Inlåsning-frihet?

Tydligen dricker alla som vet något om vad som är inne rosévin just nu, så nu håller jag på att lära mig det... Jo, Gott!

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med att känna sig låst eller inte låst i livet.

Man kan ha semester och tomt på måsten i kalendern men ändå känna sig låst. Man kan ha utbildning och ett bra jobb men ändå känna sig låst på arbetsplatsen. Man kan ha helt underbara små barn men ändå känna sig låst i livet. Man kan ha en fantastisk, jämställd man men ändå känna sig låst i relationen. Man kan ha trygga, fina föräldrar och syskon men ändå känna sig låst vid familjen.

Varför känner man sig så här ibland? Handlar det om det klassiska dilemmat att man aldrig är nöjd med det man har, att man undrar om inte gräset är grönare på andra sidan staketet?

Tyvärr brukar man inte veta vad man har förrän men riskerar att förlora det, eller redan har förlorat det...

Det jag tänker om inlåsning är ändå att det är en känsla som trots allt drabbar mig hela tiden. Trots att jag vet att jag inte skulle vilja vara helt frikopplad och svävande i ett stort universum utan fasta hållpunkter, så kan jag inte låta bli att i smyg längta ibland... Efter total frihet...

Men sedan besinnar jag mig och vet att jag aldrig skulle vilja vara ensam med hela universum frilagt framför mig. Vad skulle jag ta mig till med det? Hur skulle det gå för lilla mig?

Förankrad Kram