta dina vänner med pepp och kärlek. Det tänker jag göra i alla fall.

För mitt liv har blivit rikare av att få kontakt med så många fler vänner, både gamla och nya. Jag kan kommunicera, hålla kontakt via små kommentarer och visa och få bekräftelse genom mina aktioner på de sociala medierna. Jag vill använda dem så; till vänskap, empati, omtänksamhet och glädje.

Sociala medier och ett öppet nät är här för att stanna, vi måste lära oss alla att hantera dem på ett bra sätt bara, genom öppen kommunikation.

För det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad. (Martin Luther King)