Nostalgi

Jag är egentligen inte en så himla nostalgisk person. I alla fall tror jag inte det... Jag är nog mer praktiskt sinnad... Hm... Eller jag vet inte... Beror på tillfället kanske...

Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....

Vadan detta då?

Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).

När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.

Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...

Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...

Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...

Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.

Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.

Nostalgisk KRAM!

Midsommarrapport

Först midsommarrapport:

Min lilla familj och hela min stora familj förenade våra krafter för att göra midsommar så fin och traditionsfull som den brukar, ute i mina föräldrars sommarstuga. Det lyckades vi med, trots diverse hinder i år, som vädret, och att vår mor behövde mycket stöttning. Men det gick! =-)

Midsommarkvällen och natten brukar dock också avnjutas på landet, där logdansen är min favorit! Men den fick vi avstå i år.

Vi förflyttade hela den yngre generationen till brödernas Sturefors i stället, där vi fortsatte firandet framtill småtimmarna, så härligt, avkopplande och mysigt! Vädergudarna där var snälla mot oss också :-)

Men det var länge sedan jag var så trött dagen efter, så att jag bara låg i soffan och glatt tittade på film tillsammans med barnen och mannen... Disken, plocket och stöket fick breda ut sig ogenerat... Synd bara att det är man själv som får sota för lättjesynden ändå tillslut...

I dag har jag dock tagit igen lättjan genom att städa och dona som en galning. Mannen tog sin lott och gav sig ut i trädgården och fejade. Storhandling, och då menar jag verkligen STORhandling, vilket vi inte gjort på månader har också genomförts.

Nu njuter vi arbetets lön genom att ligga och mysa i sommarstugan. Nu är det AVKOPPLING som gäller!

SemesterKRAM!

LOV!

Nu har jag faktiskt tagit lov!

Yeeeeaaaaahhhhh!!!!

Det innebär att jag efter denna veckas slit nu bestämt mig för att jag inte ska infinna mig mer på min arbetsplats förrän i augusti. Yeeeah! (att jag har en del kvar att göra får jag nu ignorera en tid...)

Jag vet att somliga människor undrar vad man gör på skolan efter att att eleverna slutat (jag ÄLSKAR den där reklamen om vad man gör i banken efter kl tre...).

Jag tänker I NTE trötta ut er genom att berätta vad man faktiskt kan vara sysselsatt med under denna period, utan jag antar att ni är smarta människor och förstår att det finns en uppsjö av uppgifter och uppdrag som fortsätter för lärarna efter elevernas slutdatum.

Faktiskt så tänker jag ofta i det här sammanhanget på en strip men Kalle och Hobbe där han råkar träffa sin fröken under sommarlovet och blir helt perplex och utbrister "sover inte ni lärare i kistor under sommaren!".

Jag är i alla fall nu redo att ta tag i midsommarfirandet! Det ska bara bli superkul helt enkelt, för saker och ting är alltid så kul som man bestämmer sig för att de ska bli!

Semesterkram!

Ångest!

Jag känner verkligen ångest just nu. Jaha, varför då? Vad är det nu då? Är det "tackatavminniaångest", "slutajobbaångest", "vadskavi göra påsemesternångest" eller kanske "jagbliraldrigfriskångest"?

Ja, klart är att det finns många ångestar att välja på just nu (det där var bara ett axplock), trots att midsommar snart är här och glädjen borde stå högt.

Det jag har mest ångest över just nu är att min dotter håller på att bli som en tonåring. Det är INTE kul. På sista tiden har det varit en del strul och konstigheter kring henne (och eftersom det inte varit något strul alls förut, så är det så ovant och läskigt nu). Jag känner inte igen henne. Jag blir så fruktansvärt rädd.

Det jag blir mest rädd för är att hon inte ska prata med mig och inte komma till mig om det är något. Hur gör man egentligen för att se till så att det inte blir så? Ja, i teorin är det lätt, så kom inte med den till mig.

En blandning mellan sött och salt, som det så vackert sjungs, det är ju det jag praktiserar just nu, och det är inte genomtänkt, tro mig. När det kommer till ens egna barn är det lätt att det blir ryggmärgsreflexerna som agerar. Jag är ömsom för arg och ömsom för vek, tror jag i alla fall. Så kommer jag på mig och vet att det är TID och UMGÄNGE och SAMTAL som måste till.

Och nu ska mina barn få det.

Ångestladdadkram

...och vilket avslut det blev!

Jag är så trött nu så att jag verkligen ser i kors, måste kisa.

Men jag känner att jag måste avsluta det här med avslut nu.

Jag skrev häromdagen om vilken ångest jag känner inför avslutet av terminen, men att jag vet hur viktiga bra avslut är. Här kommer rapporten av årets avslut:

Det blev så fruktansvärt BRA!

Jag är så NÖJD och GLAD och LÄTTAD.

Det jag nu kommer ihåg och inser är, att vid varje avslut händer det något fantastiskt med varje individ. Det är många stegs UTVECKLING i galoppfart. Ungefär som när livet passerar revy när man är döende kanske, vad vet jag?

