Goda människors tystnad....

Har tänkt mycket på det här med sociala medier på sistone.

Att de både är av godo och av ondo är ett faktum men hur ska man förhålla sig till dem?

Till att börja med anser jag att man som förälder och lärare, särskilt när man arbetar med ungdomar, av nödvändighet måste hålla sig insatt så att man vet hur de olika medierna fungerar och används. Detta görs bara genom att gå med själv och faktiskt vara ganska aktiv, på så sätt lär man sig och får veta väldigt mycket om ungdomarnas liv på "nätet".

Jag har lärt mig att Facebook mest är en arena för vuxna numer och rätt "ute" hos ungdomarna som söker sig bort från de vuxnas ögon hela tiden. De använder sig hellre av mer anonyma alias, på instagram, kik, eller tyvärr på ask, som jag tycker är ett vidrigt medie. På ask bjuder ungdomarna in för frågestund och vem som helst kan anonymt ställa frågor. Det blir en arena för sexuella trakasserier och kränkningar, såväl som för komplimanger och bekräftelse, dock dyrköpt bekräftelse, då obehagliga kommentarer och frågor verkar överväga och sårar och smutsar ner.

De säger att de inte bryr sig men det gör de, jag vet. Varje sårande smutsig kommentar förstör våra barns tillit och glädje till livet. De trycker ner och förstör unga hjärtan och sinnen.

Och det här pågår hela tiden hela tiden.

Jag tittar på Aschbergs program "Trolljägarna" och får ytterligare tankar om hur människor, nu vuxna, kränker, smutsar ner och trycker ner, ja faktiskt hatar, andra människor på nätet. Bakom datorskärmen får dessa människor möjlighet att kommentera anonymt eller öppet, negativt utan tanke på mottagarens känslor eller konsekvenser av vad man skriver. Kommenterarna eldar på varandra i en slags morbid tävling där mest raffinerat elak vinner. En mobb får mobba.

När man kränker, mobbar och hatar andra går det till som så att man först avmänskligfierar offret. Det gör man för att klara av att hålla sin egen empati borta, man vill inte försöka förstå, man värjer sig. Den man avskyr, ser ner på och hatar är inte människovärdig och förtjänar hat, denne har sig själv att skylla. Kanske är man rädd, man ser sin egen svaghet och sårbarhet i den man utsätter, man väljer att agera i stället för att bli nästa offer själv.

På nätet får dessa människor agera fritt utan spelregler.

Jag har sett i verkligheten vilka konsekvenser det kan få. Vilket mänskligt lidande det orsakar.

Jag vet ett barn som aldrig mer gick tillbaka till skolan när "kompisarna" la ut en bild där denne satt på toaletten. Jag vet ett barn som aldrig mer gick trygg till skolan då denne blev påhoppad och slagen av ett gäng ungdomar från andra skolor som fått "veta" på kik att denne sagt något kränkande om en av deras kompisar. Jag vet så många barn och ungdomar som blivit ledsna och kränkta och som fortsätter att bli det dagligen.

Jag vet vuxna som blivit påhoppade, ifrågasatta, nedgjorda med negativa kommentarer på Twitter och på Facebook. Jag vet en vuxen som blev förföljd och smutskastad på nätet i olika forum, t o m i forum där det diskuterades s k akademiska och vetenskapliga frågor.

Det förstör och förgör människor, detta fria hatande.

Vad ska man göra då?

Att reglera och förbjuda anonymitet är ett sätt, men tyvärr svårgenomfört. Att granska vad som skrivs innan det publiceras är ett sätt, men även det fungerar inte alltid i realiteten. Integriteten och värnandet om vår yttrandefrihet är också okränkbar, men vi vet att den utnyttjas av onda krafter. Att polisanmäla eller anmäla ger ofta ingen effekt. Så detta är komplext.

Att prata och prata med våra barn och ungdomar om etik på nätet går dock att göra. Att inte låta dem vara ifred i dessa forum, vi följer efter och finns där också och lyssnar och säger ifrån, barn och ungdomar måste vägledas av oss vuxna, inte vara ifred i sandlådan och få slå varandra fritt i huvudet med spaden.

I dagarna kom jag också att tänka på min egen användning av sociala medier och vilken bild jag ger av mig där. För, just så, det är bara en liten bild, som jag väljer att visa, som man får av mig på sociala medier. Självklart kan det säga en del om mig som person vilken bild jag väljer att visa, men det berättar ändå inte mycket om mig.

Vad jag menar är att man ska akta sig för att tro att man känner någon via sociala medier. Det gör man ingalunda.

Så frågan är om man kan ha alla dessa vänner på Facebook, de som egentligen inte känner mig? Vad får de för bild av mig? Jag hade inte tänkt så mycket på det, hade väl levt lite i den naiva föreställningen att alla som ändå valt att bli vän med mig ville mig väl. Men plötsligt dyker de upp, nättrollen som vill trycka ner mig, som retar sig på mig eller vill tro sig känna mig på ett sätt som känns mycket kränkande. Jag kastas på ett ögonblick tillbaka till barndomens, ungdomens osäkerhet och sårbarhet, jag blir ledsen. Börjar känna mig dum, löjlig. Får flyktinstikt, vill stänga ner mitt konto, ta bort alla mina foton, aldrig mer skriva något, gå och gömma mig och aldrig mer visa mig.

Det är det som blir konsekvenserna av öppet hat, att vi blir tysta.

Nej, vi får inte låta dem vinna, inte låta hatet ta över och tysta. Stäng av dem, ta bort dem och fortsätt gilla och boasta dina vänner med pepp och kärlek. Det tänker jag göra i alla fall.

För mitt liv har blivit rikare av att få kontakt med så många fler vänner, både gamla och nya. Jag kan kommunicera, hålla kontakt via små kommentarer och visa och få bekräftelse genom mina aktioner på de sociala medierna. Jag vill använda dem så; till vänskap, empati, omtänksamhet och glädje.

Sociala medier och ett öppet nät är här för att stanna, vi måste lära oss alla att hantera dem på ett bra sätt bara, genom öppen kommunikation.

För det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad. (Martin Luther King)

En värld utan dig

"Jag försöker föreställa mig en värld utan dig."

Jag citerar ur Maria Goodins bok En nypa salt.

Orden kommer till mig som ett knytnävsslag i ansiktet och tårkanalerna öppnas ånyo när jag läser den fortsatta beskrivningen:

"En värld där jag inte har någon att ringa till när jag glömt receptet på kycklingsoppa, där ingen bakar min favoritchokladkaka när jag fyller år, där ingen ringer mig en kall vintermorgon bara för att kolla om jag har på mig varma strumpor. Där det inte finns någon som säger till mig att jag behöver klippa håret, eller att jag jobbar för sent på nätterna. En värld där ingen bryr sig om ifall jag äter grönsaker eller inte, eller ifall jag läser i dålig belysning, eller ifall jag inte använder min regnrock. En värld där ingen säger "Kommer du ihåg när...?" eller "när du var liten..." Jag försöker, men kan inte föreställa mig det.

(...) Och när jag kan det är smärtan nästan för stor att stå ut med."

På baksidan av den här boken står det att den ska handla om livslögner, försoning och förlösande kärlek och att den är varm, underhållande och gripande. Ja, det står även att det är "feelgood med en nypa salt", och det säger nog en del om genren.

Men, återigen, den här beskrivningen huvudpersonen Meg gör av sina känslor, de som uppstår när insikten om att hennes mor, som är döende i cancer, verkligen kommer att dö, slår ner i henne, den beskrivningen är så vacker. Så vackert beskrivande de känslor man får när man mister sin mamma.

När man mister sin själsfrände. När man mister den som älskat en över allt annat, obegränsat och ovillkorligt.

En värld utan dig.

Håll käften och var söt

Håll käften och var söt var titeln på en novellsamling om kvinnor av den danska författaren Vita Andersen utgiven på svenska 1979.

