Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram