Varför är jag så tyst?

Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på.

Vart har den alltid så entusiastiskt diskussionsvilliga Josephine tagit vägen? Hon som man knappt fick tyst på.

Hur har det blivit så här?

En journalist och krönikör i den lokala tidningen skrev frågan "Varför är lärare så tysta?" häromdagen.

Ja, varför? Jag vet bara varför jag är tyst och ovillig att uttrycka åsikter i skolfrågan.

Jag är så trött. Jag är så nedslagen i skorna, trampad under mattan. Jag är så less på att läsa om skolans kris att jag måste tvinga mig att läsa allt elände som skrivs varje dag i frågan. Jag tvingar mig dock, som en syndare som måste renas, piskas, straffas. Se sina torterare i ögonen. Försöka förstå varför slagen haglar över mig och oss. Vad är det för kris som de pratar om?

Jag minns dock att jag startade som en ung, kaxig, glad och stolt lärare som var övertygad om att jag skulle göra underverk, mirakel. Jag var som en energikraft, en virvelvind, jag visste att jag skulle förflytta berg.

Ja, jag var en så kallad eldsjäl.

När jag var färdig lärare hade vi precis fått en ny läroplan. Den hade vi inte fått studera på lärarutbildningen. Inte alls. Under mina praktikperioder, på olika skolor som jag var på, hade jag dock fått sitta med i arbetslagen  och hjälpa till med att bearbeta den nya läroplanens sk strävandemål och uppnåendemål. De skulle så klart lokalt förankras, implementeras heter det ju nu, minns inte att det ordet användes då. Oj oj vad tid vi lade på detta genom åren.

Jag minns så väl de erfarna lärarnas frustration, förvirring rent av. Faktiskt ilska och motstånd. Jag började förstå att det var ett helt nytt sätt att tänka kring pedagogik och lärande för många. De kände sig kränkta kan jag se så här i efterhand. Kränkta i sin erfarenhet och yrkesskicklighet.

Ja, nu sitter vi med facit i hand snart 20 år senare. Och ja, de hade all rätt att känna sig kränkta. De hade nämligen rätt i sin känsla att det här var dumheter.

Dessa dumheter fick fortgå, och fortgå i ökad kraft. Faktum är att det inte funnits någon hejd på hur okunniga politiker och pedagogiska vindar och expertflöjlar har fått styra i skolan sedan dess.

Och i dag, ja, hur har vi det i dag? Ännu en ny läroplan och ett nytt betygssystem, reformer hit och förslag dit och fan och hans moster och helvetet är löst i alla medier efter den heliga PISA-rapporten. Alla skyndar till kadavret för att skylla  på någon annan och visa på sin egen förträfflighet. Hacka ur sina egna bitar att profitera på.

Det är underligt att vi plötsligt bryr oss så mycket om vår internationella rang, när vi i alla år har ansett oss så speciella att vi inte behöver jämföra oss eller ens ta till oss internationell forskning i pedagogik. Vi har hållit oss till vår egna fantastiskt högt stående vetenskapliga svenska forskning.

Den forskning som har stött alla nedskärningar som går att göra när det gäller barn och utbildning.

Ja, men varför är vi lärare så tysta då, svara på det då.

I början var jag ung och entusiastisk och tänkte att jag skulle kunna förändra allt med min passion. Jag ville också förändring från den skola jag själv gått i. Jag hade inte erfarenhet nog att se vad dock, så jag gick med i den stora förändringsvågen som sköljde fram och tillbaka genom åren. Som tur var hade jag erfarna, stabila, fantastiskt duktiga kollegor som vägledde mig. De stod fast i stormen, hävdade de basala pedagogiska fundamenten. Stoiskt vidhöll de att lärandet handlar om läsförmåga och repetition. Att goda ämneskunskaper hos mig som pedagog ska förmedlas på ett passionerat sätt med höga förväntningar på eleverna och tydlig resultatuppföljning med individuell återkoppling och extra stöd till de som behöver.

Att motivera till kunskapstörst, nyfikenhet. Hitta nycklarna dit hos varje individ, som en Sherlock Holmes. Det kittlade mig och utmanade mig. Fick mig att ligga vaken om nätterna.

Ja, ja men varför är jag tyst?

Jag arbetade som facklig representant en period men gav upp. Stångade mig blodig och uppgiven åt alla håll. Friskolereformen förstod jag skulle vara dödsstöten för den skola jag ville verka i. Den skola jag fick gå i som barn och ungdom var för ALLA. Alla skulle ha samma möjlighet att få bildning i vårt land. Själv växte jag inte upp i något akademikerhem, att gå vidare till högre studier var ingen tradition, och det var det jag brann för, brinner för, att alla ska ha den möjligheten, oavsett uppväxtvillkor, precis som jag fick.

När skolan blev ett kommunalt företag och ett fält för kapitalismen och vinstprofiten så fick lärarna och rektorerna bli tysta. Vi kan ju inte skrämma bort våra kunder, eleverna. Då får vi inga pengar, resurser, som det lite finare kallas. Vi kan inte tala om några problem för då vill ingen förälder välja oss.

Läser alla analyser som flödar över nu och greppar tag i detta som kallas "schoolhopping". Det är känt att föräldrar nu känner valångest och måste välja "rätt skola" till sina barn för att inte anses som okunniga, omedvetna föräldrar. Att välja eller inte välja har blivit nutidens klassmarkör. Men att vissa föräldrar väljer bort en skola för sina barn så fort det börjar bli ett motstånd där, ett problem, är kanske inte lika känt för alla och envar. Dessa barn, som kanske inte klarar kraven, kunskapsmässigt eller socialt,  eller då familjen, föräldrarna blir ifrågasatta, de byter skola och byter igen. Vad som händer med dessa barns utbildning och rätt till lärande är lätt att se.

Det är nu inbyggt i systemet att vi byter, hela tiden, byt byt. Inget val behöver vara så allvarligt, det är bara att byta och byta. Ställa krav på alla andra och inga på mig själv.

Där är vi nu.

Jag känner mig för första gången gammalmodig. För jag tänker så här; att jag har med mig själv vart jag än går, det är där jag ska stanna. Hos mig själv. Sedan ska jag sända ut mig själv som positiva radiovågor, som ringar på vattnet. Och göra gott hos dem som är omkring mig, så sänder de tillbaka mina vågor med dubbel positiv kraft. Och så växer vi.

Jag har inte gett upp dock. Jag brinner fortfarande för mitt yrke, för ungdomarna och för att de ska kunna växa i sin fulla potential.

Det gör jag.

Så när jag tänker efter så tänker jag inte känna mig nedtrampad under mattan eller nedslagen, men kanske fortfarande trött och less på debatten och alla förståsigpåare om mitt arbete.