Sol!

Solen skiner och det är underbart vackert ute!

Tänk om vi kunde få det så här härligt när vi åker till fjällen på sportlovet, vill så gärna ha sol och klar himmel för en gångs skull! Bara tanken på att stå uppe i backen i sol och sedan kasta sig ut i gnistrande snö får det att pirra i mig av längtan! Sedan en öl sittandes ute i solen skulle vara himmelriket. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var med om det, men det var in ancient times, helt klart. En dag som denna idag får mig att känna förtröstan iaf :-)

Annars håller jag nu på och funderar på vad min mamma ska tänkas få av mig i morgon när hon fyller 70. Måste inhandlas ikväll, sen som vanligt är jag. Men, men det löser sig nog, kommer väl på något smart snart.

SoligKram!

Veckans problem

Dagens höjdpunkter:

Jag har avhållit mig från att vara öppet otrevlig, trots provokation! Jag jobbar på med mitt inre lugn, jag räknar till 100 (och lite mer...) och fokuserar på något helt annat en stund, lyckat! Inget blir ju i detta fall bättre av att jag tappar humöret och ger provokatören det denne vill ha. I don´t give a damn, honestly. Så skönt att bara veta att jag inte tänker bry mig. La la la la.

Kom hem till en härligt lugn stämning där familjen satt vid köksbordet och gjorde färdigt läxorna efter middagen. Joinade in och hjälpte till att fundera på veckans matteproblem: Det sitter ett antal kajor i en björk och några kajor i en tall. En kaja flyger från björken till tallen och då blir det dubbelt så många kajor i tallen som i björken. Om däremot en kaja flyger från tallen till björken så blir det lika många kajor i båda träden. Hur många kajor sitter det i tallen och björken?

Det där var sådana där problem som jag hatade att lösa när jag var barn (och långt upp i åldern faktiskt...). Jag blev som paralyserad, tänkte "det här FATTAR jag bara INTE!", istället för att försöka tänka logiskt. Jag tänkte att det var MATTE istället för LOGIK. Nu för tiden har jag lättare för detta p g a att jag tänker just att det är logik och inte matte, och jag vill ju inbilla mig att jag är logisk ;-). Det sitter mycket i ens inställning. Det är skönt när man märker att det går framåt för ens barn :-)

Tog en lång, härlig promenad nere vid ån i den vackra, vita, kalla kvällen.

Godnattkram

Måndagsgnäll

Måndag igen och fortfarande trött. Så fort jobbveckan börjar igen känner jag huvudvärken och tröttheten som vill lamslå mig. Kanske dags att fundera på vad detta beror på... Men å andra sidan verkar många med mig känna så här.

Jag har alltid haft svårt för februari. Hörde på radion idag att detta var månaden då flest vård av sjuka barn-dagar tas ut av föräldrar, försäkringskassan är överhopad (när är de inte det förresten?).

I fredags hade jag sådan huvudvärk att jag mådde illa, men den blev bättre till kvällen, och sedan har jag mått bra hela helgen, förutom lite seghet efter den härliga middagen, melodifestivaltittandet och utekvällen med roliga tjejkompisar på lördagen :-).

Men sedan kommer måndagen och plötsligt har jag den där huvudvärken, stelheten i nacken (kanske beror på dansandet...) och tröttheten.

Eller trötthet, jag vet inte om det bara är trötthet. En tomhet, rastlöshet eller jag vet inte vad. Kanske är det vetskapen om att februari och mars ligger framför mig länge till, och att det är så pinande långt till sommaren. Så här års har jag svårt att låta bli att tänka på alla långa arbetsdagar som ligger framför mig innan jag blir frisläppt igen.

Det går åt att ha något att se fram emot för att stå ut. En rolighet som jag såg fram emot har ju redan varit nu, lördagen, så nu måste jag hitta nya rolighetsmål att sätta upp.

Men, detta är bara lite vanligt måndagsgnäll, mina tankar går till de som har det värre, som är utmanade av lite tuffare saker än bara lite tristess. Så jag rycker upp mig och tar tag i mig själv igen (åååheeej).

I morgon är en ny dag, med nya möjligheter, som en av mina kära kollegor brukar säga uppmuntrande (och lite ironiskt).

GnällKram!

Lätt fånget, lätt förgånget

Jag känner mig ofta så oerhört tom efter att jag precis läst färdigt en riktigt fångande bok. Det tråkiga är att det är alltför sällan som avslutandet av boken ger mig lust och lugn, alltför ofta känner jag snarare olust och otillfredställelse (jag pratar om bokläsning alltså!).

Precis så kände jag igår kväll när jag läst ut "Hypnotisören" av Lars Kepler.

Det som däremot kännetecknat själva läsandet av boken var en ihållande stark lust att få fortsätta läsa och se vad som skulle hända, en riktig s k "pageturner" alltså.

Så, tyckte jag att boken var bra då? Den var ju tydligen så oerhört spännande att den hållit mig vaken på nätterna.

Jag säger så här: Jag känner mig Lurad, Sviken och Dum.

Den här sortens böcker lurar mig att bli fången i deras värld, men sviker mig i sin avslutning och får mig att känna mig dum och fånig som lagt in hela mitt väsen i detta läsande. Just att själva paketerandet av historien vill utge sig för att vara något extraordinärt, inte bara ett Hollywoodfilmmanus, får mig att bli extra sur; för det är ju bara det ändå.

Men jag får skylla mig själv. En bok som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig är sällan en riktigt bra bok. Den är bara full av alla dessa knep som en skicklig författare kan använda sig av för att hålla läsaren fången. Det är ett hantverk.

En bok som efter avslutningen gör mig uppfylld och tillfredställd är nästan alltid en bok som har utmanat mig under läsningen. Det har kanske tagit emot då och då att läsa, ibland har jag kanske inte ens tyckt om det jag läst, har kanske känt obehag, uttråkning, ilska eller oförståelse. Ibland kanske jag tycker om allt och bara njuter hela tiden, men då är det nästan alltid en långsam, eftertänksam och rofylld njutning; jag smakar om och om igen på orden och betydelsen. Fast det är klart, vissa böcker är underbara för att man skrattar, gråter och blir arg -i ett slags igenkänningens härliga skimmer, de är inte komplicerade, och utger sig inte heller för att vara det, de är bara lojt sköna helt enkelt, med en mjuk, syrlig eftersmak.

Ja, det hela går väl att kort sammanfatta med ordspråket "Lätt fånget, lätt förgånget".

Så är det.

BokKRAM

Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!

Nu är klockan halvsex

Nu är klockan halv sex och jag sitter kvar på jobbet, fast jag slutade för en halvtimme sedan. Normalt? Nej, men jag vara "bara" tvungen att avsluta det ena och det andra och nu var det ju lika bra att gå in på bloggen och skriva så det är gjort också. Annars är det kanske mindre populärt att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn? Nej, det brukar inte hinnas med när man väl kommit hem och är inne i "hemmaracet", så då blir det ju inget inlägg (fast med tanke på kvaliteten på detta inlägg kunde det kanske varit detsamma...)

Har jag lärt mig något av värde i dag då? Jo, ett par saker tänker jag på faktiskt.

*Vi ska få en ny elev till vår klass i morgon och jag kunde ta på spänningen när jag meddelade detta. De höll andan i väntan på informationen. Luften gick snabbt ur dem när jag meddelade elevens namn. "Vi vill ha en svensk till vår klass", sa en elev besviket.

(Notering i minnet: -diskutera vad "svenskhet" är egentligen i klassen).

*Jag satt och beklagade mig över att vi har det lite jobbigt inför en av mina kollegor på lunchen. På em kom hon och la armen om mig och gav mig en kram, "jag blir så ledsen när jag hör att du inte trivs", säger hon och plötsligt känns det inte så farligt längre, vad var det jag gnällde över egentligen? Har glömt.


HemåtåkandeKram!

Flexibilitet...

Hade som vanligt trott att jag kanske skulle hinna med något annat än att bara jobba idag på min flexibla måndag. Oj, så fel jag alltid har.

Efter att jag vinkat av barnen på morgonen parkerar jag mig framför datorn med en kopp kaffe, sedan blir jag kvar där fram till att jag hör dottern komma hem från skolan plötsligt. Oj då, är klockan så mycket?! Jag har varken ätit lunch eller tagit paus, inte ens kommit ur pyamasen. Tur att hon inte hade med sig kompisarna hem som hon sagt, de skulle visst träffas senare när de skulle till buggträningen. Lite pinsamt med en mamma i pyamas kl halvtre kanske... Nu blir det bråttom innan sonen kommer hem, han skulle ha en kompis med sig hem iaf, det vet jag bestämt. Skyndar runt och städar upp, diskar, bäddar lite snabbt och samtidigt som de kommer hem är det dags att handla till middagen.

