Böljande planer

Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".

Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.

Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.

Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...

När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...

Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.

Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...

Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.

Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...

"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".

Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.

Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)

VankelmodigKRAM!