I dag kom jag att tänka på den igen. Trots att det var så länge sedan som jag läste den, under mina sena tonår och som ung kvinna, så återkommer den, eller framförallt den fantastiska titeln, till mig allt som oftast fortfarande. Den betydde mycket för mig då, när jag funderade över hur man ska vara kvinna och över kvinnors villkor.

Titeln kom alltså till mig även i dag.

Varför just i dag då?

I dag skulle mamma ha fyllt år igen, om hon fortfarande levat. När jag tänker på mamma tänker jag på vad hon gav till mig, hur hon har påverkat mig. Det har varit svårt genom åren att se klart på det här, jag har pendlat mellan antipati, motstånd och ovillkorlig kärlek, beundran för min mor. Jag antar att det är vanligt.

När jag nu har en egen tonårsdotter hemma blir det extra aktuellt att fundera över detta. Åh, denna ångest över hur vara en bra mor till sin dotter.

Mamma, du tillhörde den generation kvinnor som gav Dubbelarbetandet sitt namn, även om man nog borde kalla det Trippelarbete så här i retrospektiv. Du arbetade heltid, tog ensam hand om barn, hem och därtill om mannen. Kanske är det t o m Quadrupelarbete vi talar om? Du var bara 16 år när du fick barn, gifte dig och började axla den rollen. Du ville göra det perfekt.

När jag går omkring här hemma, eller på jobbet, eller var som helst faktiskt, och retar mig på att det bara är jag som förstår vikten av att ALLTID torka av diskbänken eller tvättstället eller toaletten eller vilken yta den än må vara som man smutsar ner PÅ DIREKTEN och inte SEDAN, då vet jag att det är min mamma som talar i mig. På samma sätt som hon talar i mig när jag menar att man ALLTID lägger tillbaka saker på sin rätta plats PÅ DIREKTEN och inte SEDAN.

Jag vet fortfarande inte om mammas pedantiska gåva till mig är en välsignelse eller förbannelse. Jag har funderat över det många gånger. Ska jag ge den vidare till mina barn eller inte? Hur mycket ska man fostra in sina barn i att hålla ordning? Jag vill inte göra dem bortskämda och oansvarsfulla, men jag vill inte göra dem pedantiska och neurotiska heller...

Det här med att hålla käften och vara söt då?

Mamma var alltid tydlig på den punkten; man ska INTE hålla käften och vara söt. Ibland blev det besvärligt dock när hon inte gjorde det. Visst ville mamma vara kvinnlig och snygg, visst ville väl hon också behaga, och många var tillfällena när hon inte sa vad hon borde ha sagt. Kvinnorna i Vita Andersens noveller var alla offer. Utsatta för orättvisor, grymhet och förnedring drömmer de om att bli någon annan, få ett annat liv.

Men mamma levde i nuet, i det lilla, i det praktiska. Hon fann nöje i oss barn, i ett välstädat, välorganiserat hem, i att sköta sitt arbete och göra rätt. Hon blev glad av sina blommor, av att flytta om prydnadssaker, byta gardiner och möblera om. Självklart kan jag ha fel; men jag upplevde inte att hon drömde om ett annat liv eller ett förändrat jag.

Jag stannar där, det vill jag minnas, det vill jag ska vara hennes gåva till mig att försöka leva efter och föra vidare; att vara här i nuet, att vara nöjd med den jag är och vara lycklig för det jag har.

Men inte hålla käften och bara vara söt.

Grattis mamma.

Kära mamma

I dag är det två år sedan du gick ifrån oss. 

Det har tagit fram till nu att bearbeta alla känslor, säkert är jag fortfarande inte klar, men i dag kan jag tänka på dig utan att behöva gråta och få en klump i magen. 

Förra året stod jag på toppen av ett fjäll vid ditt årsdödsögonblick och hedrade dig genom att susa nerför på mina slalomskidor. Jag kände mig så nära dig däruppe. Tårar föll och det var svårt att se, men dagen var klar och kall och vit.

