Moving on

När man får veta att en nära kollega plötsligt ska sluta för att börja någon annanstans kan man lätt drabbas av en del motstridiga känslor, har jag märkt...

Första impulsen är bara helt ego: NEJ! Den kommer från ryggraden bara, går inte att stoppa. Jag vill inte att han ska sluta, eftersom jag tycker om honom helt enkelt, och för att jag tycker att han är en bra kollega och att han behövs just hos oss!

Nästa tanke blir mer sansad: KUL för honom, vad bra att han får prova på det här!

Sedan kommer en gnagande, lätt orolig inåttanke: Jag borde kanske också försöka prova på något annat... Ska jag vara kvar här för evigt, eller vad har jag tänkt egentligen...?

Jag börjar även tänka på tidigare kollegor jag haft, som även de gått vidare. En del har lämnat en viss tomhet och saknad efter sig, som fortfarande kan kännas, medan en del förvånande lätt nästan har försvunnit utan att lämna ringar på vattnet. Jag ryser av obehag vid tanken. Så snabbt det kan gå att bli ersatt och glömd.

Men främst visar det sig att den oroliga känslan i magen, som säger: "Du är kvar, ska du verkligen hela tiden vara kvar, när andra går?" biter sig fast i mig.

Men, men. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mitt arbete och med min arbetsplats. Samtidigt vet jag att man antagligen skulle behöva prova på annat, det är väl så som det sägs. Däremot svårare i praktiken än i teorin. Man hålls kvar av behovet av trygghet och insikten om vad man har. Man hålls kvar av rädsla och insikten om att man inte vet vad man får...

Så jag blir nog vid min läst en stund till...

Lyckatillkram!