Befinner mig uppe i Idre nu sedan i lördags em och tänkte ge några snabba tankar härifrån.
Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).
När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...
Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?
Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.
"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.
Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?
Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!
FjällkyldKram!
Resan hit gick trots klass två varningar om snökaos förvånansvärt smärtfritt. Det var värst runt Östergötland faktiskt, sedan var det inte värre än vanligt tycker jag. Alla nära och kära var tyvärr oroliga pga alla varningar, så det kanske var värre för dem att behöva vänta på att vi till slut meddelade att det gått bra. Att barnen blivit större var också ett faktum som märktes helt klart. De var lugna och glada (nästan) hela resan (tack datorer och filmer...).
När vi väl var framme och vi, efter snabb installation i stugan, stack iväg för att hyra skidutrustning, slog mig insikten att det var ett konstigt år i år. Ingen som paralyserades av förvåning av fjällkylan. Ingen som uppgivit glädjetjut över att äntligen ha fått se snö. Oj, oj, vad snabbt man glömmer hur det var förra året...
Nästa sak som blev en ny insikt var att min dotter nu passerat sin mor i skostorlek. Ska det verkligen vara så här?
Efter att vi varit ute en stund i backarna idag piskades dock någon annan slags insikt in i oss. Nämligen insikten om den Smärtsamma FjällKylan. Den hade jag visst också glömt. Så här kallt har jag inte varit med om att det varit uppe på fjället sedan 1987. -47 uppe på toppen, varnade de för i den nedre liften som vi bor vid (tänk på förfrysningsrisken, håll koll på varandras ansikten! läste min dotter med stigande förfäran på skyltar). Raskt tog vi oss till närmaste skishop och inhandlade fleecerånarluvor. Bra köp! Bara det att det inte är lätt att ha sådana på sig när man har långt hår som jag och dottern, efter en stund såg vi båda rätt roliga ut med håret som snorigt trasselsudd i det lilla hålet i ansiktet (plus kvävande munnen), och intrasslat i de immiga skidglasögonen.
"Jag fryser" kom det till slut ynkligt från dottern, och nästa insikt var att vi bara var tvungna att köpa nya skidkläder till henne, de hon hade var gamla och tålde inte alls denna kyla (vi hade försökt få med henne innan resan för att göra detta, men då var intresset Noll). Då vågade jag erkänna att det var samma för mig, så ett par kompletteringsköp blev även något jag gjorde.
Med nuvunnet självförtroende begav vi oss ut på nytt. Det gick mycket bättre! Tyvärr var vi ute en liten stund för länge vilket resulterade i att jag ylande slet av mig pjäxorna när vi kom hem och hoppade runt som en galning och svor, jag kände verkligen det som om att jag höll på att förlora mina tår, de var isklumpar som smärtsamt tinade under mitt jämrande. Antagligen behöver jag TVÅ storlekar större pjäxor eller så, eller vad f*n är det här!?
Hela sällskapet intog sedan bastun med ett par öl och sedan var kylan ett minne blott!
FjällkyldKram!
Var allt oroliga när ni var på väg i stormen. Brrrrrrr det låter riktigt kallt men fint med bastu ;) Ta det försiktigt i backarna nu och ha det redigt gott. Kul att höra rapport från fjällen. Stor kram
SvaraRaderaNedre liften hmmm, bor ni i de ljusgrå husen på baksidan? Hälsa svärmor:) kram
SvaraRaderaElin, jo vi tar det lugnt och bastun är så underbar!
SvaraRaderaMia, vi bor i västbyn i de röda husen precis vid Tunnelbacken! Har inte spanat in din svärmor ännu, ge mig beskrivning på var hon är och ser ut så ska jag glida fram och hälsa från dig! =)
Stor KRAM
Haha ta en öl i stället!
SvaraRadera