Hemkomst och söndagsmys

Jaha, då är man hemma i Linkeboda igen då. Riktigt supertrist att mötas av en smältande snösjö, vill inte! Nu är vi alltså där, i den gråblötslaskiga smutsvintern som jag avskyr som pesten och har varit så lycklig över att vi sluppit, tills nu. tydligen. It´s a long way to spring, suck. Saknar redan det hårda knarrandet i snön och den smärtsamma kylan som biter i kinderna. Har redan lagt en overall i tvätten efter dagens utevistelse...


Maken har spenderat en stor del av dagen med att försöka transportera bort snö från tomten, men det har blivit härliga pölar framför trappan och i gången ändå. Själv har jag spenderat en stor del av dagen i tvättstugan och plockandes febrilt med alla prylar som ska till "sina" platser. Det är också konstigt att huset lyckas bli smutsigt av sig självt i sin ensamhet, underligt det där. Blommorna har också faktiskt surat till ordentligt och flera stycken har, antagligen i rent hämdbegär,bestämt sig för att släppa alla blad och blommor på en ynka vecka.

Men, gårdagens kväll framför melodifestivalen med barnen (maken vid OS...) var så mysig! Vi stannade uppe rätt sent sedan och njöt av att vi inte skulle behöva gå upp tidigt dagen efter, typ den sista sovmorgonen på länge nu när alla aktiviteter ska återupptas igen. Skööönt att bara koppla av och mysa, kändes rent av rebelliskt!

Härlig lugn, skön söndagskväll nu med film och godis (och 5-milen så klart...)! Tänker absolut INTE på morgondagen.

MysKram!

Fjällliv

Nu har jag bara tio minuter på mig att kasta ner några ord innan vi ska in i bastun =), så bara några kortisrader här.



Jag NJUTER verkligen av att vara i fjällen och att få vara ute hela dagarna (nåja, inte HELA kanske, många korta pass får det bli i kylan och sedan in och värma och hämta nya krafter), det är så skönt att röra på sig och GÖRA något tillsammans med barnen och maken.



Vinkade av svärmor och hennes man i morse, så nu har vi stugan själva ett par dagar. Det har verkligen gått så bra att dela med dem, det har varit riktigt mysigt och trevligt =). Känner mig lyckligt lottad att ha en så bra svärmor, det är det inte alla som har, har jag hört... Det som är bra, har jag tänkt på nu, är att jag kan känna mig så avslappnad och vara mig själv ihop med henne, så skönt.

Svärmors man tog förresten med oss ut i längdspåren häromdagen, var väl 100 år sedan sist! Det var riktigt bra och skönt för kroppen! Funderar på att skaffa utrustning nu faktiskt!

Fick beröm för min teknik och det var då jag insåg att jag nog kan tacka min far för den. Jag minns min barndom och turerna i skogen med min tvillingbror och min far, både i Småland på besök hos farmor och i Vidingsjö och Sätravallen. Det är lätt att glömma saker, och detta är något som jag faktiskt minns nu som något som min far gjort för mig =).

Han är för övrigt 76 i år, och enligt rapporterna är han ute dagligen i spåren en vinter som denna, mycket välgörande för hans hälsa!

Nu in i bastun innan pasta carbonaran!

VälmåendeKram!

Fjällkyla

Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån.

Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).

När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...

Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?

Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.

"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.

Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?

Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!

FjällkyldKram!

Sju saker om mig som ni inte redan vet...

Maria N, som har en mycket skön blogg med härlig självdistans, stor igenkänningsfaktor och ett roligt språk (http://fjantan.blogspot.com/), fick en utmärkelse för en kreativ blogg av en läsare och en utmaning om att skriva sju saker om sig själv som ingen vet. Denna utmaning skickade hon vidare till mig och några till =P


Oj, oj vad svårt! Det är faktiskt en utmaning för mig, för jag är väl som en öppen bok och har redan berättat allt ;-) Ska människan berätta ännu mer nu? Tack Maria för att du vill veta mer!

Frågan är vad man förväntas berätta om egentligen? Helst skulle det väl vara något smaskigt hemligt, men där går min gräns... (oj, oj vad mycket hemligheter det finns..). Sedan är det väl en balans mellan om det ska vara roliga saker eller något seriöst. Det kanske rent av ska vara något intressant?

Näh, nu funderar du för mycket igen, som vanligt. Det är väl bara att kasta ner några punkter, strunt samma om det är roligt, seriöst eller ens det minsta intressant!

1. Jag sjöng i kyrkans kör när jag var barn upp till 14 års ålder... Jag älskade det och har en hemlig sorg över att jag var tvungen att sluta för att inte verka töntig. Innerst inne när jag en tanke om att jag kanske kan sjunga...

2.Apropå sjunga så sjunger jag alltid högt och skamlöst med till radion i bilen. Min dotter försäkrar, med en liten förstulen blick åt sidan, att hon inte skäms inför sina kompisar...

3.Jag är osäker på hur man sätter på tv:n (har aldrig fått ha hand om fjärrkontrollen) och vet inte hur man kopplar om till DVD eller x-box eller liknande... blir kallsvettig om sonen ber mig hjälpa honom och han har kompisar hemma. Tittar aldrig på tv om jag är ensam.

4.Torkar av diskbänkar, bänkar och liknande minst 100 gånger om dagen. Byter disktrasa var tredje dag eller så, hatar äckliga disktrasor intensivt. Har en släng av bacillskräck...

5.Springer gärna upp och ner i trapporna hemma och hämtar hjälpsamt saker, bara för att jag i hemlighet tänker att jag ska få fast rumpa då...

6.Är beroende av naturgodis, cashewnötter och tuggummi (och vin och kärlek...men det är väl ingen nyhet) .

7.Skjuter ofta upp det jag borde göra i dag till i morgon... tills jag bara måste göra det, och då gör jag det snabbt och effektivt. Hmph.

Så där ja. Lite kul var det, för jag inser att jag skulle kunna göra en till lista, och då finns det alltså lite mer att ta någon annan gång således... ;-)

Nu får utmaningen gå vidare till Lotta, Anna, Elin, Julia och Victoria!

UtmanadKram!

Den här veckan får jag absolut inte bli sjuk

Det finns sådana veckor när man vet att just den veckan kräver att jag är på jobbet. Den här veckan var en sådan. Utvecklingssamtal, tillbakalämnande av prov, viktigt möte på universitetet, sista veckan innan lovet etc etc.

Söndag natt vaknar jag av oerhörda smärtor i magen. Det är som knivar som vrider runt i mitt inre. Smärtan är som en koncentrerad glödgad boll, går inte att ignorera eller komma undan från. Jag ligger där som ett litet barn och gnyr och gnäller hjälplöst.

Måndagen innebär hög feber, magsmärtor och en förlamande svaghet i hela kroppen. Ligger som en padda, nerbäddad hela dagen nästan. Försöker gå upp då och då för att känna om det börjar bli bättre, yrseln och huvudvärken är som ett syndastraff.

På kvällen ger maken mig kycklingsoppa, den tas emot lite avvaktande misstänksamt av magen, men godkänns sedan. Yippe. Jag är på bättringsvägen. Får lite klarare blick (eller om maken bara vill uppmuntra mig...).

Men hur går det med den viktiga jobbveckan nu då? Den som jag absolut inte kunde vara borta ifrån? Ja, vad ska man göra? Gå till jobbet fast man har maginfluensa? Gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand på samtalen? Ursäkta sig mitt i och säga att jag måste på toa en stund?

Nej, det finns vissa saker som inte går att ignorera här i livet. En av dem är maginfluensa.

Hade jag bara varit lite förkyld hade det ju varit helt ok att gå till jobbet och ta 20 föräldrar och barn i hand. Förkylning är inte något som accepteras som en ursäkt för att ställa in, om man inte har den allvarliga varianten med feber och symptom gånger tre. Den vanliga varianten kör man ju med året om...

Jag mår lite bättre i dag, magsmärtorna har minskat i smärtomfång, febern har gått ned en grad. Jag tvingade i mig lite kaffe för att se om huvudvärken skulle blidkas, den är djävulusisk. Har försökt äta lite. Är darrig och svag så det förslår, höll på att bryta ihop när jag inte fick upp korken på filpaketet. Vad är det här?! Har ingen kraft. Men mår faktiskt ännu lite bättre efter lite fil och kaffe, även om magen mullrar dovt och ödesmättat och små retsamma smärtstick börjar göra sig påminda nu.

