Det här med diagnos...

Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta orört till på söndag, får se hur det går med att plasta in det när jag duschar…

Nu har jag fått anledning att tänka på det här med diagnos. Diagnos betyder fastställande (o angivande) av sjukdomsart, bestämning av fel, bara så att vi vet vad vi pratar om här.

Man kan tycka vad man vill om det här med att vi är så heta på diagnoser i alla möjliga sammanhang nu för tiden, men det är ett faktum att man som individ vill ha korrekt diagnos när något är fel eller sjukt.

Anledningen till att man vill det är för att kunna veta hur det ska åtgärdas, vad man kan kräva av expertisen men framförallt för att veta vad JAG kan åtgärda, vad jag kan göra själv.

Men att ställa korrekt diagnos är inte alltid lätt. Det är det som är problemet. Ta t ex en knäskada så ser man hur svårt det är. Det svåra verkar vara att det är patientens egna berättelser om smärta och besvär som är utgångspunkt i diagnosticeringen. Det kan tyvärr vara en osäker källa.

Jag har nu fått olika diagnoser vid varje träff med läkare och sjukgymnaster och det som händer då är att man blir rädd. Man vet inte om smärtan man känner är rimlig eller orimlig och om det man gör själv för att det ska bli bättre skadar eller hjälper. Det sätter sig en osäkerhet och rädsla i huvudet som jag är övertygad om påverkar skadeläkningen till det sämre.

I går fick jag så den artroskopi som förhoppningsvis har kunnat hjälpa till att ställa rätt diagnos, äntligen. Smärtan jag har nu efter den, och som jag kommer att ha i någon vecka, känns obetydlig i jämförelse med den smärta man inte vet något om. Att få veta hjälper så mycket, det betyder allt.

Den här läkaren som opererade mitt knä var rejält professionell, kände jag. Han visste precis vad han skulle säga för att ingjuta hopp och glädje i mig. Efter att jag var uppvaknad och klar för att åka hem fick jag träffa honom igen och då meddelar han att: "ditt knä är fantastiskt vackert (inuti alltså! Har aldrig fått komplimanger om insidan av min kropp förut…) och i det närmaste perfekt, och i osedvanligt bra skick för din ålder". :D Med smicker kommer man hela vägen. 

Den lilla detaljen att det kan ta 3-12 månader för mig nu, med bra träning (som jag ska få av en sjukgymnast som är specialiserad på knäskador) att bli återställd, kändes mycket överkomlig, med tanke på att innan jag somnade in i narkosen hade jag fått höra att jag troligen aldrig skulle bli återställd. 

Aldrig ställt mot ett år, känns som ren vinst, jag är lycklig!