Rannsakan

Har gått och haft lite ångest ända sedan jag skrev mitt förra inlägg.

För mig blir det så där när jag väl formulerat mina tankar i ord, sagt dem högt till någon eller skrivit ner dem så de kan bli lästa av andra, att jag sätter igång och rannsakar dem och mina tankar bakom.

Ibland klarar mina ord min egen rannsakan, all fine and well then.

Men oftast hittar jag den där svaga punkten, den där kärnan, det där som är bullshit.

I mitt förra inlägg var det det här med att kasta skit på Sjukvården som jag nu har rannsakat och funnit skyldigt.

Jag vet fortfarande att det sker fel, det är inte det. Men det jag tänker på är att när det gäller mig, just mig, så har jag faktiskt fått mycket bra vård, och ska nu få tillgång till mycket bra vård i morgon.

 Just jag borde faktiskt inte klaga.

Däremot är det inte alltid lätt att förstå sig på själva organisationen kring vår sjukvård, det håller jag fast vid, och att det krävs mycket av mig som patient i dag, det tycker jag. Det är ett sårbart system, men tidens tand.

Jag tänker på när min mamma var i början av sin långa sjukdomsperiod, hur jag eller någon av mina bröder följde med henne till läkarna för att hjälpa henne att "stå på sig" och för att hjälpa henne med att förstå vad det var de faktiskt sa till henne. Hon var av den generationen som gör sig fin när de ska till läkaren och artigt svarar "jag mår bara bra" när läkaren frågar hur det står till. Plötsligt hade hon inga problem alls. Hon blev nästan lite rosig och upplivad av all uppmärksamhet, som om hon blev uppvaktad. Och hon ville egentligen aldrig vara till besvär. Hon bet i hop. Stod ut.

Så, jag rannsakade mitt bullshitsnack och kom fram till att när jag är TYDLIG och BESTÄMD och kan berätta om mina besvär för läkarna, brukar det gå bra, då får jag hjälp.

Det är när jag plötsligt är precis som min mamma, det händer ibland inser jag, som det kanske inte blir så bra i mötet med Sjukvården.

No more bullshit alltså.