Alla känslor kommer verkligen på en och samma gång (vem påstår att Gessle är banal?), och jag visste inte ens att jag kände sådan kärlek till mina nuvarande (nej, det är de ju inte längre!) nior som jag verkligen gör. Det kommer att bli tomt efter dem och jag kommer att SAKNA dem.

Min KÄRASTE vän och klassföreståndarkollega sa de ack så sanna orden: "Det är först med lite distans som man kan se tillbaka och se vad man verkligen lärt sig", jag kände att jag fick den distansen blixtsnabbt och började SE vilka kvaliteter mina elever haft och hur mycket jag tycker om dem.

Det är verkligen sant att AVSLUTEN är viktiga och måste bli bra, de måste det för att vi ska kunna gå vidare.

Jag tror och hoppas att eleverna känner sig redo för att gå vidare nu.

AvslutandeKRAM!

Avslut

Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som man lever.

De flesta människor lever på detta vis under begränsade perioder i sina liv, främst när man själv studerar, men kanske även i viss mån när ens egna barn studerar (man drabbas ju sekundärt i alla fall...).

Vad finns det för symptom och biverkningar på detta liv? Ja, man har t ex en kalender som börjar med augusti och slutar med juni... Vad sägs om den tideräkningen? Folk skulle ju kunna tro att man tillhör någon skum religion som inte anser att året börjar med januari.

Och det här med att börja och sluta precis hela tiden, det är ju verkligen inte normalt! Andra människor tar några veckors semester och sedan FORTSÄTTER de jobba.

När vi BÖRJAR varje nytt läsår så beter vi lärare oss som de där nyårslöftesgivarna, vi gör NYSTART, börjar på nytt och kommer med energiska, förhoppningsfulla idéer om det nya läsåret (i alla fall vi/de som inte gett upp...). Och alla ska ha NY information om allt.

När vi SLUTAR ett läsår så ska allt AVSLUTAS på alla upptänkliga sätt och vis. Det ska summeras, dokumenteras, utvärderas, reflekteras och uppmärksammas. Det ska lekas, firas och festas.

Jag måste erkänna att jag inte mår bra av alla dessa avslut. Det tar sådan energi från mig. Jag får prestationsångest helt enkelt. Jag vet hur man själv kände det i skolan, riktigt bra avslut var helt underbara! Vilken kick, vilken känsla av lycka och tillförsikt inför framtiden de kunde ge! Jag tror på att man kan bli "avslutningsknarkare". Antagligen är vi lärare det hela bunten...

Följaktligen kan riktigt dåliga avslut ge motsatt effekt... En bitter eftersmak i munnen och viss obehagskänsla i magen. Var det inte mer än så här? Vad var det här egentligen värt? Var det meningsfullt? Det kan avgöra den personliga historieskrivningen och lägga sordi på framtidskänslan.

Så, suck och pust. Jag kommer väl inte undan årets avslut, det måste ju bara göras. Inte bara för deras skull, utan även för min skull...

AvslutningsKRAM!

Tala

Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...

I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.

Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.

Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?

Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.

Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!

Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.

Talandekram!

Lagra energi

Slutet på maj och början på juni är verkligen en helt galen tid för oss som arbetar i skolans värld. Har man ett par barn som också går i skolan får man följaktligen addera ännu några maj-juni-aktiviteter till den redan fullspäckade och energikrävande kalendern.

Eftersom detta inte är någon överraskning nu för tiden, så har jag verkligen försökt att både mentalt och fysiskt förbereda mig denna gång.

Hur har jag gjort och hur har det gått?

*Jag och familjen åkte på solsemester och lagrade energi i april, en månad som brukar kunna knäcka mig annars, både pga att det varit så hemskt i jan-mars och även för att allt ska hända den månaden, med födelsedagar, påsk, sociala aktiviteter och omdömen och utvecklingssamtal på jobbet.

*Jag åkte på jobbresa till Spanien med väldigt kära kollegor. Det gav mycket mer energiboost än jag hade föreställt mig. Man får förnyad LUST till sitt jobb och sina kollegor. Oslagbart!

*Jag har umgåtts med allra käresta väninnan, hitrest från Stockholm, förra helgen! Mannen och barnen åkte bort och jag hade tjejhelg med henne, sötaste svägerskan och underbara väninnan till henne och numer även till mig också! Det var LYX! Och så KUL vi hade! Vi dansade vidare till Harry´s och dansade och dansade. Det ger sådan lycka och ENERGI! Vädret var fantastiskt också, vilken tur vi hade =). Ibland blir allt bara helt RÄTT.

*På jobbet åkte jag på läger med de härliga ungdomarna i vår Värdegrundsgrupp i början på veckan. Det ger en sådan kick att få umgås med dem så är så glada, goa och positiva. Fina ungdomar ger mig otrolig energi!

Så, då kan man ju undra varför jag ändå sitter här och känner mig alldeles SLUT?! Helt MATT och SVAG är jag. Fick faktiskt gå till lilla doktorn i går...

Ja, jag antar att det beror på att man kan lagra hur mycket positiv energi som helst, men tyvärr bryter stress ner dig i alla fall...

Nåväl, nu är det bara dagar kvar tills jag kan ta hand om min halvsjuka, trötta lekamen och försöka tillföra ny härlig energi igen.

SparlågeKRAM!