Genom mötet med andra människor lär man känna sig själv. Genom mötet med andra människor blir man till. Eller? Finns man då inte om man inte träffar andra människor?
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.
Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)
Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).
Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.
När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.
Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.
Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.
Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.
MultipelKRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar