Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Underbar dag! Solen skiner och allt. Jag hör sommarljud utanför, fåglar och gräsklippare och den där särskilda försommarlukten tar sig in ge... -
Jag tvekar. Jag stegrar mig inför hindret som en skygg häst. Vill knappt säga vad jag tänker på. Vart har den alltid så entusiastiskt disk...
-
Efter en helt hysteriskt jobbig och stressig vecka är jag nu tillbaka här. Återigen inser jag att jag måste försöka tänka om lite och kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar