Föräldraengagemang

Skolan hade Öppet hus i lördags och vi hade således lektioner halva dagen. Tänk att man alltid tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att behöva åka till jobbet på en lördag, jag knorrar, klagar och brukar sova dåligt på fredagen. När det hela är avklarat tycker jag dock alltid att det var lyckat och är nöjd :-). Mina tankar går till alla de som ofta får jobba på helgerna, jag har provat det i mitt förra yrke, och gillade det inte.

Söndagen bjöd på sonens första hockeyturnering någonsin. Vi gick upp tidigt, jag och dottern hann först med hennes konståkningspass i Stångebro, sedan åkte vi till Vadstena för att spana på turneringen. Det var underhållning på hög nivå, jag blir som vanligt gråtfärdig av att se barn kämpa och stå i, det är så härligt :-). Och alla föräldrar som sitter där och tittar på sina barn med kärlek i blickarna, det är också vackert med detta engagemang som alla visar.

Apropå föräldraengagemang. Jag undrar över när jag ska börja bete mig som föräldrarna till barnen på högstadiet gör... Dvs när jag ska sluta dyka upp på föräldramöten och öppet hus... Jag inser att jag inte kommit till den perioden i livet ännu, och kanske ska jag därför inte säga något då, men jag får väl fundera lite iaf. Är det så att man vid det laget tröttnat så mycket på det hela att man med lätthet kan intala sig att det är meningslös verksamhet? Eller är det så att man inte vågar gå mot tonåringens bestämda åsikt att man är pinsam och icke önskvärd att visa upp i skolan?

Min bestämda åsikt, just nu, är att man aldrig, som förälder, ska sluta visa upp sig i skolan vid dessa tillfällen. Det kanske inte alltid är så meningsfulla program som bjuds, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att visa sina barn att man bryr sig och är intresserad av deras liv och vardag. Man får nämligen mer kunskap om deras vardag om man besöker den plats där de tillbringar stor del av sin vardag. Punkt slut.

Engagerad kram!