Man vänjer sig...

Egentligen hade jag INTE tänkt skriva något nu. Jag SKA inte skriva när jag är ledsen och orolig, hade jag ju bestämt.

Så, nu är mamma inlagd igen och opereras i hjärnan igen. Jag fick inte veta förrän i kväll. Vet inte om familjen vill förskona mig från att veta sådant här, så länge som möjligt, eller om vi alla är så trötta och ledsna på det här så att vi inte ens tänker på att ringa varandra så snabbt som möjligt.

Jaha, nu måste det opereras igen. I hjärnan. Tänk, för bara ett år sedan skulle jag tyckt att det var overkligt. Att det var något jag inte skulle klarat av. Att det opererades, i min mamma.

Man vänjer sig konstigt snabbt vid hemska saker.

Nu säger vi saker som att det var ju bra att de upptäckte att shunten läckte. Det här kan ju bli bra.

Vi säger inte att vi vill skrika högt att VA FAN KAN INTE DET HÄR SLUTA OCH MAMMA VARA FRISK. KAN VI INTE FÅ TILLBAKA VÅR MAMMA.

Nej, vi säger, i peppande ton till varandra, att det här ska nog gå bra, det kanske blir bättre nu!

Ja, men det SKA nog gå bra. Så klart. Vi får se i morgon bitti vad de kan berätta om operationen.

(Inte tänka på pappa som ligger hemma ensam och oroar sig, han sover säkert i natt).

Godnattkram