I dag satt jag i en bil på väg från fjällen och landskapet omkring mig var grått och snöfritt. Men, plötsligt! Solen vill bryta fram och det ser ut som en grön vårdag däruppe i Storfors. Det är vackert.

Nu är din storasyster hos dig. Vi följde henne till sin vila förra fredagen. 

Kram mamma. ❤️

Varför är jag så tyst?

Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på.

Vart har den alltid så entusiastiskt diskussionsvilliga Josephine tagit vägen? Hon som man knappt fick tyst på.

Hur har det blivit så här?

En journalist och krönikör i den lokala tidningen skrev frågan "Varför är lärare så tysta?" häromdagen.

Ja, varför? Jag vet bara varför jag är tyst och ovillig att uttrycka åsikter i skolfrågan.

Jag är så trött. Jag är så nedslagen i skorna, trampad under mattan. Jag är så less på att läsa om skolans kris att jag måste tvinga mig att läsa allt elände som skrivs varje dag i frågan. Jag tvingar mig dock, som en syndare som måste renas, piskas, straffas. Se sina torterare i ögonen. Försöka förstå varför slagen haglar över mig och oss. Vad är det för kris som de pratar om?

Jag minns dock att jag startade som en ung, kaxig, glad och stolt lärare som var övertygad om att jag skulle göra underverk, mirakel. Jag var som en energikraft, en virvelvind, jag visste att jag skulle förflytta berg.

Ja, jag var en så kallad eldsjäl.

När jag var färdig lärare hade vi precis fått en ny läroplan. Den hade vi inte fått studera på lärarutbildningen. Inte alls. Under mina praktikperioder, på olika skolor som jag var på, hade jag dock fått sitta med i arbetslagen  och hjälpa till med att bearbeta den nya läroplanens sk strävandemål och uppnåendemål. De skulle så klart lokalt förankras, implementeras heter det ju nu, minns inte att det ordet användes då. Oj oj vad tid vi lade på detta genom åren.

Jag minns så väl de erfarna lärarnas frustration, förvirring rent av. Faktiskt ilska och motstånd. Jag började förstå att det var ett helt nytt sätt att tänka kring pedagogik och lärande för många. De kände sig kränkta kan jag se så här i efterhand. Kränkta i sin erfarenhet och yrkesskicklighet.

Ja, nu sitter vi med facit i hand snart 20 år senare. Och ja, de hade all rätt att känna sig kränkta. De hade nämligen rätt i sin känsla att det här var dumheter.

Dessa dumheter fick fortgå, och fortgå i ökad kraft. Faktum är att det inte funnits någon hejd på hur okunniga politiker och pedagogiska vindar och expertflöjlar har fått styra i skolan sedan dess.

Och i dag, ja, hur har vi det i dag? Ännu en ny läroplan och ett nytt betygssystem, reformer hit och förslag dit och fan och hans moster och helvetet är löst i alla medier efter den heliga PISA-rapporten. Alla skyndar till kadavret för att skylla  på någon annan och visa på sin egen förträfflighet. Hacka ur sina egna bitar att profitera på.

Det är underligt att vi plötsligt bryr oss så mycket om vår internationella rang, när vi i alla år har ansett oss så speciella att vi inte behöver jämföra oss eller ens ta till oss internationell forskning i pedagogik. Vi har hållit oss till vår egna fantastiskt högt stående vetenskapliga svenska forskning.

Den forskning som har stött alla nedskärningar som går att göra när det gäller barn och utbildning.

Ja, men varför är vi lärare så tysta då, svara på det då.

I början var jag ung och entusiastisk och tänkte att jag skulle kunna förändra allt med min passion. Jag ville också förändring från den skola jag själv gått i. Jag hade inte erfarenhet nog att se vad dock, så jag gick med i den stora förändringsvågen som sköljde fram och tillbaka genom åren. Som tur var hade jag erfarna, stabila, fantastiskt duktiga kollegor som vägledde mig. De stod fast i stormen, hävdade de basala pedagogiska fundamenten. Stoiskt vidhöll de att lärandet handlar om läsförmåga och repetition. Att goda ämneskunskaper hos mig som pedagog ska förmedlas på ett passionerat sätt med höga förväntningar på eleverna och tydlig resultatuppföljning med individuell återkoppling och extra stöd till de som behöver.

