Bekräftelse nog?

Ibland kan man inte stoppa längtan efter ett tredje barn. Den finns där som en skugga hos mig hela tiden, den vill inte riktigt försvinna trots att jag inte har ett enda logiskt argument för det hela.

Argumenten mot är däremot mycket starka och kommer som påminnelser hela tiden också.

Just nu tänker jag på det här med att hinna BEKRÄFTA sina barn. Det är ett ständigt dåligt samvete hos mig att jag kanske inte gör det tillräckligt... Eller gör jag det? Hur gör man det på bästa sätt egentligen?

Jag tänker även på det här med att så fort man har mer än ett barn, så är det helt omöjligt att kunna TILLFREDSTÄLLA deras BEHOV samtidigt.

Tanke nummer ett hör ju ihop med tanke nummer två, för det handlar om att man ofta inte hinner, eller har energi nog för, att bekräfta och tillfredställa flera barn samtidigt.

För att ta ett exempel; min dotter är i den åldern nu att hon helst vill gå hem själv direkt efter skolan, vara med kompisar, antingen hemma hos dem eller hos oss, de vill inte vara kvar på eftis. Min son är i den åldern att han inte får gå hem själv ännu, och han vill helst vara kvar på fritids så länge som möjligt och leka med kompisar där.

Så, hämtar jag barnen tidigt blir dottern nöjd och sonen ledsen. Hämtar jag barnen sent blir sonen nöjd och dottern ledsen.

Så här är det hela tiden och har väl egentligen varit hela tiden, självklart finns det små stunder när allas behov matchar och frid och fröjd råder, men de är nog sällsynta... Det var nog detta som var den stora överraskningen när jag blev tvåbarnsmamma, detta hade jag inte alls förstått innan. Man hade väl någon slags Bullerbydröm inom sig som visade bilder av härliga lekar och samvaro mellan syskonen och alla barnen i grannhusen.

När det gäller detta med att BEKRÄFTA sitt barn tillräckligt, så känner jag mig väldigt splittrad och orolig. Jag vill göra dem till trygga, harmoniska individer med ett bra självförtroende, till individer med tillit till sig själva och till andra. Hur gör man det?! Jag tänker att jag hela tiden ska finnas där för dem och SE dem, vara närvarande för dem. Men ofta orkar man ju inte riktigt se, lyssna och ge respons på det sätt som man borde. Då kommer det DÅLIGA SAMVETET krypande som en molande magvärk.

Hur mycket bekräftelse ska ett barn få då? Så att det blir bra, menar jag. Kan men bekräfta för mycket? Så att det skadar, menar jag.

Efter åratals terapi hos mig själv har jag förstått att jag är en människa som behöver väldigt mycket bekräftelse. Det är som ett svart hål, omättligt, detta bekräftelsebehov. Varför har det blivit så för mig? Är det för att jag fick för lite bekräftelse av mina föräldrar? Är det för att jag fick för mycket bekräftelse av mina föräldrar? Hur var det egentligen? Jag vet inte.

Så, den där oron i magen om hur man ska göra det rätta för sina barn, den kommer nog alltid att finnas kvar. Det finns väl tyvärr inget exakt recept som man kan följa.

När alla dessa tankar håller på och mal i huvudet så känns tanken på trean ändå långt borta. Sonen skulle INTE gilla att vara hemma med en bebis hela dagarna och inte få gå på fritids... Dottern skulle nog INTE gilla att vi blev så bundna igen och att behöva få störd nattsömn... Ingen av dem skulle nog gilla att jag hann bekräfta dem ännu mindre...

Bekräftelsesjuk KRAM!