Du är dum

Att ha en sexåring hemma kan vara hemskt, påfrestande, uttröttande.... och alldeles underbart!

Just nu pendlar allting i sonens liv mellan att vara himmel och helvete. Och jag förstår inte det här med att barn måste ta allting så personligt (det gör ju aldrig vi vuxna). "Jag är inte arg på dig, utan på det du gör", säger jag pedagogiskt, och han tittar skeptiskt på mig med sina enorma uttrycksfulla ögon.

"Du är dum", slår han fast, när jag förbjuder honom att ta med sin enorma helikopter i morgon till skolan på leksaksdagen. "Den är för stor", säger jag istadigt. "Nej, man får ta med sig leksaker som får plats i ryggsäcken", argumenterar han vidare, men jag ger mig inte.

Jag är dum hela tiden just nu verkar det som. "Dum" är man när man inte lyssnar, är orättvis, har arg röst och stressar. Och när man förbjuder saker som vill göras. Suck.

När vi hade vårt försoningssamtal lite tidigare här i kväll, så försökte jag förklara för honom att jag faktiskt blir ledsen av att han kallar mig "dum" hela tiden. "Även mammor blir ledsna av att höra att man är dum", sa jag bedjande.

Efter det hade vi en så mysig stund och när sonen är på det humöret är han en oemotståndlig charmör.

Min mor är förskollärare och har jobbat många år i förskoleklass. När sonen fyllde sex år gav hon mig en lista över hur "sexåringens ålder" yttrar sig. Det var förutseende av henne, för den listan är en handbok över den fantastiska sexåringens hela register (inte för att det går att förbereda sig...).

Dottern, som är nio, ville när jag nattade henne höra vad som utmärkte hennes ålder då egentligen. "Tja", sa jag, "man kan vara lite förpubertal, ha humörsvängningar och kanske funderar man mycket över livet, döden och universum".

När jag sagt detta, fnissade jag plötsligt till, lade handen för munnen, men kunde inte undvika att orden: "och vissa är visst i den åldern fortfarande...", flög ut.

Hej då från The Shedevil

Härskartekniker

Ett reportage i den lokala blaskan aktualiserade begreppet "härskartekniker" idag för mig. Det handlar om makt och olika tekniker att tillskansa sig det i ett möte med en annan människa.

Dessa tekniker är gamla och har varit kända länge, intet nytt under solen. Det är bara det att man måste lyfta fram dem ofta och påminna om dem, så att man förstår vad som händer när man blir så där tillplattad som man kan bli ibland i mötet med vissa människor.

Här kommer några exempel på härskartekniker: 1. komplimangmetoden; den förrädiskt vänliga, där man inleder mötet med en komplimang. Du riskerar att komma ur balans, kanske känner du dig tvingad att tacka fast du inte ens känner att komplimangen var ärligt menad. 2. Uteslutningsmetoden; den går ut på att förbise, osynliggöra, förlöjliga och ignorera dig. 3. Hierarkimetoden; man använder sin position, ett överläge som chef eller underläge som t ex anställd, för att förtrycka. 4. Tidsmetoden; man hänvisar till någons unga ålder eller bristande erfarenhet. 5. Projiceringsmetoden; handlar om att påföra skuld till dig. Du kanske tar upp ett problem som bollas tillbaka till dig som ditt fel.

Tipset som ges om man råkar ut för sådana här härskartekniker är att man inte ska möta "härskaren" med ilska, utan försöka "spegla situationen", alltså öppet bemöta, lyfta fram och fråga vad "härskaren" menar.

Idag råkade jag ut för en härskarteknik jag inte tänkt på existerade förut. När jag kom in i en offentlig miljö där jag skulle framträda i min professionella roll ombads jag ta av mig skorna. Åh, nej! Jag blev alldeles perplex. Jag tappar allt om jag tvingas larva omkring i strumplästen. Särskilt som man bara råkar vara en tvärhand hög. Jag skulle inte klara av att bo i Japan där man tydligen ofta måste ta av sig skorna offentligt, till och med bära tåstrumpor ibland. Snacka om effektiv härskarteknik (vad det måste fnissas, visserligen diskret bakom handen)!

Nej, tacka vet jag mina tiocentiomentersklackar. Det är en äkta härskarteknik som funkar för mig...





Stå på dig (annars gör någon annan det...)!!!

Tjejfest!

Så var det då dags för den efterlängtade tjejfesten i fredags. (Om ni nu undrar varför jag inte skrivit något i bloggen sedan dess och i ert stilla sinne tänker att "jaha ja, gick det så vilt till... mhmm!!! Så har ni både rätt och fel i era illasinnade skadeglada tankar, skäms på er!!!)

Vi tjejer kan ju ha så där otroligt, fantastiskt kul när vi träffas och verkligen har laddat för fest, det är få saker som slår det :-). Vi har klätt upp oss, vi har sminkat oss (men fortsätter att sminka oss lite till tillsammans under påhejande bedyranden om hur bra vi alla ser ut), vi pratar ohejdat i munnen på varandra, vi lyssnar på varandras prat som blir mer och personligt, glatt och utflippat ju mer kvällen går. Till detta finns det mysljus i massor, snacks och godis i högar och naturligtvis musik som vi gillar, sjunger och dansar till.


Just det här med "tjejfest" är ju ett intressant begrepp i sig. Varför är det så viktigt att särskilja på "tjejfest" och vanlig fest? Mer om det snart...


Det låter ju onekligen ganska pubertalt för övrigt. Slutar man säga "tjejfest" någongång och börjar man då säga "kvinnofest"? Hm, låter mer som feministiskt, politiskt inriktade kvinnor än festsugna, partajande kvinnor, det är ett faktum (även om hela bunten tjejer antagligen är feminister, men det hör liksom inte hit...).


Nu är det i alla fall så att tjejer i flock utan män i närheten, beter sig väldigt annorlunda än om det finns män i närheten. Kommer det in en man rubbas hela balansen. Det är som ett känsligt ekosystem... Och, ja, då kan det innebära komplikationer. Av oförutsägbart slag.

Hur som helst finns det ännu ett par sanningar att se i vitögat, och det handlar om att tjejer lätt eldar på varandra i sin festglädje (både innan och under festen) så att det blir så spejsat att man helt enkelt har övertänt.

Somliga fick helt enkelt lägga sig rätt tidigt... Dock glad och nöjd och varm av kärlek.








Laddad för fest...

Inbakade flätor

Jag måste erkänna ännu en brist jag har här i mitt lilla confessionbås. Jag är urusel på att göra frisyrer. Jag har absolut noll handlag med hår. När det gäller mig själv sträcker sig mitt kunnande till att moussa i skum och rufsa lite för att få fram mina lockar. Eller vid något sällsynt tillfälle till att med bävan ta fram plattången och göra håret sådär blankrakt.

Nej, jag är ingen experimentell frisyrmakerska. Det kan man också utläsa av reaktionerna jag får när jag varit hos frisören. Eller snarare reaktionerna som uteblir... Ingen ser att jag varit hos frisören.


Men det har inte alltid varit såhär. Nehej då, snarare tvärtom! Jag har nog provat de flesta frisyrerna och hårfärgerna som finns när jag var yngre, med blandat resultat, kan man konstatera om man ser bildbevis.

Men nu till problemet. Jag har en dotter som är mycket intresserad av frisyrer. Hon har på sistone starkt börjat visa missnöje med min okunskap i ämnet. "Men mamma, varför kollar du helt enkelt inte upp hur man gör inbakade flätor i en bok eller nåt?" sa hon uppbragt härom morgonen och tittade frågande på mig med sina stora blå. Hon godtog inte mina slingringar alls.

Det hela fick mig att minnas hur jag själv som barn i raseri slet ur de flätor som min mor försökte göra på mig, men som inte föll i min nådiga smak. Jag var precis lika irriterad på hennes oförmåga till att göra sådana där vackra inbakade flätor som jag tänkte mig (fast jag reagerade mer aggressivt på problemet, huh...) När hon flätade mig såg jag ut som en musig variant av Ida i Emil i Lönneberga, när jag helst ville se ut som en victoriansk blossande oskuld med tjockt rågblont hår (fast det visste jag ju inte då att jag ville...).

När jag och min dotter diskuterat det hela en stund och jag till slut lovat att försöka studera ämnet en smula, dock inte just nu kl 07.30, så utbrister sonen som tigande tagit del av samtalet: "Vad är det egentligen vi ska baka!?"



Kanske en liten inbakad saffransfläta?! Mums!

Erosioner...

Erosion= bortnötning av jordlager genom påverkan av vind och vatten.

Utan att du märker det påverkas dina tänder av syror! Huuaaa!!!! Du är utsatt för ett fruktansvärt hot, som likt en gädda i vassen ligger och lurar för att plötsligt hugga till, visste du det!!?

På ganska spaka ben gick jag häromdagen till tandläkaren. Anledningen till mitt stora obehag var att jag undvikit att gå dit på alltför lång tid, och nu var jag, rent ut sagt, skräckslagen för att jag skulle få kommentarer som: "Vad har du gjort!!! Exakt hur länge sedan är det egentligen som du varit här?!!"

Skräcken gällde såväl domen; hur många hål skulle jag ha? hur skadade var mina tänder eller tandköttet? som kostnaden; hur många behandlingar skulle behövas för att rätta till år av negligerade tandläkarbesök?

Men det var också Skammen jag var rädd för att behöva stå ansikte mot ansikte mot. Att inte ta hand om sina tänder, det är ännu en sådan sak som inte anses okej, om du inte har någon riktigt bra anledning, som skräck eller fattigdom. Jag fasade också för att, likt en stammande småunge som kommer med bortförklaringar, behöva stå till svars inför tandläkaren för eventuella laster och ovanor som kan tänkas ha bidragit till en dålig tandstatus.

Oj oj, ibland känns det verkligen som om det inte har hänt någonting med en själv fast man har lagt till ett antal år på sin kropp och själ...

Känslan som infann sig i mig, efter att tandläkaren studerat plåtarna och konstaterat att jag inte hade någon karies, gränsade nästan till några sekunders euforisk lycka. Men lite senare kastades jag obarmhärtigt tillbaka till verkligheten då tandläkaren började prata om erosioner.

Detta är en smygande process, som tyvärr inte går tillbaka (står det i deras broschyr). Dina tänder påverkas utan att du märker det. De blir tunnare, mer genomskinliga och gulare. Tänderna vittrar sönder alltså, i klartext. Boven i dramat är självklart olika sura drycker och även vissa livsmedel.

Som om jag inte redan var fullproppad med rädslor och nojjor redan, nu fick jag plötsligt en till! Suck.

Men hav förtröstan gott folk, jag hittade några riktigt bra tips som jag nu tänker följa slaviskt. Håll tillgodo: 1. Använd ett sugrör när du dricker så att tänderna inte kommer i kontakt med syrorna lika länge. 2. Skölj alltid munnen med vatten efter intagen sur dryck och föda.

Så jag suger på då...


Sluuuuurp från lilla mej

Jag är inte beroende...

Haft en datorfri helg. Har inte loggat in någonstans och inte ens gett datorn en suktande blick i smyg.

Men, det är konstigt, så fort man får ett intresse som råkar uppta det minsta av just min egna tid, så blir alla så oroliga och börjar komma med hintar om att man ska akta sig så att man inte blir beroende. Jag vet att det är väldigt lätt att bli beroende av cybervärlden, det är absolut sant. Detta är något som jag för övrigt pratar mycket med mina tonåriga elever och deras föräldrar om i skolan, så där är jag helt med i ringhörnan.

Det är bara det att jag har märkt de här tendenserna till oro för hur jag prioriterar min tid förut. Är man inte orolig för att jag arbetar för mycket så är man orolig för att jag arbetar för lite. Antingen tränar jag för mycket eller för lite. Jag läser för mycket eller för lite. Jag städar för mycket eller för lite. Jag går ut och dansar för mycket eller för lite. Jag pratar med mina vänner för mycket eller för lite. Jag håller på med mina barn och deras intressen för mycket eller för lite. Jag kan faktiskt fortsätta listan ett bra tag, men jag tror ni fattar poängen.

Jag är ju ingen tonåring längre så jag borde kunna få lite tillit från dem som känner mig att jag faktiskt gör mina prioriteringar med full medvetenhet. Eller få göra mina misstag vissa perioder i fred.

Fast samtidigt inser jag ju att jag är så lycklig över att jag har familj och vänner som lägger sig i och kommer med sina råd och ber mig förklara hur jag tänker och varför jag gör som jag gör. Vid vissa tillfällen händer det ju faktiskt att man verkligen behöver hjälp.

Så tack alla ni som bryr er och fortsätter att lägga er i! Jag lovar att göra det samma! ;-)

Peka inte finger!

Igår var jag med om ett sådant där tillfälle då jag blev så förbannat upprörd att jag var nära att göra bort mig.

Satt på läktaren i ishallen i godan ro, lyssnade på musik och tittade på mina barn som slet ute på isen med sin skridskoåkning. Dottern tränar konståkning i hörnet längst bort och sonens grupp befinner sig mitt framför mig, ett gäng pojkar mellan 6 och 9, skulle jag uppskatta dem som, vilka alla åker på typiskt träna hockey-vis med ihopkrupen, snabb och buffa på och åka in i varandra-stil.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur några vuxna ett par rader längre bort börjar skratta. De hoppar nästan av skratt och verkar elda på varandra hela tiden med nya kommentarer som tydligen är hysteriskt roliga, för de kiknar nästan. Hela tiden sitter de och pekar ut mot sonens grupp och verkar visa varandra de roliga objekten på isen.

Jag har musiken på i öronen så jag ser bara deras beteende ackompanjerat till Per Gessles "Silly Really". Det är helt surrealistiskt och jag känner hur min puls ökar dramatiskt, jag blir svettig av obehag samtidigt som jag försöker lugna mig genom att tänka att nej det är klart att jag missuppfattar situationen. Till slut står jag inte ut mer och slänger av mig lurarna och börjar blänga uppbragt bort mot dem samtidigt som jag lovar mig själv att slutar de inte NU så reser jag mig upp och går bort och frågar vad de gör.

Varför blir jag så upprörd över detta, undrar ni kanske?

Det handlar om respekt för andra människor. Respekten för barn ska inte skilja sig det minsta åt mot den man visar vuxna. Vi lär barn att det är fult att peka åt andra. Det gör vi därför att pekandet är obehagligt att råka ut för, det skpar alltid osäkerhet hos den som råkar ut för det; "varför pekar de på mig" undrar man ju självklart och blir osäker. När pekandet följs åt av skratt är det en uppenbar kränkande handling.

Det spelar ingen roll att man kanske inte hade något ont uppsåt, det är hur det uppfattas som är det viktiga. Jag såg de kämpande små barnen som slet och ramlade och åkte in i varandra framför mig på isen, de förtjänar bara beröm och respekt för det de gör, och barn är så sårbara för hån och skratt, deras självförtroende är ännu så bräckligt att en vuxens obetänksamma kommentarer och beteende kan ge det en allvarlig knäck.

Som tur var slapp jag agera polis, för de slutade så sakteliga med sitt pekande och asflabbande.

I'll be watching you...

Att komma i tid...

Här i Sverige anses man nästan kriminell om man inte besitter förmågan att alltid vara i tid. Och skulle man erkänna brister i det avseendet blir, rätt många faktiskt, ganska stela runt munnen och kan till slut inte hålla inne med kommentarer som: "det är faktiskt respektlöst mot den eller dem som måste vänta på dig, du stjäl av deras tid".

Det är helt enkelt inte socialt okej att påstå att det inte är så farligt eller något liknande. Det är inte ens lite charmigt sådär, så det kan man inte heller komma undan med. För att inte tala om hur en sådan nochalant attityd skulle mottas på arbetet, varken chefen eller kollegorna skulle någonsin skratta med dig i det fallet.

