Varför är jag så tyst?

Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på.

Vart har den alltid så entusiastiskt diskussionsvilliga Josephine tagit vägen? Hon som man knappt fick tyst på.

Hur har det blivit så här?

En journalist och krönikör i den lokala tidningen skrev frågan "Varför är lärare så tysta?" häromdagen.

Ja, varför? Jag vet bara varför jag är tyst och ovillig att uttrycka åsikter i skolfrågan.

Jag är så trött. Jag är så nedslagen i skorna, trampad under mattan. Jag är så less på att läsa om skolans kris att jag måste tvinga mig att läsa allt elände som skrivs varje dag i frågan. Jag tvingar mig dock, som en syndare som måste renas, piskas, straffas. Se sina torterare i ögonen. Försöka förstå varför slagen haglar över mig och oss. Vad är det för kris som de pratar om?

Jag minns dock att jag startade som en ung, kaxig, glad och stolt lärare som var övertygad om att jag skulle göra underverk, mirakel. Jag var som en energikraft, en virvelvind, jag visste att jag skulle förflytta berg.

Ja, jag var en så kallad eldsjäl.

När jag var färdig lärare hade vi precis fått en ny läroplan. Den hade vi inte fått studera på lärarutbildningen. Inte alls. Under mina praktikperioder, på olika skolor som jag var på, hade jag dock fått sitta med i arbetslagen  och hjälpa till med att bearbeta den nya läroplanens sk strävandemål och uppnåendemål. De skulle så klart lokalt förankras, implementeras heter det ju nu, minns inte att det ordet användes då. Oj oj vad tid vi lade på detta genom åren.

Jag minns så väl de erfarna lärarnas frustration, förvirring rent av. Faktiskt ilska och motstånd. Jag började förstå att det var ett helt nytt sätt att tänka kring pedagogik och lärande för många. De kände sig kränkta kan jag se så här i efterhand. Kränkta i sin erfarenhet och yrkesskicklighet.

Ja, nu sitter vi med facit i hand snart 20 år senare. Och ja, de hade all rätt att känna sig kränkta. De hade nämligen rätt i sin känsla att det här var dumheter.

Dessa dumheter fick fortgå, och fortgå i ökad kraft. Faktum är att det inte funnits någon hejd på hur okunniga politiker och pedagogiska vindar och expertflöjlar har fått styra i skolan sedan dess.

Och i dag, ja, hur har vi det i dag? Ännu en ny läroplan och ett nytt betygssystem, reformer hit och förslag dit och fan och hans moster och helvetet är löst i alla medier efter den heliga PISA-rapporten. Alla skyndar till kadavret för att skylla  på någon annan och visa på sin egen förträfflighet. Hacka ur sina egna bitar att profitera på.

Det är underligt att vi plötsligt bryr oss så mycket om vår internationella rang, när vi i alla år har ansett oss så speciella att vi inte behöver jämföra oss eller ens ta till oss internationell forskning i pedagogik. Vi har hållit oss till vår egna fantastiskt högt stående vetenskapliga svenska forskning.

Den forskning som har stött alla nedskärningar som går att göra när det gäller barn och utbildning.

Ja, men varför är vi lärare så tysta då, svara på det då.

I början var jag ung och entusiastisk och tänkte att jag skulle kunna förändra allt med min passion. Jag ville också förändring från den skola jag själv gått i. Jag hade inte erfarenhet nog att se vad dock, så jag gick med i den stora förändringsvågen som sköljde fram och tillbaka genom åren. Som tur var hade jag erfarna, stabila, fantastiskt duktiga kollegor som vägledde mig. De stod fast i stormen, hävdade de basala pedagogiska fundamenten. Stoiskt vidhöll de att lärandet handlar om läsförmåga och repetition. Att goda ämneskunskaper hos mig som pedagog ska förmedlas på ett passionerat sätt med höga förväntningar på eleverna och tydlig resultatuppföljning med individuell återkoppling och extra stöd till de som behöver.

Att motivera till kunskapstörst, nyfikenhet. Hitta nycklarna dit hos varje individ, som en Sherlock Holmes. Det kittlade mig och utmanade mig. Fick mig att ligga vaken om nätterna.

Ja, ja men varför är jag tyst?

Jag arbetade som facklig representant en period men gav upp. Stångade mig blodig och uppgiven åt alla håll. Friskolereformen förstod jag skulle vara dödsstöten för den skola jag ville verka i. Den skola jag fick gå i som barn och ungdom var för ALLA. Alla skulle ha samma möjlighet att få bildning i vårt land. Själv växte jag inte upp i något akademikerhem, att gå vidare till högre studier var ingen tradition, och det var det jag brann för, brinner för, att alla ska ha den möjligheten, oavsett uppväxtvillkor, precis som jag fick.

När skolan blev ett kommunalt företag och ett fält för kapitalismen och vinstprofiten så fick lärarna och rektorerna bli tysta. Vi kan ju inte skrämma bort våra kunder, eleverna. Då får vi inga pengar, resurser, som det lite finare kallas. Vi kan inte tala om några problem för då vill ingen förälder välja oss.

Läser alla analyser som flödar över nu och greppar tag i detta som kallas "schoolhopping". Det är känt att föräldrar nu känner valångest och måste välja "rätt skola" till sina barn för att inte anses som okunniga, omedvetna föräldrar. Att välja eller inte välja har blivit nutidens klassmarkör. Men att vissa föräldrar väljer bort en skola för sina barn så fort det börjar bli ett motstånd där, ett problem, är kanske inte lika känt för alla och envar. Dessa barn, som kanske inte klarar kraven, kunskapsmässigt eller socialt,  eller då familjen, föräldrarna blir ifrågasatta, de byter skola och byter igen. Vad som händer med dessa barns utbildning och rätt till lärande är lätt att se.

Det är nu inbyggt i systemet att vi byter, hela tiden, byt byt. Inget val behöver vara så allvarligt, det är bara att byta och byta. Ställa krav på alla andra och inga på mig själv.

Där är vi nu.

Jag känner mig för första gången gammalmodig. För jag tänker så här; att jag har med mig själv vart jag än går, det är där jag ska stanna. Hos mig själv. Sedan ska jag sända ut mig själv som positiva radiovågor, som ringar på vattnet. Och göra gott hos dem som är omkring mig, så sänder de tillbaka mina vågor med dubbel positiv kraft. Och så växer vi.

Jag har inte gett upp dock. Jag brinner fortfarande för mitt yrke, för ungdomarna och för att de ska kunna växa i sin fulla potential.

Det gör jag.

Så när jag tänker efter så tänker jag inte känna mig nedtrampad under mattan eller nedslagen, men kanske fortfarande trött och less på debatten och alla förståsigpåare om mitt arbete.

Det här med diagnos...

Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta orört till på söndag, får se hur det går med att plasta in det när jag duschar…

Nu har jag fått anledning att tänka på det här med diagnos. Diagnos betyder fastställande (o angivande) av sjukdomsart, bestämning av fel, bara så att vi vet vad vi pratar om här.

Man kan tycka vad man vill om det här med att vi är så heta på diagnoser i alla möjliga sammanhang nu för tiden, men det är ett faktum att man som individ vill ha korrekt diagnos när något är fel eller sjukt.

Anledningen till att man vill det är för att kunna veta hur det ska åtgärdas, vad man kan kräva av expertisen men framförallt för att veta vad JAG kan åtgärda, vad jag kan göra själv.

Men att ställa korrekt diagnos är inte alltid lätt. Det är det som är problemet. Ta t ex en knäskada så ser man hur svårt det är. Det svåra verkar vara att det är patientens egna berättelser om smärta och besvär som är utgångspunkt i diagnosticeringen. Det kan tyvärr vara en osäker källa.

Jag har nu fått olika diagnoser vid varje träff med läkare och sjukgymnaster och det som händer då är att man blir rädd. Man vet inte om smärtan man känner är rimlig eller orimlig och om det man gör själv för att det ska bli bättre skadar eller hjälper. Det sätter sig en osäkerhet och rädsla i huvudet som jag är övertygad om påverkar skadeläkningen till det sämre.

I går fick jag så den artroskopi som förhoppningsvis har kunnat hjälpa till att ställa rätt diagnos, äntligen. Smärtan jag har nu efter den, och som jag kommer att ha i någon vecka, känns obetydlig i jämförelse med den smärta man inte vet något om. Att få veta hjälper så mycket, det betyder allt.

