Lilla mamma

Tittar på Allting faller och ser Jonas Gardell säga adjö till sin mor som gått bort. Hon hade alzeimer och bodde på vårdhem kort tid innan hon gick. Han försöker få sina barn att inte le på kortet han tar på dem vid dödsbädden, men de ler invant ändå. Det är svårt att få barn att förstå Död. Eller vad som förväntas vid Död.

Egentligen är det ju svårt även som vuxen. Det är inget man har kunnat öva på och få erfarenhet av.

Det är märkligt, men jag har tänkt mycket på mamma i dag redan innan jag såg tv-serien. Det har varit en sådan där dag, jag vet inte varför vissa blir sådana. När jag skulle göra middag föll valet på en av mammas paradrätter: ugnsstekt falukorv. Jag tänker på hur tråkigt det måste ha varit att laga precis all mat hela tiden, det var ju bara hon som skötte det, hon skötte allt i hemmet och allt med barnen. Tänk att det bara är en generation bort; ojämställdheten.

Men jag tänkte på hennes Död i dag också. Innan jag såg Gardells mammas död. Det gör jag ofta i och för sig. Gardell sa: "lilla mamma, är du där?" när han var ensam med henne en stund efteråt. Och ja, så kände jag också. Jag var med och tvättade henne och klädde henne och gjorde henne fin efteråt. Det kändes så starkt att hon fortfarande var där. Hon var inte borta.

Och nej, det är hon inte. Hon är med med mig varje dag i varje stund. Hon är vid min sida. Nu är hon inte sjuk heller, hon är tillbaka som sig själv igen. Lilla älskade mamma.

Om det är någon läsare som inte känner mig så väl, vill jag bara säga att min mamma somnade in förra året på trettondagsafton.

Kram!