Teknisk revolution?

Så nu har vi gjort det. Fullt ut. Ja, inte riktigt fullt ut kanske, vi har ju precis börjat...

Vad har vi gjort? Jo, vi har börjat införskaffa modern teknik till hemmet. En teknisk revoltion har skett här hemma.

Det känns som att man börjat ett Nytt Liv. Eller, nja kanske inte...

Det känns ändå mycket ovant, det kommer att dröja länge innan jag vänjer mig vid mitt Nya Moderna Jag. Jag tror det kan vara som för en person som varit mycket tjock och bantat, men som fortfarande känner sig tjock i sinnet, hjärnan hänger inte med.

Följaktligen känner jag mig fortfarande som en person som endast äger en gammal tjocktv, endast har jobbdatorer hemma som det inte går att spela spel på (bara Barnuniversitetets "Josefin lär sig engelska" och liknande), endast har ett mobilt bredband samt inte vet vad Playstation eller X-Box är för något.

Hur går det nu med alla mina gamla konservativa, envisa åsikter om att det är onödigt och barnsligt med en massa tekniska prylar, sådant som ger vuxna män en anledning att slänga ut pengar och sitta och leka? Och att barnen inte ska ha tillgång till för mycket teknik som håller dem borta från böcker och läsning? Har jag övergivit min åsikt att vi ska UMGÅS med våra barn och göra saker tillsammans?

Hm... tydligen har jag TOTALT gjort det. Det är så SKÖNT med teknik som fungerar. Det är lyxigt och praktiskt. Och vadå? Man kan ju ha REGLER för användandet, eller hur?

Vad gäller tv-spelandet, så räckte det tyvärr som övertalning med det gamla klassiska "alla andra har, utom jag...". Sådant har jag alltför svårt att stå emot, sorgligt men sant.

Så, dagen har gått i degenereringens tecken, framför Star Wars lego-tv-spelet tillsammans med sonen och en av hans kompisar. Läsläxan ligger i köket och väntar. Ok, dags att ta tag i den nu... snart...

TeknikKram!

Konferera mera...

Jag har lika mycket ångest varje måndag över att tisdagen snart är kommen. Tisdagar är riktiga fisdagar, helt klart. En del hatar måndagar eller någon annan dag, men min hatdag är tisdag.

Vad det beror på? Ja, för det första är det min första dag i veckan med lektioner, då jag jobbar med annat på måndagar! Så tisdag är ju nästan som min måndag...

Men framförallt innebär tisdagarna att jag måste sitta sista timmarna på dagen i konferenser. Efter timmar av konfererande är man oftast som en blöt trasa, både fysiskt och mentalt. Jag tror det handlar om att jag tycker att det är så jobbigt att sitta stilla så här länge, jag är inte van vid det.

I dag blev vi informerade i en timme om hur vi på kommunens web ska ha "självservice" i ett datasystem kallat "Heroma". Om vi förväntas klara det kan de väl lika gärna maila oss infon? För övrigt undrar jag vad det är för slags "övertid" och "ledigheter" som jag ska knappa in där? Jag är ju lärare och håller inte på med sådant där!

KonferensKram!

Och helgen var lugn?

Har fått en liten fånig önskan om att det kanske skulle vara trevligt att få till ett blogginlägg om dagen, som de "riktiga" bloggarna. Tänk att det stod "31 inlägg" under januari t ex, det har aldrig hänt mig att jag fyllt en månad. Fast januari är ju kört så jag får satsa på februari då, det är 28 dagar, eller?


Problemet när det går några dagar mellan inläggen är att jag inte vet vad jag ska välja att skriva om, vilket spår jag ska ta, så att säga. Även om det inte händer mycket här i livet, så finns det mycket att skriva om (brukar jag inpränta i mina stackars elever när de ska skriva och de påstår att de inte "gjort något", sedan kör jag mitt exempel på en bok som jag läste i julas som hette "Saturday", den var tjock och handlade bara om en enda dag; en lördag...).

Ja, vad ska jag säga om helgen som gått då? Ja, det var en sådan där helg som när jag tittade på helgens schema i fredags, så kände jag att det skulle bli en jobbig helg, som vanligt. Så där så man (lite i smyg) nästan vill dröja sig kvar på jobbet bara för att man våndas över allt som ska göras.

Men det märkliga är att nu när helgen har gått, så inser jag att jag haft en väldigt bra helg. Det var likadant förra helgen, och den innan. Problemet är alltså att jag TROR att helgen ska bli jättestressig, att jag inte ska kunna koppla av något, men det blir inte så.

Jag tror att det beror på att jag ser alla inbokade tider och aktiviteter bara, det är de som stressar mig, att jag inte känner att jag har möjlighet att själv bestämma, att VÄLJA vad jag ska göra. Sedan att det inte är så jobbigt egentligen, allt flyter på och det känns bra när man väl gör det, det är ennan sak. Och jag hinner ta det lugnt också, det gör jag faktiskt, och jag GÖR det.

Men nu för tiden har jag blivit helt sjukt fixerad vid att jag måste få en sovmorgon, åtminstone EN enda i veckan, jag har ju inga småbarn längre som jag måste rusa upp på natten eller kl sex med (hmm...inte så ofta iaf). Lördagen är min enda, och vad händer då? Min far och mor ringer kl sex och undrar om jag har ringt dem kl halv fyra på natten! Morr! Grrrrr! Varför skulle jag ha gjort det!? Säg en enda anledning till att jag skulle gjort det! Och måste man ringa kl sex och fråga om jag gjort det?!!! Kände mig sur hela dagen över detta, fast jag vet att de inte menade något illa, men i alla fall! Som sagt, både jag och mannen har bivit helt fixerade vid att vi ska få sova lite längre någon enda gång i veckan, så sådant där blir vi onormalt sura över...

(snälla Bror, läs inte upp detta för min mor...eller, jag står förresten för det jag tycker...men, men...).

Hur som helst var lördagen stressig men trevlig, dottern var nöjd med sina resultat på friidrottstävlingen, jag var mindre nöjd med uddamålsförlusten i innebandymatchen, sonen var rätt nöjd trots att han var så hes och snorig att han fick hoppa över bandyträningen; han fick kolla på en Star Wars-film på kvällen, brorsdottern, som fyllde arton, verkade nöjd med presenten och vi var nöjda med kalaset. Söndagen inleddes tidigt för mig och dottern i ishallen och för min man och sonen på fotbollsträning. Sedan blev det en rätt lugn dag (vi städade hela huset och hivade in tvätt...). Kvällen avslutades framför "Damernas detektivbyrå" (vad hände med reprisen av "Stjärnorna på slottet" förresten!?) me like!

MåndagsKram

Uruselt humör

Var på sådär uruselt humör igår. Kanske att det inte märktes på jobbet, eftersom min lärarstudent genast deklarerade att hon var på uruselt humör, så kändes det inte som att det var läge för mig att grotta ner mig i mitt humör.

Att vara på uruselt humör på jobbet brukar innebära att det blir en dålig dag med elever och kollegor. I värsta fall blir man onödigt irriterad på småsaker, säger överilade saker och blir osams med någon, väldigt onödigt. Tyvärr brukar dåligt humör smitta av sig, så jag försöker maskera det på jobbet, det måste man.

Men när jag kom hem, då började plötsligt mitt dåliga humör märkas... Suck, det är alltid de nära och kära som får lida.

Det som händer är att jag börjar fräsa och snäsa. Jag kommer med obehagliga antydningar om att det bara är jag som har hand om alla uppgifter i hemmet och med barnen. Allt som man ber mig om är jobbigt. Allt jag måste göra är jobbigt. Istället för att på ett lugnt, pedagogiskt vis tala med min dotter, som än en gång glömt sin gympapåse, så blir jag kritisk. I stället för att lugnt och pedagogiskt hjälpa min son, så blir jag irriterad när han tappar ett legolasersvärd bakom elementet när han står och kissar, vilket tar en stund att fiska upp.

