Ångest!

Jag känner verkligen ångest just nu. Jaha, varför då? Vad är det nu då? Är det "tackatavminniaångest", "slutajobbaångest", "vadskavi göra påsemesternångest" eller kanske "jagbliraldrigfriskångest"?

Ja, klart är att det finns många ångestar att välja på just nu (det där var bara ett axplock), trots att midsommar snart är här och glädjen borde stå högt.

Det jag har mest ångest över just nu är att min dotter håller på att bli som en tonåring. Det är INTE kul. På sista tiden har det varit en del strul och konstigheter kring henne (och eftersom det inte varit något strul alls förut, så är det så ovant och läskigt nu). Jag känner inte igen henne. Jag blir så fruktansvärt rädd.

Det jag blir mest rädd för är att hon inte ska prata med mig och inte komma till mig om det är något. Hur gör man egentligen för att se till så att det inte blir så? Ja, i teorin är det lätt, så kom inte med den till mig.

En blandning mellan sött och salt, som det så vackert sjungs, det är ju det jag praktiserar just nu, och det är inte genomtänkt, tro mig. När det kommer till ens egna barn är det lätt att det blir ryggmärgsreflexerna som agerar. Jag är ömsom för arg och ömsom för vek, tror jag i alla fall. Så kommer jag på mig och vet att det är TID och UMGÄNGE och SAMTAL som måste till.

Och nu ska mina barn få det.

Ångestladdadkram