Ska vi inte ha en liten bebis till?

Idag var det dags att träffa en av mina bästa väninnor på sista dagen av höstlovet. Vi har varit vänner sedan lågstadiet och hänger envist i och umgås och jag är så otroligt glad och tacksam över att vi har gjort det, trots alla år när vi kanske levt olika liv i vissa perioder och kunde ha tappat taget. :-)

Saken är den att hon har en liten underbar flicka på ca två och en halv månad. Jag har varit finkänslig och lämnat henne och flickan i fred lite, så det var första gången vi sågs idag efter nedkomsten.

Jag hade ju tänkt att jag skulle ha köpt någon fin present och kunde bjuda på hembakt eller liknande, men det blir sällan som man tänkt sig... Nåja, huvudsaken att vi ses, eller hur!?

Herregud, så oerhört söt hon var!!! Har mina barn varit så små och behändiga? Och inte hade hon vett att vara jobbig och skrikig och hemsk heller, utan bara underbar och söt, och underbar...

Det här med att vilja ha ett tredje barn, en liten kärleksbebis... Ja, det är ju ett kapitel i sig... Saken är den att jag vill absolut inte göra det på egen hand, det skulle jag aldrig göra. Man måste vara två om att vilja ha ett tredje barn. Och förnuftet säger såklart att det inte finns så många bra argument för det hela... Lever man tillsammans med en klok, argumentatorisk man så är det heller inte så lätt att diskutera det hela... Vad finns det för argument? Hjälp mig! Jag har kommit fram till att det bara finns ett slags argument, nämligen de känslomässiga... Så då måste man försöka komma fram till det känslomässiga läget när man diskuterar det hela... Då brukar det tyvärr sluta med att han säger att jag har PMS...

Ja, ja, fortsättning följer antar jag... Nu är det fredag och Halloween! Halloween är ju också värt ett litet inlägg i sig, eller? Mina barn är vana vid att jag anstränger mig och gör Halloweenfest eller liknande, men i år kände jag mig så trött på det hela. Nej. Det blev inget. Mina vänner kände likadant, så det blev inget i år, vi var utbrända på Halloween sedan förra året... Hemska, slöa mammor....

Nyss så var ändå några Halloweenbarn förbi och körde "bus eller godis" med oss. Vi gav dem såklart godis och jag passade på att fråga om de hade fått göra något bus. "Ja", sa de glatt, de hade smällt knallband hos ett par stycken. Jag misstänkte starkt att de gärna hade gjort det hos oss också...

Nu ska jag fortsätta dricka mitt vin och kolla in de suveräna (blivande) artisterna i Idol!

Kraaaaaaaaaaammmmmmmmmm

Kolmården, yea, yea!!!

Så åkte vi till Kolmården idag då. Höstlovsspecial och tydligen hade kampanjen varit framgångsrik, för typ alla var där. Fast man undrar ju hur man tänkte, det är höst och väderleksrapporten sa att att det skulle bli kallt och snöblandat regn på eftermiddagen...

Jag och tre väninnor och våra barn, (vi hade två var med oss, vilket är väldigt medelklassvanligt, jag vet...) var där i stort sett när det öppnade idag. Vi var klädda i lager på lager med fotriktiga skor, fleece och skaljackor. Så långt allt okey. Dagen fortlöpte bra, barnen och mammorna var nöjda och glada, trots den råa kylan (det finns inga dåliga väder....). Efter delfinshowen blev det dock som det brukade, det hade börjat regna medan vi satt och gottade oss med delfinerna. Det hällde faktiskt ner. Och vi var klädda för vinter.

Dags för mat. Vi tar oss relativt snabbt (några avvikelser bara...) till den närmsta restaurang där man kan sitta inomhus och där vi får använda den lunchkupong som ingick i entrépriset. Tyvärr är alla andra där samtidigt. En av mina väninnor morrar och visar nästan tänderna åt den stackars ungdomliga personalen när de meddelar att allt vi och våra barn vill beställa är slut. Det gjorde dock susen, så vi fick det vi ville till slut... När vi är mätta och klara går vi ut i det hällande regnet. Bråviken är grå och ogästvänlig och allt omkring är grått och blött.

Det som är märkligt är vad som sedan händer. Mina barn är inga bebisar, och de har varit rätt ofta på Kolmården, så de säger: "Kan vi inte åka hem direkt?". "Ja! Nu på direkten, självklart", ropar det inom mig, men mina väninnor tycker att vi ska spana in elefanterna först. Vad gör jag? Och varför? Vi följer med och kollar elefanterna och noshörningarna först, vilket leder till att vi är genomblöta och att det tar nästan en timme innan vi sitter i bilen på väg hem. Ja, det är snålheten som har talat. Man måste ju stanna tills det stänger när man har betalat. Man ska vara säker på att man får riktig valuta för pengarna, eller hur?

På vägen hem öser det snöblandade regnet ner, det har blivit helsvart, dimma och svår sikt. Jag sitter som en pensionär och håller krampaktigt i ratten, framåtböjd mot rutan. Jag hatar att köra bil i sådant här väder.

Men, det som är det härligaste av allting är, att mina barn berättar glatt i mun på varandra för min man, senare vid vår middag, om allt de sett och gjort, det är bara glädje, humor och positiva tankar kring vår dag. Det är något att lära sig av. Det barnet finns kvar någonstans inom oss, och jag försöker hålla kvar det.

Dags att gå och lägga sig, puuuuussssssssssss!!!!!

Är höstlov verkligen så bra???

Eftersom man är lärare så har man höstlov nu. Alla är så avundsjuka och säger att "Åh, det är väl det största plusset med att vara lärare, loven!?" Ja, visst är det det. Det kompenserar absolut den låga lönen och de dåliga arbetsvillkoren och obefintliga karriärmöjligheterna...

Det där är väl stött och blött många gånger, intet nytt under solen... men frågan om detta med att höstlov är så otroligt underbart som alla tror verkligen är sant, återstår att fundera över, anser jag...

Innan det blir höstlov är det en hektisk tid på skolan, arbetsområden måste avslutas och bedömas och nya planeras, denna tid har man alltid utvecklingssamtal att förbereda också. Att det är så på skolan är väl också välkänt... i alla fall för alla som är i skolan...men hur är det att ha själva lovet då? Underbart, eller?

På själva lovet ska man aktivera barnen hela dagarna och utfordra dem och deras kompisar sju gånger om dagen.... Förväntningarna är stora, det ska vara kul hela tiden. Jag som är lärare och ändå ledig kan ha huset fullt och ordna med allt kul... Sedan kan ju mannen passa på att jobba extra mycket eftersom han slipper lämna och hämta på skola och fritids, passar perfekt! Jag som ändå är ledig kan passa på att storstäda, sortera och slänga skräp, och ta mig neråt i den meterhöga tvätten...

Det är ju också trevligt att man hinner träffa vänner som man aldrig hinner träffa annars....Man kan ju tex bjuda in till middag och Halloweenfest också... När man ändå går här hemma, menar jag....

För att summera det hela, höstlovet skulle kunna vara en riktig slavfälla (märk väl att jag inte skriver "kvinnofälla", för det finns ju manliga lärare....). Det enda rätta är att säga "nej" (men det brukar däremot vi kvinnor vara rätt dåliga på...), och lägga sig med en bok och ett glas vin.

Jag säger bara "Stå emot!" Alla måsten. Som min man brukar säga: "Måste är ett amerikaniserat begrepp". Ibland säger han rätt kloka saker. Fast tyvärr har jag svårt att lyssna ordentligt på andras råd...

Nej, nu måste jag iväg och gå på bio med mina barn och deras kompisar.

(Tro det eller ej, det ÄR faktiskt mysigt med lov och jag skulle inte vilja vara utan det trots allt... Möjligheten att få VARA med mina barn så mycket är GULD värt!).

Puss och kram

Varför skulle man börja blogga???

Fler och fler vänner har börjat blogga och jag har gått och sugit på det här en tid nu. Kanske jag med skulle.... Fast varför det? Vad skulle jag skriva om? Och varför??? Vad skulle syftet vara? Ja, svaret har jag fortfarande inte... Men idag tänkte jag så här att jag börjar, ser hur det går till och sedan kanske jag kommer på varför jag skulle göra det!

Har jag något att förmedla? Till vem vill jag förmedla det? Ja, det återstår som sagt att fundera på... Jag börjar med att se detta som en dagbok, jag skriver till mig själv och så får jag se vart det leder...

Jag tänker mig att jag ändå gör som de flesta bloggare, skriver ner reflektioner som jag har och får, kring min verklighet och det jag stöter på.

Vem är jag då??? Hmm, ska jag svara konkret eller filosofiskt.... Okey, jag börjar konkret! Först av allt är jag mamma, fru, dotter, syster, lärare, vän och...... Oj då, det var visst svårare än jag trodde att vara konkret.... Tog jag allt i rätt ordning nu verkligen? Det finns oändligt många fler roller jag har, det är bara olika olika perioder vilket jag kan vara mest... Puh, jag tror jag får låta det här vara för idag. Bye bye!!!