Jaha, så var det dags igen...

Förra veckan grundade för en riktigt trött och känslig Josephine under helgen. Katastrof. I dag, måndag, har något i min kropp börjat slå ut i full blom, och då menar jag inte på något positivt sätt. Huvudvärken har följt mig en vecka, men nu har jag blivit dunderförkyld och har ont i halsen också. VILL INTE vara sjuk! Varför blir det alltid så här efter att man jobbat ett par veckor och mött alla elever? Kan man ju undra, fast man vet svaret.

Och sonen, vars hosta kom upp i topphöjder i natt. Det skrällde värre än i kyrkan. Han var rätt ynklig i dag och ville bara hem.

Borde inte ha besökt mamma igår på sjukhuset, inte när jag kände att jag hade något rejält på gång i kroppen, men tanken på henne liggandes där i tristessen och förvirringen drev på mig ändå. Glad att jag gick dit, då hon faktiskt verkade bättre, vi kunde prata nästan normalt, fast hon var svag som vanligt.

Hade svårt att sova igår, konstigt att jag alltid ska ha så svårt med det när mannen är bortrest.

Och så allt som verkligen börjar komma ifatt mig nu på jobbet på det också, har fått MAJOR problem med mitt universitetsuppdrag. Suck.

Tar ett par panodil, trots att de inte hjälper...

Hoppas på en bättre dag i morgon.