Vi är helt enkelt riktiga tidsfascister. Vi måste vara det så som vår vardag nu är upplagd. Allt handlar om olika tider som ska passas, och inget fungerar om folk börjar ha sina egna flextider.

Nu ska jag säga det. Det ligger inte helt naturligt för mig att passa tider... "Och du ska vara lärare!" skrattade någon skadeglatt just, det hörde jag. Ja, det är verkligen ödets ironi, den mest tidsfascistiska arbetsplats man kan tänka sig hamnar jag på. Saken är den att jag verkligen har jobat med detta och faktiskt har kommit en riktigt bra bit. Nuförtiden är jag i regel i tid. Men jag är aldrig i GOD tid. Jag kommer alltid hastandes med andan i halsen.

Men varför är det då inte lätt för mig (som för alla andra...)? När jag funderat på problemet har jag identifierat olika orsaker till att jag blir sen: 1. Jag vill inte vara för tidig och riskera att få stå och vänta (känns som om min tid stjäls...). 2. Jag tar det lugnt och coolt för länge och hamnar i tidsnöd. 3. Jag räknar inte in resvägstid eller oförutsedda händelser i min tidsplan. 4. Jag gör aldrig EN sak åt gången, på min väg mot målet hinner jag ta tag i ett antal olika saker som dyker upp på vägen.

Själv tycker jag att det finns en slags rangordning i detta, där de första är värst och den sista faktiskt bör kunna inbringa en del förståelse. Men så blir det förstås inte. Är du sen är du sen, oavsett anledning och du bör skämmas!

Jag tycker verkligen att det är viktigt att passa tider, och det predikar jag ju varje dag. Men jag kan inte låta bli att fundera över om vi är skapta för den här tidspressen, är det verkligen bra för oss? Jag vet i alla fall när jag mår som bäst, och det är på sommaren när jag är ledig och inte behöver styras av mer än enstaka små, mestadels trevliga, tidspassningar.

Nu är det bäst jag passar min sovklocka som ringer och säger godnatt!!!

Några ord till min terapeut...

Läste i en tidning att bloggandet har blivit vår tids terapeut. Man får en kris och så börjar man blogga för att klara sig ur den.

Detta är ju fantastiskt. Eller? Hm, jag (som lider av paranoia och ser konspirationer överallt) kan inte låta bli att misstänka att det här skulle vara ännu ett steg i den "hjälp dig själv för samhället tänker minsann inte göra det längre pilutta dig-kampanj, vilken pågått en längre tid. Erkänn att det passar in? Om du tänker efter? Inte behövs det någon professionellt utbildad människa för att hjälpa mig! Jag kan hjälpa mig själv med hjälp av ett antal anonyma som (kanske) råkar stöta på min blogg på nätet. Lite jobbigt bara att välja vem jag ska lyssna på som ger mig råd. Tänk om jag råkar följa en högst olämplig rådgivares råd? Oops..

Och inte kan jag få någon att ta ansvar för det dåliga rådet heller, precis i linje med den kampanj som drivs. Skyll dig själv för dina dåliga val i livet, sorry babe.

Fast det är klart, om man ser det från en lite mindre aggressiv sida, så har väl dagboken varit vår terapeut i alla tider, fast i smyg. Och dagbokens varande har varit i ett starkt utrotningshotat läge länge, så jag säger bara yippe, leve bloggen (terapeuten)!

Snaaaaaaaark (valiumpåverkat)

Kära svärmor...

Gått och funderat lite på om jag ska våga mig på ämnet svärmor...

Men vad f, varför inte? För mig är ämnet aktuellt då vi besökte svärmor i helgen, fyllde år som hon gjorde.

På jobbet hamnade jag dessförinnan, och kanske inte av en slump, i några intressanta diskussioner kring svärmödrar. Det är så oerhört kul att märka, att om det är något som verkligen kan få igång ett samtal, och faktiskt ofta ett förvånansvärt personligt sådant, är just berättandet om svärmödrar. Om det inte är ens egen så berättas det gärna historier om andras. Man skulle ju kunna förledas att tro att svärmodern inte har samma betydelse idag, som hon kanske hade förr, men jag tror inte att så är fallet.