Den här läkaren som opererade mitt knä var rejält professionell, kände jag. Han visste precis vad han skulle säga för att ingjuta hopp och glädje i mig. Efter att jag var uppvaknad och klar för att åka hem fick jag träffa honom igen och då meddelar han att: "ditt knä är fantastiskt vackert (inuti alltså! Har aldrig fått komplimanger om insidan av min kropp förut…) och i det närmaste perfekt, och i osedvanligt bra skick för din ålder". :D Med smicker kommer man hela vägen. 

Den lilla detaljen att det kan ta 3-12 månader för mig nu, med bra träning (som jag ska få av en sjukgymnast som är specialiserad på knäskador) att bli återställd, kändes mycket överkomlig, med tanke på att innan jag somnade in i narkosen hade jag fått höra att jag troligen aldrig skulle bli återställd. 

Aldrig ställt mot ett år, känns som ren vinst, jag är lycklig!

Rannsakan

Har gått och haft lite ångest ända sedan jag skrev mitt förra inlägg.

För mig blir det så där när jag väl formulerat mina tankar i ord, sagt dem högt till någon eller skrivit ner dem så de kan bli lästa av andra, att jag sätter igång och rannsakar dem och mina tankar bakom.

Ibland klarar mina ord min egen rannsakan, all fine and well then.

Men oftast hittar jag den där svaga punkten, den där kärnan, det där som är bullshit.

I mitt förra inlägg var det det här med att kasta skit på Sjukvården som jag nu har rannsakat och funnit skyldigt.

Jag vet fortfarande att det sker fel, det är inte det. Men det jag tänker på är att när det gäller mig, just mig, så har jag faktiskt fått mycket bra vård, och ska nu få tillgång till mycket bra vård i morgon.

 Just jag borde faktiskt inte klaga.

Däremot är det inte alltid lätt att förstå sig på själva organisationen kring vår sjukvård, det håller jag fast vid, och att det krävs mycket av mig som patient i dag, det tycker jag. Det är ett sårbart system, men tidens tand.

Jag tänker på när min mamma var i början av sin långa sjukdomsperiod, hur jag eller någon av mina bröder följde med henne till läkarna för att hjälpa henne att "stå på sig" och för att hjälpa henne med att förstå vad det var de faktiskt sa till henne. Hon var av den generationen som gör sig fin när de ska till läkaren och artigt svarar "jag mår bara bra" när läkaren frågar hur det står till. Plötsligt hade hon inga problem alls. Hon blev nästan lite rosig och upplivad av all uppmärksamhet, som om hon blev uppvaktad. Och hon ville egentligen aldrig vara till besvär. Hon bet i hop. Stod ut.

Så, jag rannsakade mitt bullshitsnack och kom fram till att när jag är TYDLIG och BESTÄMD och kan berätta om mina besvär för läkarna, brukar det gå bra, då får jag hjälp.

Det är när jag plötsligt är precis som min mamma, det händer ibland inser jag, som det kanske inte blir så bra i mötet med Sjukvården.

No more bullshit alltså.

Big mistake

Gjorde misstaget, the Big mistake.

Började läsa på om knäoperationer på nätet och stötte på horder av historier om misslyckade sådana. En historia handlade om hur de råkat skada någon nerv på en ung tjej så hon blivit handikappad för livet.

Plötsligt känner jag mig mycket nervös, rent av skräckslagen.

Tänk om, what if?

Förutom alla mina otaliga öronoperationer som barn har jag aldrig blivit opererad. När insikten om vad en operation innebär börjar sjunka in i mig blir jag rädd.

Jag är i händerna på kirurgen, läkaren, sjuksköterskorna, ja i händerna på Sjukvården.

Jag vet att jag låter cynisk och paranoid nu, men de senaste åren har jag fått för mycket inblick i Sjukvården, av olika anledningar, och det skrämmer mig hur vaken och skarp man måste vara som patient eller anhörig för att se till att det inte blir fel.

Eller missförstått, eller bortglömt, eller bara bortslarvat eller rent av ignorerat.

Och nu ska jag sövas i narkos…

Ja, ja. Jag vet att jag låter som ett kontrollfreak.

Tänk nu på alla goda exempel du läst och hört om, hur fantastiskt bra Sjukvården oftast är.

Jag ska försöka ha tillit. Jag ska försöka, verkligen.

Så, jag lägger mitt knä och drömmen om mitt återvunna aktiva knäliv i Sjukvårdens hand..

Ta väl hand om det är Du snäll. Det betyder så mycket för mig.