Grattis

"Vet ni vad det är för dag i dag?" sa jag till mina barn. "Mormor fyller år i dag", förklarade jag när de undrade vad jag tänkte på för speciellt.

Det är bra att vi firar med semlor då, eller hur? Sa, någon av dem, eller kanske var det båda. Jag har svårt med fokuserandet i dag känner jag, kanske är det febern. Alla tankar svävar bort, ogripbara och suddiga.

Jag borde gå till graven, sa jag, eller var det tänkte. Men jag har ju feber. Jag är inte så bra på att gå till graven, lade jag till lite ynkligt. Eller ursäktande, eller hur det nu var.

Jag önskade att jag kände att en grav var en plats att gå till, men jag kan inte hjälpa att jag inte känner så. Kan jag? Pappa tycker om att gå till den. Där finner han någon slags mening.

Jag vet att mamma inte tyckte om att gå till gravar heller. I alla fall var det så jag upplevde det när det handlade om att hon skulle gå till gravar. Men kanske minns jag fel.

I dag tänkte jag att det har gått mer än ett år sedan hon gick bort, men det var ju flera år som hon var borta, min riktiga mamma menar jag, hon som inte var totalt förändrad av sjukdom.

Jag vet att jag önskade när det kändes som värst, att jag någon gång i framtiden skulle kunna minnas henne som hon en gång var, när hon var min bästa vän.

Och ja, det gör jag nu. Det kommer tillbaka, mer och mer tydligt för varje dag, som att sakta tända upp ett mörkt rum med en dimmer.


Jag kom på något då, när jag sa till mina barn att mormor fyller år. Jag kom på att jag sa fel; det gör hon ju inte alls. Hon fyller inte på sitt liv med något år i dag. "Hon har födelsedag", rättade jag mig. Det blev också fel, hon har inte födelsedag längre. Födelsedagar firar man. "I dag skulle mormor ha fyllt år" sa jag slutligen, och det lät inte heller riktigt bra.

Det är svårt vad man ska säga en sådan här dag. Jag brukade säga "grattis", men det passar ju inte längre.

Men, ändå; Grattis mamma! Du vet vad jag menar.

Kram