Nu är den största oron hursomhelst att detta ska smitta familjen. Det vore en ännu större katastrof. Maken kan absolut inte vara sjuk denna vecka, en riktigt viktig jobbvecka har han...

Men framförallt får ingen vara sjuk på lördag (eller under nästa vecka), då vi ska åka på den så efterlängtade fjällsemestern, det är absolut otänkbart och en ännu, ännu större katastrof.

Det enda man kan göra är att tvätta händerna och hoppas.


MagsjukKram (på avstånd)

Sol!

Solen skiner och det är underbart vackert ute!

Tänk om vi kunde få det så här härligt när vi åker till fjällen på sportlovet, vill så gärna ha sol och klar himmel för en gångs skull! Bara tanken på att stå uppe i backen i sol och sedan kasta sig ut i gnistrande snö får det att pirra i mig av längtan! Sedan en öl sittandes ute i solen skulle vara himmelriket. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var med om det, men det var in ancient times, helt klart. En dag som denna idag får mig att känna förtröstan iaf :-)

Annars håller jag nu på och funderar på vad min mamma ska tänkas få av mig i morgon när hon fyller 70. Måste inhandlas ikväll, sen som vanligt är jag. Men, men det löser sig nog, kommer väl på något smart snart.

SoligKram!

Veckans problem

Dagens höjdpunkter:

Jag har avhållit mig från att vara öppet otrevlig, trots provokation! Jag jobbar på med mitt inre lugn, jag räknar till 100 (och lite mer...) och fokuserar på något helt annat en stund, lyckat! Inget blir ju i detta fall bättre av att jag tappar humöret och ger provokatören det denne vill ha. I don´t give a damn, honestly. Så skönt att bara veta att jag inte tänker bry mig. La la la la.

Kom hem till en härligt lugn stämning där familjen satt vid köksbordet och gjorde färdigt läxorna efter middagen. Joinade in och hjälpte till att fundera på veckans matteproblem: Det sitter ett antal kajor i en björk och några kajor i en tall. En kaja flyger från björken till tallen och då blir det dubbelt så många kajor i tallen som i björken. Om däremot en kaja flyger från tallen till björken så blir det lika många kajor i båda träden. Hur många kajor sitter det i tallen och björken?

Det där var sådana där problem som jag hatade att lösa när jag var barn (och långt upp i åldern faktiskt...). Jag blev som paralyserad, tänkte "det här FATTAR jag bara INTE!", istället för att försöka tänka logiskt. Jag tänkte att det var MATTE istället för LOGIK. Nu för tiden har jag lättare för detta p g a att jag tänker just att det är logik och inte matte, och jag vill ju inbilla mig att jag är logisk ;-). Det sitter mycket i ens inställning. Det är skönt när man märker att det går framåt för ens barn :-)

Tog en lång, härlig promenad nere vid ån i den vackra, vita, kalla kvällen.

Godnattkram

Måndagsgnäll

Måndag igen och fortfarande trött. Så fort jobbveckan börjar igen känner jag huvudvärken och tröttheten som vill lamslå mig. Kanske dags att fundera på vad detta beror på... Men å andra sidan verkar många med mig känna så här.

Jag har alltid haft svårt för februari. Hörde på radion idag att detta var månaden då flest vård av sjuka barn-dagar tas ut av föräldrar, försäkringskassan är överhopad (när är de inte det förresten?).

I fredags hade jag sådan huvudvärk att jag mådde illa, men den blev bättre till kvällen, och sedan har jag mått bra hela helgen, förutom lite seghet efter den härliga middagen, melodifestivaltittandet och utekvällen med roliga tjejkompisar på lördagen :-).

Men sedan kommer måndagen och plötsligt har jag den där huvudvärken, stelheten i nacken (kanske beror på dansandet...) och tröttheten.

Eller trötthet, jag vet inte om det bara är trötthet. En tomhet, rastlöshet eller jag vet inte vad. Kanske är det vetskapen om att februari och mars ligger framför mig länge till, och att det är så pinande långt till sommaren. Så här års har jag svårt att låta bli att tänka på alla långa arbetsdagar som ligger framför mig innan jag blir frisläppt igen.

Det går åt att ha något att se fram emot för att stå ut. En rolighet som jag såg fram emot har ju redan varit nu, lördagen, så nu måste jag hitta nya rolighetsmål att sätta upp.

Men, detta är bara lite vanligt måndagsgnäll, mina tankar går till de som har det värre, som är utmanade av lite tuffare saker än bara lite tristess. Så jag rycker upp mig och tar tag i mig själv igen (åååheeej).

I morgon är en ny dag, med nya möjligheter, som en av mina kära kollegor brukar säga uppmuntrande (och lite ironiskt).

GnällKram!

Lätt fånget, lätt förgånget

Jag känner mig ofta så oerhört tom efter att jag precis läst färdigt en riktigt fångande bok. Det tråkiga är att det är alltför sällan som avslutandet av boken ger mig lust och lugn, alltför ofta känner jag snarare olust och otillfredställelse (jag pratar om bokläsning alltså!).

Precis så kände jag igår kväll när jag läst ut "Hypnotisören" av Lars Kepler.

Det som däremot kännetecknat själva läsandet av boken var en ihållande stark lust att få fortsätta läsa och se vad som skulle hända, en riktig s k "pageturner" alltså.

Så, tyckte jag att boken var bra då? Den var ju tydligen så oerhört spännande att den hållit mig vaken på nätterna.

Jag säger så här: Jag känner mig Lurad, Sviken och Dum.

Den här sortens böcker lurar mig att bli fången i deras värld, men sviker mig i sin avslutning och får mig att känna mig dum och fånig som lagt in hela mitt väsen i detta läsande. Just att själva paketerandet av historien vill utge sig för att vara något extraordinärt, inte bara ett Hollywoodfilmmanus, får mig att bli extra sur; för det är ju bara det ändå.

Men jag får skylla mig själv. En bok som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig är sällan en riktigt bra bok. Den är bara full av alla dessa knep som en skicklig författare kan använda sig av för att hålla läsaren fången. Det är ett hantverk.

En bok som efter avslutningen gör mig uppfylld och tillfredställd är nästan alltid en bok som har utmanat mig under läsningen. Det har kanske tagit emot då och då att läsa, ibland har jag kanske inte ens tyckt om det jag läst, har kanske känt obehag, uttråkning, ilska eller oförståelse. Ibland kanske jag tycker om allt och bara njuter hela tiden, men då är det nästan alltid en långsam, eftertänksam och rofylld njutning; jag smakar om och om igen på orden och betydelsen. Fast det är klart, vissa böcker är underbara för att man skrattar, gråter och blir arg -i ett slags igenkänningens härliga skimmer, de är inte komplicerade, och utger sig inte heller för att vara det, de är bara lojt sköna helt enkelt, med en mjuk, syrlig eftersmak.

Ja, det hela går väl att kort sammanfatta med ordspråket "Lätt fånget, lätt förgånget".

Så är det.

BokKRAM

Fröken Josephines känsla för snö

Gääääsp, gääsp. Onsdagar är så svåra att älska just nu. Jag börjar klockan åtta med konferens och jag är alltid sen. Dålig början. Jag vet att jag antagligen är sen med flit för att jag hatar att konferera, det är min lilla chans till att vara hemligt obstinat, en riktig rebell! Eller kanske inte. Är kanske bara lat och ovillig.

Fast det är konstigt att man kan ha ett sådant yrke som jag har, där man måste vara planerad och ha framförhållning varenda minut, och ändå vara så urkass på att planera att jag ska gå ut till bilen minst en kvart tidigare när det är decimetertjock snö ute att ta bort och forcera. Det är kanske inte en överraskning att det tar bra mycket längre tid att åka genom staden i snököer och halkandes som på bananskal i kurvorna? Nej, det kan det ju inte vara, men tydligen är det det för mig, varje gång.

Alla verkar väldigt upprörda över snön just nu för övrigt. Det är nästan som en masshypnos, ALLA verkar tröttna just i dag. I dag var det droppen liksom.