Att motivera till kunskapstörst, nyfikenhet. Hitta nycklarna dit hos varje individ, som en Sherlock Holmes. Det kittlade mig och utmanade mig. Fick mig att ligga vaken om nätterna.

Ja, ja men varför är jag tyst?

Jag arbetade som facklig representant en period men gav upp. Stångade mig blodig och uppgiven åt alla håll. Friskolereformen förstod jag skulle vara dödsstöten för den skola jag ville verka i. Den skola jag fick gå i som barn och ungdom var för ALLA. Alla skulle ha samma möjlighet att få bildning i vårt land. Själv växte jag inte upp i något akademikerhem, att gå vidare till högre studier var ingen tradition, och det var det jag brann för, brinner för, att alla ska ha den möjligheten, oavsett uppväxtvillkor, precis som jag fick.

När skolan blev ett kommunalt företag och ett fält för kapitalismen och vinstprofiten så fick lärarna och rektorerna bli tysta. Vi kan ju inte skrämma bort våra kunder, eleverna. Då får vi inga pengar, resurser, som det lite finare kallas. Vi kan inte tala om några problem för då vill ingen förälder välja oss.

Läser alla analyser som flödar över nu och greppar tag i detta som kallas "schoolhopping". Det är känt att föräldrar nu känner valångest och måste välja "rätt skola" till sina barn för att inte anses som okunniga, omedvetna föräldrar. Att välja eller inte välja har blivit nutidens klassmarkör. Men att vissa föräldrar väljer bort en skola för sina barn så fort det börjar bli ett motstånd där, ett problem, är kanske inte lika känt för alla och envar. Dessa barn, som kanske inte klarar kraven, kunskapsmässigt eller socialt,  eller då familjen, föräldrarna blir ifrågasatta, de byter skola och byter igen. Vad som händer med dessa barns utbildning och rätt till lärande är lätt att se.

Det är nu inbyggt i systemet att vi byter, hela tiden, byt byt. Inget val behöver vara så allvarligt, det är bara att byta och byta. Ställa krav på alla andra och inga på mig själv.

Där är vi nu.

Jag känner mig för första gången gammalmodig. För jag tänker så här; att jag har med mig själv vart jag än går, det är där jag ska stanna. Hos mig själv. Sedan ska jag sända ut mig själv som positiva radiovågor, som ringar på vattnet. Och göra gott hos dem som är omkring mig, så sänder de tillbaka mina vågor med dubbel positiv kraft. Och så växer vi.

Jag har inte gett upp dock. Jag brinner fortfarande för mitt yrke, för ungdomarna och för att de ska kunna växa i sin fulla potential.

Det gör jag.

Så när jag tänker efter så tänker jag inte känna mig nedtrampad under mattan eller nedslagen, men kanske fortfarande trött och less på debatten och alla förståsigpåare om mitt arbete.

Det här med diagnos...

Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta orört till på söndag, får se hur det går med att plasta in det när jag duschar…

Nu har jag fått anledning att tänka på det här med diagnos. Diagnos betyder fastställande (o angivande) av sjukdomsart, bestämning av fel, bara så att vi vet vad vi pratar om här.

Man kan tycka vad man vill om det här med att vi är så heta på diagnoser i alla möjliga sammanhang nu för tiden, men det är ett faktum att man som individ vill ha korrekt diagnos när något är fel eller sjukt.

Anledningen till att man vill det är för att kunna veta hur det ska åtgärdas, vad man kan kräva av expertisen men framförallt för att veta vad JAG kan åtgärda, vad jag kan göra själv.

