Har precis läst boken "Familjens projektledare säger upp sig". Boken lockar läsaren (kvinnan) genom att på framsidan visa upp det uppsägningsbrev som mamman i familjen (vilken är densamme som författaren) skrivit. En sådan där dag, ni vet vad för slags dag, och man råkar se boken och hugger den direkt, så klart.
För att kort beskriva bokens innehåll så har mamman kommit till den punkt där hon känner: "nu får det för f*n vara nog, jag vill inte längre vara huvudansvarig för allt det tråkiga som livet i en familj oundvikligen består av". Hon går igenom ett antal situationer som belyser hur det är just hon som är det, trots att hon har en fin, jämställd man, som inte alls vill vara en mansgris, tvärtom har han en mycket god vilja, vilket tyvärr inte hjälper så mycket.
Det är nästan så att det hade varit enklare att verkligen ha en riktig äkta mansgris till make och därmed veta att man var helt ensam och följaktligen ha premisserna klara för sig, menar mamman frustrerat.
Hon kommer fram till att mannen av ren lathet, men för all del också av passivisering och ovana på grund av kvinnans curlande och sopande, väljer den bekväma vägen. Det är alltså inte så att han inte skulle kunna.
Glöm nu inte bort att författaren menar att det är själva ANSVARET som hon inte vill ha själv. Utförandet är de två om. Det är det tänkvärda i boken, anser jag.
Så, är jag projektledaren i familjen? Jag kom nog fram till att jag faktiskt är det på många punkter (de tråkigaste, tycker jag...), men tack och lov inte på alla. Så här finns nog två projektledare, som tur är...
Lösningen då? Ja, författaren menar att vi mammor helt enkelt måste sluta fostra "duktiga flickor". Vi får alltså hoppas på nästa generation och under tiden fortsätta uppfostra männen och vara deras tändstift till handling.
Oduktiga flickan ger en KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar