Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!