Ihoptrasslade sladdnästen

I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.

Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.

Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.

Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.

Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.

Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".

Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.

IhoptrassladKRAM!

Lugn?

Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.

Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.

Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.

Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:

Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.

Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.

LugnadKRAM!

Influensatider

Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.

I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).

Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.

För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.

Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).

Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.

Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...

För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.

Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.

SjukligKRAM

Uppenbarelser

Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.

Hur vet man att man fått en uppenbarelse?

Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.

Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.

En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.

I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.

Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.

Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.

För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?

UppenbaradKRAM!

Böljande planer

Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".

Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.

Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.

Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...

När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...

Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.

Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...

Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.

Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...

"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".

Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.

Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)

VankelmodigKRAM!

I rörelse

Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.

Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.

Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.

Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.

Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...

RörligKRAM!

Något är förstört

Jag är rädd. Hela tiden rädd.

Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.

Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.

Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.

Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.

Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.

Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.

Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.

Så, please, be careful out there.

SkakadKRAM

Manlig domän

Trots att man är en jämställd, modern, utbildad kvinna (!?) så råkar man ständigt ut för sådana där tillfällen då man känner sig som en liten förtryckt kvinna som står och gömmer sig bakom en man...

Nehej, det händer kanske inte dig?! Men mig händer det då och då, så är det.

Vad är det för tillfällen jag tänker på då? Ja, ett exempel är när jag ska prata med hantverkare.

Förra veckan hade jag bestämt möte med en hantverkarfirma som ev ska hjälpa oss med att tapetsera, måla och lägga golv i vårt nya hus. Jag kände mig väldigt duktig som hade fixat och ordnat med det hela och jag var förberedd med en detaljerad lista på vad vi ville ha gjort.

Det som händer är att hantverkarmannen och den manliga ägaren av huset, som också är där för att släppa in oss, börjar föra en dialog över huvudet på mig. Det andra som händer är att hantverkarmannen börjar ta över min beställning; ändrar, ifrågasätter och kommer med nya förslag. Det är kanske inte konstigt att han kommer med förslag, det är själva sättet han gör det på som inte känns bra. Med växande obehag inser jag att han tror att det är han som bestämmer, både över min beställning och hur det ska genomföras och när. Det mest obehagliga är att jag inser att jag inte vet hur jag ska återfå initiativet, jag sitter fast i ett rollmönster som jag inte för tillfället vet hur jag ska ta mig ur. Jag ler, nickar, bekräftar honom och blir vag med vad jag vill.

Det värsta är att jag, när jag kommer hem till min man, inser att jag känner någon slags lojalitet till hantverkarmannen, jag har verkligen fått för mig att det är han som bestämmer och att jag nu måste försöka få det att bli som han vill. Jag har ångest när jag hör hur jag försöker få in min man i dessa nya tankegångar, fast jag känner att det inte stämmer; det var inte så här jag hade tänkt egentligen.

Tyvärr blev lösningen på det hela att jag lät min egen man kliva fram och sköta kommunikationen i stället. Nederlag. Igen.

Vid nästa möte igår hade jag och min man ånyo pratat ihop oss om hur vi ville ha det och nu höll jag mig i bakgrunden och lät männen prata. I början försökte hantverkarmannen vända sig till mig, han hänvisade till vårt förra samtal etc, men jag vek skickligt undan med blicken och ställde mig lite bakom. Till slut gav han upp och jag såg hur en manlig maktkamp satte igång i stället. Den är råare, utan samma insmickrande manipulativa sätt. "Det är det här som gäller, tar ni det? Annars tar vi någon annan". Fortfarande samma muskeluppvisning från hantverkarmannen; "vi är så upptagna och viktiga etc, vi har bra rabatter som vi delar med viktiga kunder etc", men nu mer uppgivet inför det ovedersägliga (kunden ger ordern och utföraren tar uppdraget- eller inte).

Varför blir det så här för mig i dessa situationer (det händer även alltid på bilverkstäder, bilaffärer och i byggaffärer eller teknikaffärer, men faktiskt också på banken...)?

Ja, det är väl så enkelt att jag får dåligt självförtroende när jag vet att jag är okunnig på ett område. Jag är livrädd för att verkligen visa min enorma okunskap och därför vill jag helst träda tillbaka. Det är lite fegt, jag vet... Kanske försöker jag skylla på könsmönster, när det egentligen bara handlar om att jag varit för ovillig att ta reda på mer fakta, så som min man gjort.

Men nog är det ändå så att dessa typiskt manliga domäner (de är ju de fortfarande, det är ett faktum), verkligen kräver mycket mer av en kvinna för att vinna respekt inom, inget ges direkt gratis, som i viss mån för mannen.

TillbakadragenKRAM!

Bekräftelse nog?

Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.

Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.

Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?

Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.

Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.

För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.

Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.

Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.

När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.

Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.

Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.

Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.

När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...

Bekräftelsesjuk KRAM!