Fredag. Yippee.

Så blev det fredag i alla fall igen. Skönt att man kan vara säker på någonting här i världen. Det finns en del saker man inte känner sig så säker på däremot.

Exempel? Jo, vädret t ex, men det är ju som vanligt. Annalkande höst innebär alltid att man kanske går ut helt felklädd och upptäcker det direkt, eller kanske på em. Frågan: "Var är barnens regnkläder?" uppkommer allt som oftast: Är de i klassrummets kapphall? Är de på fritids? Är de hos någon kompis? Är de på tork någonstans i huset? Och var f*n är stövlarna egentligen? Borta sedan i fredags (jag tror inte vi märkte dem mamma...). Och på morgonen får jag skicka upp sonen för omklädning från sommarshorts till långbyxor (jag fryser INTE mamma). Dottern har lärt sig att undvika uppmärksamhet och packar snällt med sig regnkläder, men jag vet att hon INTE tar på sig dem om det inte är under kollektivt tvång.

Ett annat exempel på tillvarons ovisshet är hur handledarna som jag frågat om de vill ta emot lärarstudenter på sin verksamhetsförlagda utbildning ( förr i tiden sa man praktik...), tänker svara. Det är höljt i dunkel och jag blir lika glad som ett barn varje gång någon säger JA.

Och hur det egentligen går till på Växjös universitet, där jag nu ska studera ett läsår på distans, det har jag inte riktigt förstått heller...

Och inte heller hur det är tänkt att fungera för min mamma när hon ska skickas hem nästa vecka till sitt hem.

But he who lives will see, som jag brukar säga.

KRAM!

Är det alltså riktig höst nu...?

Mår lite bättre, men är så snorig! Som en öppen kran, inte sexigt direkt... Bara min röst kanske, hes och beslöjad.. Jag känner mig som om jag har huvudet inlindat i bomull, som instängd i en burk eller något. Vill ha tillbaka mitt huvud, tack!

Har suttit nästan varenda kväll den här veckan och jobbat, hm, kanske borde ta det lite lugnare när jag inte mår bra, men hur ska det gå till? Vem gör mitt jobb under tiden liksom? Suck. Ibland undrar man hur j..a dum man kan vara egentligen, när man tar på sig en massa extrajobb helt glatt... Och utan något mer betalt också...

Ja, ja förkylningen passar ju bra in med vädret. Hällregn. Trevligt värre. Är det alltså redan RIKTIG höst? Med allt vad det innebär, ni vet...

Försöker gaska upp mig nu i alla fall, inte gnälla och så, vad blir bättre av det liksom, jag vet att allt bara blir värre om jag inte försöker se positivt och vara glad för det som är bra.

I dag ska jag faktiskt till frisören och klippa och slinga mig. Ska bli sååå sköööönt att få bli lite ompysslad äntligen.

KRAM!

Jaha, så var det dags igen...

Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.

Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.

Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.

Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.

Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.

Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...

Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ta kontroll över dina värsta fiender...

Jaha varför var hon så ledsen i onsdags då människan? En dikt ska man kanske inte förklara, den ska ju tolkas.... Jag skrev mycket dikter för mig själv när jag var yngre, men nuförtiden ligger det egentligen inte för mig. Man lever för stressigt och ingen har tid att tolka något ändå, så lika bra att you spell it all out liksom. Att vara gåtfullt mystisk har jag slutat med...

Jag är så ledsen över hur min mamma mår. Allt är som en mardröm som man inte vaknar ur. Kommer vi att kunna vakna upp någonsin? Jag kan hantera att hon är sjuk, sådant kan man förstå och då vill man hjälpa till. Men jag klarar inte av att hon blivit en en helt annan människa, en främling som jag inte ens känner eller tycker om. Var är min mamma? Kommer hon någonsin tillbaka?

Man tror att man i grund och botten är en god människa som vill gott. Men jag har så svårt att vara god.

När mamma är som hon är vill jag bara fly och aldrig mer se tillbaka.

Och mitt i allt detta pappa. Jag tycker så synd om honom, men samtidigt är det så svårt att hjälpa. Mina minnen från barndomen står i vägen, trots att jag försöker vara vuxen och en god dotter. Hans tacksamhet när jag hjälper får mitt inre att blöda av sorg. Sorg över hur allt kunde bli som det blev. Varför.

Denna vecka har jag ändå tagit tag i problemet i stället för att fly från det. Jag mår bättre. Ta kontroll över dina värsta fiender, i stället för att de tar kontroll över dig, du vet.

Första veckan med eleverna har varit bra i alla fall! De gjorde utvärderingar i dag och de var ALLA nöjda med ALLT. En riktigt fin vecka och jag hoppas det inte bara var en engångsföretéelse. En av mina killar skrev: "det har varit en bra vecka, vi har jobbat bra i klassen och jag tror många har mognat". Just nu är jag beredd att hålla med. Tills motsatsen är bevisad, hehe.

Fredagsmys står på schemat nu. Hade tänkt gå på RixFM-festivalen, men jag avstod i sista stund. I morgon ska jag på fest och barnvakt ska komma och sova över! (hände typ för flera år sedan...).