Historier om riktigt sadistiska svärmödrar är annars en favorit.... erkänn att du också tycker det! Vad är det som gör att man med en sådan skräckblandad förtjusning bara älskar att höra sådana? Själv älskade jag att höra min mor berätta om min farmor när jag växte upp. Mina föräldrar var unga föräldrar som faktiskt till en början tvingades bo hos min farmor och farfar för att klara sig. Mamma berättade att hon kunde komma hem efter långa arbetsdagar bara för att få sitta och titta på när farmor gav min pappa mat, hon fick inget... "Ja, men så höll du dig ju smal också", brukade pappa säga med ett flin och ett blink till mig, och mamma berättade indignerat vidare om alla schismer hon och farmor hade.

Faktiskt så hör man ju "svärmorshistorier" hela tiden forfarande, och nu har jag gått och funderat på vad som är den gemensamma nämnaren i dessa historier.

Ja, det är ju mannen. Tyvärr måste jag meddela att det är han som är problemet i de flesta fallen. Hans relation med sin mamma, det är det som är roten till det hela. Sedan kan ju det vara av olika slag, från "fall till fall", så att säga (doktor Josephine!?). Men en man (eller kvinna...) som inte kan säga ifrån till sin mor, inte kan sätta gränser för den personliga integriteten, han kommer att ge sin maka/make problem med sin svärmor.

Ja, ja, jag ska berätta om min svärmor... Fast egentligen räcker det ju att berätta något om min man... Han är känd för sin stora personliga integritet! Följaktligen har jag begåvats med en underbar svärmor som har detsamma!

Puss och gonatt!!!

Att läsa mellan raderna

Undervisade om konsten att läsa mellan raderna idag. Hur gör man det på ett informativt och pedagogiskt sätt, undras det kanske då? Eller någon kanske (i smyg) undrar vad f som menas med det där egentligen?

Ja, frågar man ungdomarna på högstadiet får man ganska svävande svar om vad som menas med att "läsa mellan raderna". Det finns under texten, försöker man förtydliga, "undertexten". ??? står det i deras ögon då.

Man måste ju helt enkelt ge exempel. Vi börjar med kroppsspråket. Om jag säger: "Jag känner mig så glad och lycklig just nu", tror ni på mig då? Repliken säger jag med låg och entonig stämma, mitt ansiktsuttryck gör jag slappt och jag släcker energin i mina ögon. Jag låter armarna hänga menlöst längs med kroppen. "Nej! Det gör vi inte! ropar eleverna i kör. "Du är deprimerad ju!" "Ja, men jag SA ju att jag var glad och lycklig, kan man inte lita på att det jag säger är sant?" Undrar jag naivt och fortsätter sedan lotsa dem vidare till insikten att kroppsspråket och rösten faktiskt oftast ger mer information än vad språket gör i en kommunikation. "Men varför skulle jag SÄGA att jag är glad och lycklig, om jag inte är det?" undrar jag sedan vidare. "Du vill inte att nån ska lägga sig i" föreslår en elev, "du kanske inte vågar be om hjälp eller vill inte va till besvär", säger en annan. "Du kanske inte själv fattar att det märks att du faktiskt inte är glad", börjar en elev som bryskt avbryts av en annan som med emfas menar att: "klart hon fattar, men hon vill att vi ska tycka synd om henne och fråga vad det är med henne ju!"

Efter en sådan stund sitter man lugnt och fint efter lektionen och förundras över vilka underbara vägar samtalet ibland kan ta. Det förunderliga är att man aldrig kan styra över eller veta när dessa samtal leder fram till något riktigt bra, eller när de faller platt och tillintetgjort till marken. Det kan du aldrig veta på förhand, hur väl du än förberett dig. Det är det som är varje dags utmaning och överraskning för en lärare.

Tack för idag, slut för idag.

Det var inte så svårt...

Så skulle jag då äntligen få upp panelgardiner i matrummet. A piece of cake, eller? Jo, det bestämde jag mig för att det skulle vara och gjorde en attack på IKEA och chockhandlade hela alltet på en gång. Det var verkligen dags för förändring, de gamla gardinstängerna var INTE moderna, så mycket visste jag i alla fall, och gardinerna var hopplösa och trista, särskilt som de var vita och vi precis målat vitt i rummet.

Annars är det här med stil inte min starka sida... Jag är så otroligt avundsjuk på alla som är så där naturligt stilsäkra och vet precis vad de har för smak, hur de vill ha det och vilka märken det ska vara på allt för att det ska var rätt just nu. Hur blir man sån? Jag gissar att det är något som antagligen är en medfödd talang, eller något man så att säga "insupit med modersmjölken" via stilsäkra föräldrar eller nära bekanta. I så fall känns det ju tyvärr lite som att det är för sent för mig...

Fast det får mig att känna mig okvinnlig... Jag menar denna brist på känsla för stil och framför allt denna osäkerhet i frågan... En riktig kvinna SKA ha smak och stil. En riktig kvinna SKA tycka att det är jättekul att välja inredningsdetaljer eller kläder. En riktig kvinna SKA framförallt veta vad hon vill med säkerhet i dessa frågor.

Så är jag vä l ingen riktig kvinna då (har förresten alltid misstänkt det, men det är en annan historia..).

Hur gick det med panelisarna då? Jo, nu sitter de där de ska, men det tog sin lilla tid... Jag som hade gått ut så hårt tappade luften när jag upptäckte att hälften av det jag så raskt inhandlat var fel, och att det jag behövde vid en vidare koll visade sig vara slut i lager... Det försenades ytterligare av att jag fick höra skräckhistorier om hur svårt det var att få de förrädiska längderna att bli perfekta, vilket skrämde mig så att jag var tvungen att gå och fundera länge på det hela, hur jag egentligen skulle göra. Till slut tog min man resolut tag i det hela vilket fick min stolthet som kvinna att rinna till så starkt att jag med uppbådad viljestyrka fick det gjort...

Det var inte så svårt, trots allt... Men mitt självförtroende när det handlar om stil, det behöver fortfarande jobbas på...

Sweet dreams

Nej, vi ska inte ha en liten bebis till!

Efter mitt förra inlägg är det flera som gett mig kommentarer som: "hö, hö, då är du väl gravid snart då, blink, blink".

Så då måste jag alltså förtydliga: Nej! absolut inte! Den känslan jag beskrev då var ju den förvirrades, förleddas, den som man blivit inlurad i av en nybliven mammas rosaskimrande lycka med sin underbara lilla, näpna flickbebis...

När man kommit till sans, skakar man förvånat på huvudet och undrar hur man någonsin kunnat tänka tanken att börja om igen. Börja om med den oerhörda inlåsning man kände då man var så bunden dygnet runt till bebisen. Börja om med att aldrig sova en hel natt. Börja om med blöjor och mat- och sovrutiner. Börja om med.... Ja, listan kan ju självklart bli hur lång som helst.

Men den tanken som mest av allt fyller mig just nu är: Hur skulle jag hinna med att ge ännu ett barn allt det som krävs att jag ger som förälder? Hur skulle jag orka det? Varje barn har rätt att få precis vad det behöver av sina föräldrar för att utvecklas som individer, och redan nu upptas hela min existens av att försöka ge de två barn jag har det!!!

Samhället idag kräver så otroligt aktiva och medvetna föräldrar. Vill du att dina ska barn ska få chansen till att bli lyckliga (och lyckade...) individer med alla möjligheter öppna framför sig, då krävs det medveten och nedlagd tid av dig som förälder. Inget nytt i och för sig, men jo, jag tror faktiskt inte att man överdriver när man säger att kraven ökat idag.

Så, nej, jag vill faktiskt inte ha en bebis till, jag är så nöjd med två underbara jag har :-))

God natt och sov så sött, puuusss från mig!