Fast jag vet inte. JAG är faktiskt inte trött på snön (fast min man kanske är tröttare, det är mest han som skottar i ärlighetens namn). Själv tänker jag mest på det underbara i att slippa tvätta leriga overaller och kläder vareviga dag, eller plaska omkring i blötlerig snö som dras in i hela huset. Denna vinter har varit clean på något vis, vit, lugn, ljus och vacker. Jag har inte fått min vanliga vinterdeppighet (men den kan ju komma fortfarande).

Just for the records: Jag älskar snö! Vanliga vintrar (de vi haft de senaste 15? åren), brukar jag längta ihjäl mig och vilja att snön ligger så länge som möjligt, eller i alla fall mellan december och mars.

Jag tänker nämligen mest på ALMANACKAN, inte snön. Det är bara februari och jag vet att våren inte kommer förrän tidigast i april. Det är bara att härda ut!

SnöigKram!

Nu är klockan halvsex

Nu är klockan halv sex och jag sitter kvar på jobbet, fast jag slutade för en halvtimme sedan. Normalt? Nej, men jag vara "bara" tvungen att avsluta det ena och det andra och nu var det ju lika bra att gå in på bloggen och skriva så det är gjort också. Annars är det kanske mindre populärt att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig vid datorn? Nej, det brukar inte hinnas med när man väl kommit hem och är inne i "hemmaracet", så då blir det ju inget inlägg (fast med tanke på kvaliteten på detta inlägg kunde det kanske varit detsamma...)

Har jag lärt mig något av värde i dag då? Jo, ett par saker tänker jag på faktiskt.

*Vi ska få en ny elev till vår klass i morgon och jag kunde ta på spänningen när jag meddelade detta. De höll andan i väntan på informationen. Luften gick snabbt ur dem när jag meddelade elevens namn. "Vi vill ha en svensk till vår klass", sa en elev besviket.

(Notering i minnet: -diskutera vad "svenskhet" är egentligen i klassen).

*Jag satt och beklagade mig över att vi har det lite jobbigt inför en av mina kollegor på lunchen. På em kom hon och la armen om mig och gav mig en kram, "jag blir så ledsen när jag hör att du inte trivs", säger hon och plötsligt känns det inte så farligt längre, vad var det jag gnällde över egentligen? Har glömt.


HemåtåkandeKram!

Flexibilitet...

Hade som vanligt trott att jag kanske skulle hinna med något annat än att bara jobba idag på min flexibla måndag. Oj, så fel jag alltid har.

Efter att jag vinkat av barnen på morgonen parkerar jag mig framför datorn med en kopp kaffe, sedan blir jag kvar där fram till att jag hör dottern komma hem från skolan plötsligt. Oj då, är klockan så mycket?! Jag har varken ätit lunch eller tagit paus, inte ens kommit ur pyamasen. Tur att hon inte hade med sig kompisarna hem som hon sagt, de skulle visst träffas senare när de skulle till buggträningen. Lite pinsamt med en mamma i pyamas kl halvtre kanske... Nu blir det bråttom innan sonen kommer hem, han skulle ha en kompis med sig hem iaf, det vet jag bestämt. Skyndar runt och städar upp, diskar, bäddar lite snabbt och samtidigt som de kommer hem är det dags att handla till middagen.

Det är tur att man inte är administratör på heltid, jag skulle inte må bra av att sitta still så mycket framför en dataskärm! Jag känner mig alldeles konstig efter måndagen, det sitter i hela veckan. Huvudvärken dunkar och verkligheten är suddig på något vis. Jag har också svårt att släppa jobbet, "bara ett mail till", pockar det i huvudet, "kanske har jag fått svar redan?", fortsätter det mala. Fast jag vet att detta är ett uppdrag som aldrig känns avklarat efter en dag, det fortsätter och fortsätter, varje rast som jag kollar mailen.

Det låter kanske som om jag inte gillar uppdraget som fältmentor på lärarutbildningen? Jo, det gör jag visst! Jag gillar möjligheten att ändå kunna vara lite flexibel i min arbetstid, jag KAN göra något annat en stund på måndagen, och jobba ifatt en kväll eller på rasterna resten av veckan.

Nästa måndag kanske jag har tid att svänga förbi mamma på lunchen? Eller hälsa på min son i skolan som han bett mig om? Bara jag jobbar igen ordentligt så...

OptimistiskKram!