KRAM

Jag kan försöka...

Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.

Two down...

Klarat av två dagar nu med eleverna (two down, but who is counting...) och ta i trä men, än så länge, känns det suveränt. Min klass är så mysig och det känns verkligen som om det hänt en hel del med dem i sommar mognadsmässigt, yippee. Men man ska så klart inte ta ut något i förskott, eller ropa hej innan man kommit över bäcken, och allt man brukar säga, ni vet. De kan ju befinna sig i postkoma efter lovet också, vi får se.

Den första meningen i detta inlägg är förresten ett exempel på en så kallad ofullständig mening. Det var lite komiskt i dag när eleverna skulle öva på att skriva en resedagbok, där det, enligt instruktionen, var helt ok att använda just sådana (faktiskt helt ok i bloggar med alltså ;-)). Plötsligt kunde INGEN skriva en ofullständig mening, när de i stort sett ALLTID gör det annars (när de absolut inte ska, alltså). Det är sådan pedagogik man ska ha alltså; skriv så! och så skriver det inte så, hehe.

Tänk, det är TISDAG. Jag brukar vara så trött och irriterad efter tråkig konferens då ju... men nej nej, inte i dag! Vi är inne i smekmånadsfasen i det lite halvnya arbetslaget och sitter bara och har det småtrevligt mest, får passa på att njuta medan det varar!

Nu dags att dra iväg till första innebandyträningen för säsongen!


Tillägg senare...

Jaha, så var det bevisat att man glömt typ allt om innebandy sedan i våras... sprang omkring som en yr höna och har glömt hur man skjuter... suck. Men, jag fick en rejäl motionstimme i alla fall, får se det så, och komma igen till nästa gång!

KRAM

Råångest

Usch, jag har verkligen råångest över att börja jobba på riktigt i morgon igen! Förra veckan var ju bara fake, inga elever och bara en massa konferenser och annat trams ;-).

Hela dagen har jag gått och förträngt. Förträngt att allt börjar på nytt nu. Förträngt att jag fortfarande har typ allt kvar att göra. Fattar inte hur jag kunde jobba så mycket förra veckan utan att få något vettigt gjort. Känns det som nu i alla fall...

Och den där planen om att jag skulle se till att få så mycket gjort i dag gick ju också om intet. Har bara gått omkring och undvikit allt.

MEN, ska bli superkul att få träffa eleverna igen! Tur att det känns så bra i alla fall, får jag tänka.

Tar ett djupt andetag och kastar mig ut i VARDAGEN igen nu då. Wish me luck.

KRAM

Några ord om min sommar...

Nästan en månad sedan jag skrev något i min lilla blogg var det visst. Haft semester minst sagt. Under min bloggledighet har jag nästan känt att jag blivit lite avvand från mitt skrivande, så jag är inte säker på om jag kommer att skriva här alls framöver...

Vi får se om min lust återkommer, för LUST måste jag ju ha.

Några sammanfattande ord om sommaren känner jag i alla fall kan vara på sin plats (har nu jobbat i ett chockartat tillstånd i tre hela dagar, semesterkänslan ville inte riktigt lämna kroppen...).

Bilresan till Frankrike var ett riktigt äventyr och allt gick så bra! Jag känner mig stärkt av att klara av 500 mil på vägarna utan problem! Att hitta boende på vägen gick mycket smidigare än vad jag befarat också! Några dagar stannade vi i en badort i Normandie, Trouville, så mysigt! Bretagne var andlöst vackert! Perros-Guirec bjöd på palmer, turkost hav, horder av blommande hortensior överallt och en fantastisk sandstrand där vi bodde i en lägenhet precis intill. Då vattnet var liiite kallt trots allt, var det skönt med poolen ibland också...

Jag, som inte läst ett ord franska, känner mig faktiskt lite stolt över att jag klarade av att hanka mig fram på den franska som jag frenetiskt försökte lära mig i parlören och minigrammatiken som jag läst lite innan och under resan! Jag försökte prata bara franska och inte engelska (fast ibland blev det lite blandat och lite kroppsspråk också...) Jag vill ABSOLUT lära mig mer! Har blivit helsåld på Frankrike och franska! =)

Den tid som var kvar av semestern tillbringade vi i sommarstugor, hos vänner och i mina föräldrars, så skönt! Jag klarar verkligen inte av att vara i stan på sommaren, blir så rastlös, vill bara vara vid vattnet och i naturen (om jag inte får leva partylyxliv med fest och glamour alltså, hehe).

Jag kan inte minnas att jag känt mig så här avkopplad någonsin efter ett sommarlov. Men jag vet att det går osannolikt snabbt att komma in i vardagens galna tempo igen... Just i dag känns det i kroppen att man jobbat tre dagar och inte kunnat sova ordentligt pga alla tankar som snurrar i huvudet redan...

Men, än så länge lever minnet av den lata, sköna sommaren kvar i min kropp, och leendet på mina läppar är nog tillbaka ï morgon bitti!

KRAM!