Det är tur att man inte är administratör på heltid, jag skulle inte må bra av att sitta still så mycket framför en dataskärm! Jag känner mig alldeles konstig efter måndagen, det sitter i hela veckan. Huvudvärken dunkar och verkligheten är suddig på något vis. Jag har också svårt att släppa jobbet, "bara ett mail till", pockar det i huvudet, "kanske har jag fått svar redan?", fortsätter det mala. Fast jag vet att detta är ett uppdrag som aldrig känns avklarat efter en dag, det fortsätter och fortsätter, varje rast som jag kollar mailen.

Det låter kanske som om jag inte gillar uppdraget som fältmentor på lärarutbildningen? Jo, det gör jag visst! Jag gillar möjligheten att ändå kunna vara lite flexibel i min arbetstid, jag KAN göra något annat en stund på måndagen, och jobba ifatt en kväll eller på rasterna resten av veckan.

Nästa måndag kanske jag har tid att svänga förbi mamma på lunchen? Eller hälsa på min son i skolan som han bett mig om? Bara jag jobbar igen ordentligt så...

OptimistiskKram!

Teknisk revolution?

Så nu har vi gjort det. Fullt ut. Ja, inte riktigt fullt ut kanske, vi har ju precis börjat...

Vad har vi gjort? Jo, vi har börjat införskaffa modern teknik till hemmet. En teknisk revoltion har skett här hemma.

Det känns som att man börjat ett Nytt Liv. Eller, nja kanske inte...

Det känns ändå mycket ovant, det kommer att dröja länge innan jag vänjer mig vid mitt Nya Moderna Jag. Jag tror det kan vara som för en person som varit mycket tjock och bantat, men som fortfarande känner sig tjock i sinnet, hjärnan hänger inte med.

Följaktligen känner jag mig fortfarande som en person som endast äger en gammal tjocktv, endast har jobbdatorer hemma som det inte går att spela spel på (bara Barnuniversitetets "Josefin lär sig engelska" och liknande), endast har ett mobilt bredband samt inte vet vad Playstation eller X-Box är för något.

Hur går det nu med alla mina gamla konservativa, envisa åsikter om att det är onödigt och barnsligt med en massa tekniska prylar, sådant som ger vuxna män en anledning att slänga ut pengar och sitta och leka? Och att barnen inte ska ha tillgång till för mycket teknik som håller dem borta från böcker och läsning? Har jag övergivit min åsikt att vi ska UMGÅS med våra barn och göra saker tillsammans?

Hm... tydligen har jag TOTALT gjort det. Det är så SKÖNT med teknik som fungerar. Det är lyxigt och praktiskt. Och vadå? Man kan ju ha REGLER för användandet, eller hur?

Vad gäller tv-spelandet, så räckte det tyvärr som övertalning med det gamla klassiska "alla andra har, utom jag...". Sådant har jag alltför svårt att stå emot, sorgligt men sant.

Så, dagen har gått i degenereringens tecken, framför Star Wars lego-tv-spelet tillsammans med sonen och en av hans kompisar. Läsläxan ligger i köket och väntar. Ok, dags att ta tag i den nu... snart...

TeknikKram!

Konferera mera...

Jag har lika mycket ångest varje måndag över att tisdagen snart är kommen. Tisdagar är riktiga fisdagar, helt klart. En del hatar måndagar eller någon annan dag, men min hatdag är tisdag.

Vad det beror på? Ja, för det första är det min första dag i veckan med lektioner, då jag jobbar med annat på måndagar! Så tisdag är ju nästan som min måndag...

Men framförallt innebär tisdagarna att jag måste sitta sista timmarna på dagen i konferenser. Efter timmar av konfererande är man oftast som en blöt trasa, både fysiskt och mentalt. Jag tror det handlar om att jag tycker att det är så jobbigt att sitta stilla så här länge, jag är inte van vid det.

I dag blev vi informerade i en timme om hur vi på kommunens web ska ha "självservice" i ett datasystem kallat "Heroma". Om vi förväntas klara det kan de väl lika gärna maila oss infon? För övrigt undrar jag vad det är för slags "övertid" och "ledigheter" som jag ska knappa in där? Jag är ju lärare och håller inte på med sådant där!

KonferensKram!

Och helgen var lugn?

Har fått en liten fånig önskan om att det kanske skulle vara trevligt att få till ett blogginlägg om dagen, som de "riktiga" bloggarna. Tänk att det stod "31 inlägg" under januari t ex, det har aldrig hänt mig att jag fyllt en månad. Fast januari är ju kört så jag får satsa på februari då, det är 28 dagar, eller?


Problemet när det går några dagar mellan inläggen är att jag inte vet vad jag ska välja att skriva om, vilket spår jag ska ta, så att säga. Även om det inte händer mycket här i livet, så finns det mycket att skriva om (brukar jag inpränta i mina stackars elever när de ska skriva och de påstår att de inte "gjort något", sedan kör jag mitt exempel på en bok som jag läste i julas som hette "Saturday", den var tjock och handlade bara om en enda dag; en lördag...).

Ja, vad ska jag säga om helgen som gått då? Ja, det var en sådan där helg som när jag tittade på helgens schema i fredags, så kände jag att det skulle bli en jobbig helg, som vanligt. Så där så man (lite i smyg) nästan vill dröja sig kvar på jobbet bara för att man våndas över allt som ska göras.

Men det märkliga är att nu när helgen har gått, så inser jag att jag haft en väldigt bra helg. Det var likadant förra helgen, och den innan. Problemet är alltså att jag TROR att helgen ska bli jättestressig, att jag inte ska kunna koppla av något, men det blir inte så.

Jag tror att det beror på att jag ser alla inbokade tider och aktiviteter bara, det är de som stressar mig, att jag inte känner att jag har möjlighet att själv bestämma, att VÄLJA vad jag ska göra. Sedan att det inte är så jobbigt egentligen, allt flyter på och det känns bra när man väl gör det, det är ennan sak. Och jag hinner ta det lugnt också, det gör jag faktiskt, och jag GÖR det.

Men nu för tiden har jag blivit helt sjukt fixerad vid att jag måste få en sovmorgon, åtminstone EN enda i veckan, jag har ju inga småbarn längre som jag måste rusa upp på natten eller kl sex med (hmm...inte så ofta iaf). Lördagen är min enda, och vad händer då? Min far och mor ringer kl sex och undrar om jag har ringt dem kl halv fyra på natten! Morr! Grrrrr! Varför skulle jag ha gjort det!? Säg en enda anledning till att jag skulle gjort det! Och måste man ringa kl sex och fråga om jag gjort det?!!! Kände mig sur hela dagen över detta, fast jag vet att de inte menade något illa, men i alla fall! Som sagt, både jag och mannen har bivit helt fixerade vid att vi ska få sova lite längre någon enda gång i veckan, så sådant där blir vi onormalt sura över...

(snälla Bror, läs inte upp detta för min mor...eller, jag står förresten för det jag tycker...men, men...).

Hur som helst var lördagen stressig men trevlig, dottern var nöjd med sina resultat på friidrottstävlingen, jag var mindre nöjd med uddamålsförlusten i innebandymatchen, sonen var rätt nöjd trots att han var så hes och snorig att han fick hoppa över bandyträningen; han fick kolla på en Star Wars-film på kvällen, brorsdottern, som fyllde arton, verkade nöjd med presenten och vi var nöjda med kalaset. Söndagen inleddes tidigt för mig och dottern i ishallen och för min man och sonen på fotbollsträning. Sedan blev det en rätt lugn dag (vi städade hela huset och hivade in tvätt...). Kvällen avslutades framför "Damernas detektivbyrå" (vad hände med reprisen av "Stjärnorna på slottet" förresten!?) me like!

MåndagsKram

Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram

I-landsproblem

I fredags lämnade vi äntligen över vårt gamla hus i de nya ägarnas händer! Än så länge känner jag bara lättnad, inte ens någon nostalgi eller något, jag tror det beror på att jag är trött på hela flyttandet och allt, nu är det bara skönt att det över och jag vill försöka få till en vanlig vardag igen!

Det är konstigt hur bortskämd man blir snabbt och hur snabbt lyxproblem kan uppstå dock...

Det jag tänker på är att vi nu har tre toaletter, jämfört med bara en förut (nu har vi en på varje våningsplan). Frid och fröjd eller? Jo, det är klart att det är riktigt skönt och jag är såå nööjd!

Men. Följande "problem" uppstår (s k "I-landsproblem...):

1. Ett himla spring upp och ner och transporterande av diverse hygien-, hår- och sminkartiklar uppstår. Var är den och den nu då?
2. Jag, som tyckte att det smartaste var att jag hade alla mina sminkgrejer etc, på entréplan, nära kök och långt ifrån sovrummen, då jag lägger mig senast och går upp tidigast, tvingas vänta på dottern, som ändå ockuperar just den toaletten! Varför!? Jo, det är den bästa spegeln där, som hon kan se håret bakifrån i också. Suck.
3. Istället för en toalett har jag tre att städa...
4. Istället för en toalett att fylla på toarullar, tvål, byta handdukar och tömma papperskorgar på, har jag tre att göra det på...


