Tala

Enligt vissa rapporter är en del människor mer rädda för att hålla tal än t ex att dö...

I går hade vi den årliga avslutningssommarfesten på jobbet. Några av mig mycket kärt hållna kollegor har nu uppnått den respektingivande åldern då pensionen infaller. Det som är lite speciellt för mig vad gäller dem, är att jag själv haft dem som antingen egna lärare under min egen högstadietid, eller mentor under långpraktiken på lärarutbildningen. Jag känner så otroligt starkt för dem. Att de ska lämna oss och inte längre vara en del av vår skola och gemenskap känns så fruktansvärt, det är tomhet och förskräckelse blandat med vemod och sorg.

Vad är det som känns så jobbigt då egentligen? Jag vet inte riktigt... Förutom att jag älskar dem så har de liksom alltid funnits där, de har varit trygga, stabila och pålitliga mitt i allt kaos som skolan genomgått och genomgår. De har stannat kvar. Man har kunnat lita på deras engagemang och professionalitet och kunskap i alla lägen. Ju mer tiden går och ju längre man jobbat desto mer inser man att det är just dessa människor som verkligen behövs på en arbetsplats. Det är så skrämmande att de inte kommer att vara kvar längre, jag inser att det är en ny era som inleds.

Vilka ska stå för den stabiliteten och tryggheten nu? Ve och fasa... är det JAG?

Mitt i festen inser jag att det är jag som måste hålla tal för dem. SKRÄCK! Men jag reste mig och talade.

Det finns de som tänker att för den eller den är det väl inget problem att hålla tal, för dem är det lätt. Men det är fel. Det är aldrig lätt att hålla tal, inte för någon. I alla fall inte för den som gärna vill att talet verkligen ska träffa rätt och vara betydelsefullt för den som det tillägnas. Jag tror det var talarnas Mästare, Churchill, som sa att ett tal på några minuter kräver veckors förberedelse. Jag tycker att han har rätt. Tyvärr har man ju aldrig den tiden och då får man försöka göra så gott man kan helt enkelt, för ett oförberett tal från hjärtat är bättre än inget alls!

Jag fick så otroligt fin respons på mitt tal så jag blev generad och förvånad. Men åh vad jag är glad och lycklig över att jag vågade mig på det. De jag talade till är nämligen värda tusenfalt mer efter alla sina år på vår skola. Hoppas de får något mer än bara mitt lilla tal.

Talandekram!