Jag är egentligen inte en så himla nostalgisk person. I alla fall tror jag inte det... Jag är nog mer praktiskt sinnad... Hm... Eller jag vet inte... Beror på tillfället kanske...
Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....
Vadan detta då?
Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).
När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.
Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...
Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...
Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...
Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.
Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.
Nostalgisk KRAM!
Senaste veckan har jag dock överfallits av nostalgiska känslor, de har bara översköljt mig som vågor på en strand vid Medelhavet....
Vadan detta då?
Jag har tillbringat veckan i min barndoms sommarstuga. Varje sommar, från att vi fick sommarlov till att vi började skolan igen, bodde jag i denna stuga vid sjön Stora Rängen. Familjen gjorde bara några små utflykter hit och dit, annars var det där vi var. Där hade jag en mängd kompisar (och en allra bästa) och vi lekte från morgon till kväll, de vuxna såg oss knappt (de brukade kalla oss barn till mat via olika signaler bara).
När jag är tillbaka i stugan, och bor där, kommer alla minnen och känslostämningar till mig som pärlor på ett band. Jag bevarar dem som dyrbara stenar i mitt inre.
Det är inget lyxigt sommarlantställe med flashig inredning direkt. Nej, det är enklast möjligast, och nuförtiden i behov av stor uppfräschning på alla möjliga sätt. Mina föräldrar har de senaste åren inte varit i stånd att investera i detta...
Vi barn diskuterar således vad som ska ske med stugan i framtiden egentligen... Även inom min lilla familj diskuteras detta...
Jag tror att det kanske är just jag som har de starkaste, mest underbara minnen från denna lilla sommarstugeby, och därför är det jag som känner så otroligt mycket för det. Det var här jag hade min lyckliga barndom, ingen annanstans... Det var här jag och min blivande man åkte och hade det romantiskt den första tiden... Det var här jag och min lilla nya familj, med mina barn, åkte och levde lantliv...
Nuförtiden när jag och familjen ligger nere vid badet, kommer föräldrarna till mina forna barndomskompisar ner dit och tycker sig se mig där, när det i själva verket är min dotter eller son. Och jag ser detsamma; jag ser mig själv springa där i en ändlös underbar sommar, hoppandes, skrattandes och dykandes från bryggan.
Det är detta som är nostalgi, jag inser det. Jag älskar denna plats, så är det.
Nostalgisk KRAM!
Underbar läsning.. Minns också..
SvaraRaderaKlart du gör!!! =)
SvaraRaderaVilken feeling man får av din fina beskrivning av barndomens magiska somrar! Vi hade aldrig någon sommarstuga då jag var barn men det tar jag igen nu, med råge!
SvaraRaderaTusentals megakramar till bästaste Jossan!