Så åkte vi till Kolmården idag då. Höstlovsspecial och tydligen hade kampanjen varit framgångsrik, för typ alla var där. Fast man undrar ju hur man tänkte, det är höst och väderleksrapporten sa att att det skulle bli kallt och snöblandat regn på eftermiddagen...
Jag och tre väninnor och våra barn, (vi hade två var med oss, vilket är väldigt medelklassvanligt, jag vet...) var där i stort sett när det öppnade idag. Vi var klädda i lager på lager med fotriktiga skor, fleece och skaljackor. Så långt allt okey. Dagen fortlöpte bra, barnen och mammorna var nöjda och glada, trots den råa kylan (det finns inga dåliga väder....). Efter delfinshowen blev det dock som det brukade, det hade börjat regna medan vi satt och gottade oss med delfinerna. Det hällde faktiskt ner. Och vi var klädda för vinter.
Dags för mat. Vi tar oss relativt snabbt (några avvikelser bara...) till den närmsta restaurang där man kan sitta inomhus och där vi får använda den lunchkupong som ingick i entrépriset. Tyvärr är alla andra där samtidigt. En av mina väninnor morrar och visar nästan tänderna åt den stackars ungdomliga personalen när de meddelar att allt vi och våra barn vill beställa är slut. Det gjorde dock susen, så vi fick det vi ville till slut... När vi är mätta och klara går vi ut i det hällande regnet. Bråviken är grå och ogästvänlig och allt omkring är grått och blött.
Det som är märkligt är vad som sedan händer. Mina barn är inga bebisar, och de har varit rätt ofta på Kolmården, så de säger: "Kan vi inte åka hem direkt?". "Ja! Nu på direkten, självklart", ropar det inom mig, men mina väninnor tycker att vi ska spana in elefanterna först. Vad gör jag? Och varför? Vi följer med och kollar elefanterna och noshörningarna först, vilket leder till att vi är genomblöta och att det tar nästan en timme innan vi sitter i bilen på väg hem. Ja, det är snålheten som har talat. Man måste ju stanna tills det stänger när man har betalat. Man ska vara säker på att man får riktig valuta för pengarna, eller hur?
På vägen hem öser det snöblandade regnet ner, det har blivit helsvart, dimma och svår sikt. Jag sitter som en pensionär och håller krampaktigt i ratten, framåtböjd mot rutan. Jag hatar att köra bil i sådant här väder.
Men, det som är det härligaste av allting är, att mina barn berättar glatt i mun på varandra för min man, senare vid vår middag, om allt de sett och gjort, det är bara glädje, humor och positiva tankar kring vår dag. Det är något att lära sig av. Det barnet finns kvar någonstans inom oss, och jag försöker hålla kvar det.
Dags att gå och lägga sig, puuuuussssssssssss!!!!!
Jag och tre väninnor och våra barn, (vi hade två var med oss, vilket är väldigt medelklassvanligt, jag vet...) var där i stort sett när det öppnade idag. Vi var klädda i lager på lager med fotriktiga skor, fleece och skaljackor. Så långt allt okey. Dagen fortlöpte bra, barnen och mammorna var nöjda och glada, trots den råa kylan (det finns inga dåliga väder....). Efter delfinshowen blev det dock som det brukade, det hade börjat regna medan vi satt och gottade oss med delfinerna. Det hällde faktiskt ner. Och vi var klädda för vinter.
Dags för mat. Vi tar oss relativt snabbt (några avvikelser bara...) till den närmsta restaurang där man kan sitta inomhus och där vi får använda den lunchkupong som ingick i entrépriset. Tyvärr är alla andra där samtidigt. En av mina väninnor morrar och visar nästan tänderna åt den stackars ungdomliga personalen när de meddelar att allt vi och våra barn vill beställa är slut. Det gjorde dock susen, så vi fick det vi ville till slut... När vi är mätta och klara går vi ut i det hällande regnet. Bråviken är grå och ogästvänlig och allt omkring är grått och blött.
Det som är märkligt är vad som sedan händer. Mina barn är inga bebisar, och de har varit rätt ofta på Kolmården, så de säger: "Kan vi inte åka hem direkt?". "Ja! Nu på direkten, självklart", ropar det inom mig, men mina väninnor tycker att vi ska spana in elefanterna först. Vad gör jag? Och varför? Vi följer med och kollar elefanterna och noshörningarna först, vilket leder till att vi är genomblöta och att det tar nästan en timme innan vi sitter i bilen på väg hem. Ja, det är snålheten som har talat. Man måste ju stanna tills det stänger när man har betalat. Man ska vara säker på att man får riktig valuta för pengarna, eller hur?
På vägen hem öser det snöblandade regnet ner, det har blivit helsvart, dimma och svår sikt. Jag sitter som en pensionär och håller krampaktigt i ratten, framåtböjd mot rutan. Jag hatar att köra bil i sådant här väder.
Men, det som är det härligaste av allting är, att mina barn berättar glatt i mun på varandra för min man, senare vid vår middag, om allt de sett och gjort, det är bara glädje, humor och positiva tankar kring vår dag. Det är något att lära sig av. Det barnet finns kvar någonstans inom oss, och jag försöker hålla kvar det.
Dags att gå och lägga sig, puuuuussssssssssss!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar