Jag kan försöka springa så fort och så långt bort som jag bara kan. Men jag har inte kommit en centimeter. Jag kan försöka låtsas att det inte finns så mycket som jag bara vill. Men jag har inte glömt ens en sekund. Jag kan försöka le och skratta så mycket jag bara orkar. Men jag är bara så ledsen ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om... -
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar