I´m back...

Yassas! Hello! Hej!

Vi kom hem i torsdags efter två veckor på underbara Kreta! Det tar några dagar att landa i verkligheten igen (särskilt om man festar välkommen hem med bror och svägerska så att man mår illa i ett par dagar...). Om jag ska vara ärlig så har jag även grym träningsvärk efter ett par dagars hårt arbete med ogräs i grusgången och rabatter och städning av huset...

Jag saknade bloggandet och facebook under min utlandsvistelse, det kändes som lite abstinensberoende faktiskt... men det gick bra och var rätt skönt med datorsemester också, helt klart.

Min man tyckte att jag egentligen borde ha resebloggat, skrivit typ recensioner om det vi gjorde, men jag kände ingen lust att sitta i hotelllobbyn och göra det... Jag vet inte heller hur stort intresset egentligen är för att läsa sådana reflektioner? Det är kanske de som planerar att åka dit eller har varit där?

Jag tänkte att jag väljer ut några minnen i alla fall:

1. Det är VARMT och SOLIGT hela tiden. Det är så underbart att slippa tänka på vädret, det är bara bra helt enkelt! Jag inser att jag lätt kan bo i ett land där det är varmt hela tiden, jag hatar dåligt väder (jag ska bli spanienbo när jag blir pensionär...)!
2. Man får STÄDAT varje dag... (utom söndagar).
3. Man äter ute varje dag (bara lite frukostdisk...).
4.Dagens dilemma kan vara av slaget, vart ska vi åka och bada? Eller, var ska vi äta? Härliga problem...
5. Barnen lärde sig att beställa och prata lite på engelska! Det är så här man motiverar till engelskinlärning (Hilda ska ju börja nu i fyran). Gustav råkar tacka på engelska hela tiden nu...

Hände det något riktigt smaskigt och ckockerande då? Nej, det gjorde det inte, vi hade det bara sååå sköööönt! Ingen av oss ville faktiskt åka hem, och det är ovanligt när man är borta två veckor tycker jag, men vi tog det så lugnt och dagen som den kom.

Det enda var väl trafiken när vi körde omkring i vår hyrbil, grekerna har ju lite egna regler... Och mannen gillade inte riktigt alla "kamakis" ("harpunfiskare"), dvs strandraggarna, som är övertygade om att kvinnliga besökare är ute efter en genuin, grekisk, semesterflört (enligt vår guidebok....)... Kanske att man blir lite trött på den grekiska, ganska ensidigt smakande, maten samt att man i smyg längtar efter en rioja...

Jag har inte varit på Kreta förut, och jag är helt klart förälskad!

Solbränd KRAM!

Semesterbesvär...

I dag har jag tre tankar om semester som måste ut. Jag börjar med den enklaste och ytligaste:

Jag HATAR att packa inför semesterresor. I morgon åker vi till Kreta och jag har inte börjat packa ännu. Jag försöker alltid skjuta upp det till sista stund, går omkring och gör annat som är så mycket viktigare hela tiden... Jag vet att det handlar om beslutsångest över vad som ska med samt ångest över att glömma viktiga saker. Det brukar också bli lite dålig stämning här hemma och tjafs om att jag och barnen tar med oss oviktiga saker och för mycket av allt... Suck. Ska snart börja i alla fall, måste ju...

Andra tanken: Så fruktansvärt besvärligt det är att få till det med kattvakt när man resor bort på längre resor. Jag ÄLSKAR verkligen min katt, men hm... det är inte kul att behöva vara till besvär för andra, det AVSKYR jag verkligen. Tyvärr har jag skjutit upp det här problemet alldeles för länge också, gått och velat och haft lite halvlösningar (fast dåliga) på G. Ringde ett kattpensionat häromdagen som lite torrt meddelade att man bör ta kontakt med dem i januari om man vill ha plats i juli... Inte var det billigt heller... Inte skulle katten gillat det heller, utekatt som han är... Som tur är löste min älskade bror upp denna ångestknut genom att försäkra mig om att de skulle ta ansvar för att katten får omsorg på ett eller annat sätt, hallelujah!!! Tack!!!

Alla förståsigpåare brukar ju alltid lite förnumstigt prata om att det är helt NATURLIGT och NORMALT att man som par kan få en del bad moments under semestern. Det handlar om att man plötsligt är lediga och får tid att tänka på sig själv och relationen. Gamla olösta känslor och tankar poppar upp igen. Man får även en massa jobbiga förväntningar på varandra, som kanske inte direkt infrias... Jag tycker bara att det är så TRIST att man är så förutsägbar att man åker dit på det där, fast man vet om det! Så banalt på något vis. Suck.

Nu ska jag i alla fall försöka skärpa mig och se POSITIVT framöver. Ja, vara POSITIV (egentligen hatar jag det där ordet... varför ska man alltid vara det? Fast jag vet att man mår bättre om man försöker... Men det är lättare att vara det om man har rett ut en del saker först, det tror jag ändå fullt och fast på).

Positiv KRAM!

Slarvern

För det första måste jag bara reflektera över den märkliga egenheten jag har att inte kunna lära mig att ta med mig pet-flaskor och burkar till affären och panta regelbundet. Det verkar omöjligt. Så även att åka till återvinningsstationen med allt glas, metall, plast, kartong och tidningar som jag så duktigt sorterar hela tiden.

Varför gör jag det inte? Jag hatar nämligen att ha en massa skräp hemma, så det är okaraktäristiskt för mig. Den som har någon teori får gärna slänga fram den, för själv har jag ingen aning.

Det är så otroligt skönt, när jag tagit mig i hampan och gjort det, som i dag. Det är rena rama katharsis, jag känner mig pånyttfödd (eller.. nja...).

Jag är inte ensam om detta dock, det såg jag tydligt i dag. Det vallfärdade folk (främst kvinnor, lade jag märke till..?) in på Maxi med sina fullastade vagnar.

Reflektion nummer två i denna historia är hur jag beter mig när jag pantar. Jag försöker hitta knep så att ingen förstår exakt hur MYCKET pant jag faktiskt har med mig. Jag lastar i omgångar och försöker se till så att ingen ser att jag kommer in flera gånger med mina säckar. Vid ett tillfälle gömde jag mig lite så att en person jag kände inte skulle se att jag var på väg ut för att hämta mer... Jag är till och med så klurig att jag byter automat när jag börjar misstänka att den ska bli full, så att nästa stackare som kommer får ringa på klockan för att kalla på personal...

Så baaarnsligt! Ja, visst. Jag känner mig bara så billig på något vis, och som en SLARVER... Men nu ska jag börja ett nytt liv (det gör jag i och för sig varje gång...) och börja panta varje vecka (promise...). Eller skaffa soda stream kanske (och varför i hela friden har jag inte en sådan redan!?).

Återvunnen KRAM!

Inlåsning-frihet?

Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.

Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.

Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?

Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...

Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...

Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?

Förankrad Kram

Gotland

Det var många år sedan jag var på Gotland, och nu undrar jag varför jag dröjt så med att komma tillbaka.

Visserligen är vackert väder väldigt smickrande för de flesta platser, men Gotland i sol och värme är nästan magiskt. Jag sitter och bara tittar ut över havet, äter vyn med mina ögon. Ljuset. Det är så osvenskt här på något vis, jag antar att det är naturen och det oändliga havet framför en som gör det.

I kväll när vi cyklade längs med stranden in till Visby kunde jag inte se mig mätt, höll på att köra på folk som gick där. Staden med dess ringmur och historien ständigt närvarande, det är fantastiskt helt enkelt.

Hit vill jag komma tillbaka snart, och då ska det vara soligt igen! Och då vill jag att vi bara har semester, ingen som jobbar... Tack.

GotlandsKRAM!