Men att ställa korrekt diagnos är inte alltid lätt. Det är det som är problemet. Ta t ex en knäskada så ser man hur svårt det är. Det svåra verkar vara att det är patientens egna berättelser om smärta och besvär som är utgångspunkt i diagnosticeringen. Det kan tyvärr vara en osäker källa.

Jag har nu fått olika diagnoser vid varje träff med läkare och sjukgymnaster och det som händer då är att man blir rädd. Man vet inte om smärtan man känner är rimlig eller orimlig och om det man gör själv för att det ska bli bättre skadar eller hjälper. Det sätter sig en osäkerhet och rädsla i huvudet som jag är övertygad om påverkar skadeläkningen till det sämre.

I går fick jag så den artroskopi som förhoppningsvis har kunnat hjälpa till att ställa rätt diagnos, äntligen. Smärtan jag har nu efter den, och som jag kommer att ha i någon vecka, känns obetydlig i jämförelse med den smärta man inte vet något om. Att få veta hjälper så mycket, det betyder allt.

Den här läkaren som opererade mitt knä var rejält professionell, kände jag. Han visste precis vad han skulle säga för att ingjuta hopp och glädje i mig. Efter att jag var uppvaknad och klar för att åka hem fick jag träffa honom igen och då meddelar han att: "ditt knä är fantastiskt vackert (inuti alltså! Har aldrig fått komplimanger om insidan av min kropp förut…) och i det närmaste perfekt, och i osedvanligt bra skick för din ålder". :D Med smicker kommer man hela vägen. 

Den lilla detaljen att det kan ta 3-12 månader för mig nu, med bra träning (som jag ska få av en sjukgymnast som är specialiserad på knäskador) att bli återställd, kändes mycket överkomlig, med tanke på att innan jag somnade in i narkosen hade jag fått höra att jag troligen aldrig skulle bli återställd. 

Aldrig ställt mot ett år, känns som ren vinst, jag är lycklig!

Rannsakan

Har gått och haft lite ångest ända sedan jag skrev mitt förra inlägg.

För mig blir det så där när jag väl formulerat mina tankar i ord, sagt dem högt till någon eller skrivit ner dem så de kan bli lästa av andra, att jag sätter igång och rannsakar dem och mina tankar bakom.

Ibland klarar mina ord min egen rannsakan, all fine and well then.

Men oftast hittar jag den där svaga punkten, den där kärnan, det där som är bullshit.

I mitt förra inlägg var det det här med att kasta skit på Sjukvården som jag nu har rannsakat och funnit skyldigt.

Jag vet fortfarande att det sker fel, det är inte det. Men det jag tänker på är att när det gäller mig, just mig, så har jag faktiskt fått mycket bra vård, och ska nu få tillgång till mycket bra vård i morgon.

 Just jag borde faktiskt inte klaga.

Däremot är det inte alltid lätt att förstå sig på själva organisationen kring vår sjukvård, det håller jag fast vid, och att det krävs mycket av mig som patient i dag, det tycker jag. Det är ett sårbart system, men tidens tand.

Jag tänker på när min mamma var i början av sin långa sjukdomsperiod, hur jag eller någon av mina bröder följde med henne till läkarna för att hjälpa henne att "stå på sig" och för att hjälpa henne med att förstå vad det var de faktiskt sa till henne. Hon var av den generationen som gör sig fin när de ska till läkaren och artigt svarar "jag mår bara bra" när läkaren frågar hur det står till. Plötsligt hade hon inga problem alls. Hon blev nästan lite rosig och upplivad av all uppmärksamhet, som om hon blev uppvaktad. Och hon ville egentligen aldrig vara till besvär. Hon bet i hop. Stod ut.

Så, jag rannsakade mitt bullshitsnack och kom fram till att när jag är TYDLIG och BESTÄMD och kan berätta om mina besvär för läkarna, brukar det gå bra, då får jag hjälp.

Det är när jag plötsligt är precis som min mamma, det händer ibland inser jag, som det kanske inte blir så bra i mötet med Sjukvården.

No more bullshit alltså.