Jag vet, jag vet, det borde inte bara vara jag som sköter toaletterna... Vi ska ta tag i det där nu och göra en ansvarslista, det har vi redan pratat om...

Men, fast jag klagade lite nu, så måste jag få säga att jag faktiskt mest är nöjd! Har man bara en toalett blir den så smutsig att man måste städa varje dag, det behöver jag inte göra med de tre nu!

I-landsproblemKRAM

Väldoftande disk?

Och så tror folk att man har ett skitjobb, när det i själva verket är så att jag mötte mina elever för första gången sedan lovet idag och några av mina killar i sjuan säger: "Hej Josephine, jag har saknat dig hela lovet!", och kommentarer som; "Hej! Hur mår du? Har du haft ett bra lov? och "Vad fin du är i håret! Har du färgat det?".

Social kompetens. Artighet. Trevlighet. Hjälpa till att skapa ett bra klimat och få andra att trivas. Jag blir varm i kroppen av glädje av sådana yttringar från deras sida, då vet jag att det kommer att gå bra på något vis, allt kommer att ordna sig. En elev sa t ex, i uppmuntrande ton, till min lärarstudent, som höll i en lektion; "Du är duktig, du kommer att bli en bra lärare!", det är bara helt enkelt underbart, och jag sparar sådant här i min lilla ask med "Tröst för svårare dagar"

Apropå ingenting så rusade jag in på Ica innan jag kom hem, för de dagliga, obligatoriska kompletteringsköpen, och när jag skulle grabba tag i maskindiskmedlet såg jag att jag kunde köpa det "parfyrmerat med äppelblom". Eh? Varför skulle jag vilja parfyrmera min maskindisk med äppelblom?! Är det någon som vill det? Träd fram i så fall! Själv vill jag bara att det ska bli RENT.

ParfyrmeradKRAM!

Goda intentioner

Ok, har jag några tankar inför året 2010? Jag är INTE en sådan som ger nyårslöften, det slutade jag med redan i tonåren, blev cynisk tidigt...

Jag har nog aldrig känt mig så "löftesfri" någonsin som jag gör just nu, vet inte varför faktiskt. Kanske beror det på att förra året kändes så fullt av händelser på något sätt, jag har absolut NOLL LUST att tvinga på mig själv några måsten.

Men är det något jag BORDE ta tag i kanske? Det finns det ju alltid, eller!? Pust och stön... jag vet inte faktiskt... Det finns ju de där gamla vanliga tankarna om att jag: 1. borde träna mer och vara mer hälsosam, 2. borde vara mer tålmodig och ge mer av mig själv till mina barn, 3. borde hjälpa mina föräldrar mer, 4. borde vara mer kreativ och ge mer på jobbet, 5. borde vara mer social och träffa vänner oftare och ha mer roligt, 6. borde bli mer äventyrlig och typ resa till Himalaya och bestiga berg... etc etc bla bla bla.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska försöka bli bättre på det ena och det andra, och det brukar ALDRIG fungera. Surprise.

Men ibland händer det att jag blir bättre på en del saker vissa perioder, känner mig nöjdare med mig själv och det jag gör, det beror ALDRIG på de där löftena jag gett (eller inte gett). Jag tror att det mest beror på att saker och ting ibland råkar sammanfalla till något som blir oväntat bra. Menar jag SLUMPEN då? Att det inte är någon idé att själv försöka? Nej, det menar jag inte. JAG styr mitt liv, och JAG kan påverka mitt liv, men saker och ting måste likafullt samverka på ett högre plan för att det ska utfalla bra, så tror jag.

Därför tror jag på att ha GODA INTENTIONER, och sedan försöka slappna av och invänta "the flow". Någon gång, någon liten period, kommer det säkert till mig, precis som till andra. I väntan på det, försöker jag leva så gott jag kan.

Hur som helst är jag väldigt stolt över att jag, "lilla duktiga flickan", svalde det lutherska och beställde en flyttstäd. Det hade jag aldrig gjort om jag inte förändrats rätt mycket på sistone. Jag tänkte på mig själv, utan att skämmas. Det är en god intention inför framtiden.

LyxigKRAM!

Summering

De flesta verkar summera hela decenniet istället för bara året 2009 denna gång. När jag tittar i min backspegel nu, så känns det som om just året 2009 varit ett väldigt viktigt och på många sätt ett mycket omvälvande år för mig, så jag börjar med att minnas det.

Det hemska: 2009 började i chock på nyårsdagen. Min mamma låg på neurologen med hjärnblödning efter ett fall. Fruktansvärda månader följde med sjukdom som följde på sjukdom. Den mamma som jag känt, och trott mig känna, fanns inte kvar. Vem var den där sjuka, hjälplösa, förvirrade och arga kvinnan? Var det min mamma? Jag brottades med förbjudna tankar, jag kände mig låg och rutten som människa. Efter många månaders inre kämpande kom jag fram till någon slags försoning med mig själv och mina känslor, jag tror jag gjort det i alla fall. Men det har varit så smärtsamt och jag har lärt mig så mycket, men det är inte den sortens kunskap jag velat ha eller efterfrågat, det jag har lärt mig hade jag helst velat slippa lära mig. Jag är ledsen att behöva berätta det, men jag har blivit hårdare. Jag var tvungen att bli det för att klara mig.

Det roliga: Jag reste till Cypern, Spanien, Grekland och Gotland! Jag tillät mig själv att ha det bra och njuta!

Det professionellt utvecklande: Jag började jobba viss del av min tid på Lärarutbildningen på universitetet. Det har faktiskt mestadels bara vara roligt och utvecklande! Så klart har jag jobbat mycket periodvis, men också kunnat göra min arbetstid lite mer flexibel då jag kunnat jobba ifatt på lite andra tider.

Det stora beslutet: Vi bestämde oss för att flytta till Tannefors, där barnen redan går i skolan och har sina kompisar. Vi köpte hus, fixade i ordning och sålde vårt hus och fixade i ordning mycket i vårt nya hus, flyttade dit och fortsatte att fixa. Jag är stolt över allt arbete vi gjort.

Den stora glädjen: Jag insåg att jag faktiskt kan mer än vad jag trodde att jag skulle kunna. Jag har klarat av så mycket det här året.

De älskade barnen: Jag vill inte berätta för mycket om dem i min blogg, men 2009 var året då de, båda två, gick mycket framåt på många olika plan! T ex i sina olika sportaktiviteter som de utövar! Det har varit så kul att se dem vara så glada och hängivna när de gått på sina träningar, matcher, läger etc! De har båda också tagit stora kliv i sin kunskapsutveckling! Bådas sociala liv har även blivit mer rikt, och det tror jag kan bara bli bättre nu när vi flyttat :-)

Kärleken: Brukar jag inte skriva om i bloggen, så det gör jag inte nu heller ;-)

Kort summering av Josephines decennium -00 slutligen (utan inbördes ordning i viktighet!):

Varit mammaledig med två barn.
Fött ett barn.
Fått ett missfall.
Jobbat kvar på samma arbetsplats... (trivs ju ju!!!).
Varit fackombud.
Startat magisterutbildning.
Blivit fältmentor.
Flyttat tre gånger.
Köpt två hus och sålt ett.
Gift mig.
Suttit i en styrelse.
Fått en cancersjuk och sjuk mamma.
Haft tre katter, ingen kvar :-(
Köpt fem bilar, har kvar två.
Blivit påkörd en gång.
Fått en fortkörningsbot.
Fått tre parkeringsboter.
Varit nära att bli utbränd.
Vunnit korpserien i fotboll en gång och cupen en gång.
Halkat ner i tvåan och tagit oss upp i ettan igen i korpserien i innebandyn.
Köpt en Soda Stream.
Blivit facebook-användare och bloggare.

Jag tror jag stoppar där (trots att det hänt liiite mer)!

Årskrönikekram!

Jul Jul

Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).

Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.

1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)

2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!

3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...

4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!

5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.

Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!

JulhärligKRAM

Inställt pga sjukdom...

Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.

Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.

Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.

Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...

Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.

Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.

Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!

Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.

I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...

JullängtandeKram!

Hemma

"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.

"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.

När blir ett hem till hemma egentligen?

Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?

Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.

Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?

Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.

Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.

Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.

Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!

Hemmakärkram!

Prylar och skräp

Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.

Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).

Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.

Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...

Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).

FörflyttadKRAM!

Know how

Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!

Det är Ångest (med stort Å)!

Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.

Men, nu är det gjort!

Det blev helt ok, dessutom!

Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).

Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.

Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.

Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).

Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.

Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.

Så känner jag inför mitt jobb som lärare.

Dock inte för mitt jobb som hantverkare.

Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!

TapetserandeKRAM!