Goda människors tystnad....

Har tänkt mycket på det här med sociala medier på sistone.

Att de både är av godo och av ondo är ett faktum men hur ska man förhålla sig till dem?

Till att börja med anser jag att man som förälder och lärare, särskilt när man arbetar med ungdomar, av nödvändighet måste hålla sig insatt så att man vet hur de olika medierna fungerar och används. Detta görs bara genom att gå med själv och faktiskt vara ganska aktiv, på så sätt lär man sig och får veta väldigt mycket om ungdomarnas liv på "nätet".

Jag har lärt mig att Facebook mest är en arena för vuxna numer och rätt "ute" hos ungdomarna som söker sig bort från de vuxnas ögon hela tiden. De använder sig hellre av mer anonyma alias, på instagram, kik, eller tyvärr på ask, som jag tycker är ett vidrigt medie. På ask bjuder ungdomarna in för frågestund och vem som helst kan anonymt ställa frågor. Det blir en arena för sexuella trakasserier och kränkningar, såväl som för komplimanger och bekräftelse, dock dyrköpt bekräftelse, då obehagliga kommentarer och frågor verkar överväga och sårar och smutsar ner.

De säger att de inte bryr sig men det gör de, jag vet. Varje sårande smutsig kommentar förstör våra barns tillit och glädje till livet. De trycker ner och förstör unga hjärtan och sinnen.

Och det här pågår hela tiden hela tiden.

Jag tittar på Aschbergs program "Trolljägarna" och får ytterligare tankar om hur människor, nu vuxna, kränker, smutsar ner och trycker ner, ja faktiskt hatar, andra människor på nätet. Bakom datorskärmen får dessa människor möjlighet att kommentera anonymt eller öppet, negativt utan tanke på mottagarens känslor eller konsekvenser av vad man skriver. Kommenterarna eldar på varandra i en slags morbid tävling där mest raffinerat elak vinner. En mobb får mobba.

När man kränker, mobbar och hatar andra går det till som så att man först avmänskligfierar offret. Det gör man för att klara av att hålla sin egen empati borta, man vill inte försöka förstå, man värjer sig. Den man avskyr, ser ner på och hatar är inte människovärdig och förtjänar hat, denne har sig själv att skylla. Kanske är man rädd, man ser sin egen svaghet och sårbarhet i den man utsätter, man väljer att agera i stället för att bli nästa offer själv.

På nätet får dessa människor agera fritt utan spelregler.

Jag har sett i verkligheten vilka konsekvenser det kan få. Vilket mänskligt lidande det orsakar.

Jag vet ett barn som aldrig mer gick tillbaka till skolan när "kompisarna" la ut en bild där denne satt på toaletten. Jag vet ett barn som aldrig mer gick trygg till skolan då denne blev påhoppad och slagen av ett gäng ungdomar från andra skolor som fått "veta" på kik att denne sagt något kränkande om en av deras kompisar. Jag vet så många barn och ungdomar som blivit ledsna och kränkta och som fortsätter att bli det dagligen.

Jag vet vuxna som blivit påhoppade, ifrågasatta, nedgjorda med negativa kommentarer på Twitter och på Facebook. Jag vet en vuxen som blev förföljd och smutskastad på nätet i olika forum, t o m i forum där det diskuterades s k akademiska och vetenskapliga frågor.

Det förstör och förgör människor, detta fria hatande.

Vad ska man göra då?

Att reglera och förbjuda anonymitet är ett sätt, men tyvärr svårgenomfört. Att granska vad som skrivs innan det publiceras är ett sätt, men även det fungerar inte alltid i realiteten. Integriteten och värnandet om vår yttrandefrihet är också okränkbar, men vi vet att den utnyttjas av onda krafter. Att polisanmäla eller anmäla ger ofta ingen effekt. Så detta är komplext.

Att prata och prata med våra barn och ungdomar om etik på nätet går dock att göra. Att inte låta dem vara ifred i dessa forum, vi följer efter och finns där också och lyssnar och säger ifrån, barn och ungdomar måste vägledas av oss vuxna, inte vara ifred i sandlådan och få slå varandra fritt i huvudet med spaden.

I dagarna kom jag också att tänka på min egen användning av sociala medier och vilken bild jag ger av mig där. För, just så, det är bara en liten bild, som jag väljer att visa, som man får av mig på sociala medier. Självklart kan det säga en del om mig som person vilken bild jag väljer att visa, men det berättar ändå inte mycket om mig.

Vad jag menar är att man ska akta sig för att tro att man känner någon via sociala medier. Det gör man ingalunda.

Så frågan är om man kan ha alla dessa vänner på Facebook, de som egentligen inte känner mig? Vad får de för bild av mig? Jag hade inte tänkt så mycket på det, hade väl levt lite i den naiva föreställningen att alla som ändå valt att bli vän med mig ville mig väl. Men plötsligt dyker de upp, nättrollen som vill trycka ner mig, som retar sig på mig eller vill tro sig känna mig på ett sätt som känns mycket kränkande. Jag kastas på ett ögonblick tillbaka till barndomens, ungdomens osäkerhet och sårbarhet, jag blir ledsen. Börjar känna mig dum, löjlig. Får flyktinstikt, vill stänga ner mitt konto, ta bort alla mina foton, aldrig mer skriva något, gå och gömma mig och aldrig mer visa mig.

Det är det som blir konsekvenserna av öppet hat, att vi blir tysta.

Nej, vi får inte låta dem vinna, inte låta hatet ta över och tysta. Stäng av dem, ta bort dem och fortsätt gilla och boasta dina vänner med pepp och kärlek. Det tänker jag göra i alla fall.

För mitt liv har blivit rikare av att få kontakt med så många fler vänner, både gamla och nya. Jag kan kommunicera, hålla kontakt via små kommentarer och visa och få bekräftelse genom mina aktioner på de sociala medierna. Jag vill använda dem så; till vänskap, empati, omtänksamhet och glädje.

Sociala medier och ett öppet nät är här för att stanna, vi måste lära oss alla att hantera dem på ett bra sätt bara, genom öppen kommunikation.

För det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad. (Martin Luther King)

En värld utan dig

"Jag försöker föreställa mig en värld utan dig."

Jag citerar ur Maria Goodins bok En nypa salt.

Orden kommer till mig som ett knytnävsslag i ansiktet och tårkanalerna öppnas ånyo när jag läser den fortsatta beskrivningen:

"En värld där jag inte har någon att ringa till när jag glömt receptet på kycklingsoppa, där ingen bakar min favoritchokladkaka när jag fyller år, där ingen ringer mig en kall vintermorgon bara för att kolla om jag har på mig varma strumpor. Där det inte finns någon som säger till mig att jag behöver klippa håret, eller att jag jobbar för sent på nätterna. En värld där ingen bryr sig om ifall jag äter grönsaker eller inte, eller ifall jag läser i dålig belysning, eller ifall jag inte använder min regnrock. En värld där ingen säger "Kommer du ihåg när...?" eller "när du var liten..." Jag försöker, men kan inte föreställa mig det.

(...) Och när jag kan det är smärtan nästan för stor att stå ut med."

På baksidan av den här boken står det att den ska handla om livslögner, försoning och förlösande kärlek och att den är varm, underhållande och gripande. Ja, det står även att det är "feelgood med en nypa salt", och det säger nog en del om genren.

Men, återigen, den här beskrivningen huvudpersonen Meg gör av sina känslor, de som uppstår när insikten om att hennes mor, som är döende i cancer, verkligen kommer att dö, slår ner i henne, den beskrivningen är så vacker. Så vackert beskrivande de känslor man får när man mister sin mamma.

När man mister sin själsfrände. När man mister den som älskat en över allt annat, obegränsat och ovillkorligt.

En värld utan dig.

Håll käften och var söt

Håll käften och var söt var titeln på en novellsamling om kvinnor av den danska författaren Vita Andersen utgiven på svenska 1979.

I dag kom jag att tänka på den igen. Trots att det var så länge sedan som jag läste den, under mina sena tonår och som ung kvinna, så återkommer den, eller framförallt den fantastiska titeln, till mig allt som oftast fortfarande. Den betydde mycket för mig då, när jag funderade över hur man ska vara kvinna och över kvinnors villkor.

Titeln kom alltså till mig även i dag.

Varför just i dag då?

I dag skulle mamma ha fyllt år igen, om hon fortfarande levat. När jag tänker på mamma tänker jag på vad hon gav till mig, hur hon har påverkat mig. Det har varit svårt genom åren att se klart på det här, jag har pendlat mellan antipati, motstånd och ovillkorlig kärlek, beundran för min mor. Jag antar att det är vanligt.

När jag nu har en egen tonårsdotter hemma blir det extra aktuellt att fundera över detta. Åh, denna ångest över hur vara en bra mor till sin dotter.

Mamma, du tillhörde den generation kvinnor som gav Dubbelarbetandet sitt namn, även om man nog borde kalla det Trippelarbete så här i retrospektiv. Du arbetade heltid, tog ensam hand om barn, hem och därtill om mannen. Kanske är det t o m Quadrupelarbete vi talar om? Du var bara 16 år när du fick barn, gifte dig och började axla den rollen. Du ville göra det perfekt.

När jag går omkring här hemma, eller på jobbet, eller var som helst faktiskt, och retar mig på att det bara är jag som förstår vikten av att ALLTID torka av diskbänken eller tvättstället eller toaletten eller vilken yta den än må vara som man smutsar ner PÅ DIREKTEN och inte SEDAN, då vet jag att det är min mamma som talar i mig. På samma sätt som hon talar i mig när jag menar att man ALLTID lägger tillbaka saker på sin rätta plats PÅ DIREKTEN och inte SEDAN.

Jag vet fortfarande inte om mammas pedantiska gåva till mig är en välsignelse eller förbannelse. Jag har funderat över det många gånger. Ska jag ge den vidare till mina barn eller inte? Hur mycket ska man fostra in sina barn i att hålla ordning? Jag vill inte göra dem bortskämda och oansvarsfulla, men jag vill inte göra dem pedantiska och neurotiska heller...

Det här med att hålla käften och vara söt då?

Mamma var alltid tydlig på den punkten; man ska INTE hålla käften och vara söt. Ibland blev det besvärligt dock när hon inte gjorde det. Visst ville mamma vara kvinnlig och snygg, visst ville väl hon också behaga, och många var tillfällena när hon inte sa vad hon borde ha sagt. Kvinnorna i Vita Andersens noveller var alla offer. Utsatta för orättvisor, grymhet och förnedring drömmer de om att bli någon annan, få ett annat liv.

Men mamma levde i nuet, i det lilla, i det praktiska. Hon fann nöje i oss barn, i ett välstädat, välorganiserat hem, i att sköta sitt arbete och göra rätt. Hon blev glad av sina blommor, av att flytta om prydnadssaker, byta gardiner och möblera om. Självklart kan jag ha fel; men jag upplevde inte att hon drömde om ett annat liv eller ett förändrat jag.

Jag stannar där, det vill jag minnas, det vill jag ska vara hennes gåva till mig att försöka leva efter och föra vidare; att vara här i nuet, att vara nöjd med den jag är och vara lycklig för det jag har.

Men inte hålla käften och bara vara söt.

Grattis mamma.

Kära mamma

I dag är det två år sedan du gick ifrån oss. 

Det har tagit fram till nu att bearbeta alla känslor, säkert är jag fortfarande inte klar, men i dag kan jag tänka på dig utan att behöva gråta och få en klump i magen. 

Förra året stod jag på toppen av ett fjäll vid ditt årsdödsögonblick och hedrade dig genom att susa nerför på mina slalomskidor. Jag kände mig så nära dig däruppe. Tårar föll och det var svårt att se, men dagen var klar och kall och vit.

I dag satt jag i en bil på väg från fjällen och landskapet omkring mig var grått och snöfritt. Men, plötsligt! Solen vill bryta fram och det ser ut som en grön vårdag däruppe i Storfors. Det är vackert.

Nu är din storasyster hos dig. Vi följde henne till sin vila förra fredagen. 

Kram mamma. ❤️