Irritationen kan snabbt övergå i ilska en sådan här dag. En trigger brukar vara att min man säger ordet "pms".

Irritationen kan även övergå i låghet. Plötsligt känns ingenting roligt. Jag har ingenting att se fram emot, bara jobb, jobb, jobb. Och inte orkar jag hitta på något roligt heller, det känns ännu jobbigare.

Är det alltså hormonerna som styr mig bara, är det så simpelt? Är jag så simpel?

IrriteradKram

I-landsproblem

I fredags lämnade vi äntligen över vårt gamla hus i de nya ägarnas händer! Än så länge känner jag bara lättnad, inte ens någon nostalgi eller något, jag tror det beror på att jag är trött på hela flyttandet och allt, nu är det bara skönt att det över och jag vill försöka få till en vanlig vardag igen!

Det är konstigt hur bortskämd man blir snabbt och hur snabbt lyxproblem kan uppstå dock...

Det jag tänker på är att vi nu har tre toaletter, jämfört med bara en förut (nu har vi en på varje våningsplan). Frid och fröjd eller? Jo, det är klart att det är riktigt skönt och jag är såå nööjd!

Men. Följande "problem" uppstår (s k "I-landsproblem...):

1. Ett himla spring upp och ner och transporterande av diverse hygien-, hår- och sminkartiklar uppstår. Var är den och den nu då?
2. Jag, som tyckte att det smartaste var att jag hade alla mina sminkgrejer etc, på entréplan, nära kök och långt ifrån sovrummen, då jag lägger mig senast och går upp tidigast, tvingas vänta på dottern, som ändå ockuperar just den toaletten! Varför!? Jo, det är den bästa spegeln där, som hon kan se håret bakifrån i också. Suck.
3. Istället för en toalett har jag tre att städa...
4. Istället för en toalett att fylla på toarullar, tvål, byta handdukar och tömma papperskorgar på, har jag tre att göra det på...


Jag vet, jag vet, det borde inte bara vara jag som sköter toaletterna... Vi ska ta tag i det där nu och göra en ansvarslista, det har vi redan pratat om...

Men, fast jag klagade lite nu, så måste jag få säga att jag faktiskt mest är nöjd! Har man bara en toalett blir den så smutsig att man måste städa varje dag, det behöver jag inte göra med de tre nu!

I-landsproblemKRAM

Väldoftande disk?

Och så tror folk att man har ett skitjobb, när det i själva verket är så att jag mötte mina elever för första gången sedan lovet idag och några av mina killar i sjuan säger: "Hej Josephine, jag har saknat dig hela lovet!", och kommentarer som; "Hej! Hur mår du? Har du haft ett bra lov? och "Vad fin du är i håret! Har du färgat det?".

Social kompetens. Artighet. Trevlighet. Hjälpa till att skapa ett bra klimat och få andra att trivas. Jag blir varm i kroppen av glädje av sådana yttringar från deras sida, då vet jag att det kommer att gå bra på något vis, allt kommer att ordna sig. En elev sa t ex, i uppmuntrande ton, till min lärarstudent, som höll i en lektion; "Du är duktig, du kommer att bli en bra lärare!", det är bara helt enkelt underbart, och jag sparar sådant här i min lilla ask med "Tröst för svårare dagar"

Apropå ingenting så rusade jag in på Ica innan jag kom hem, för de dagliga, obligatoriska kompletteringsköpen, och när jag skulle grabba tag i maskindiskmedlet såg jag att jag kunde köpa det "parfyrmerat med äppelblom". Eh? Varför skulle jag vilja parfyrmera min maskindisk med äppelblom?! Är det någon som vill det? Träd fram i så fall! Själv vill jag bara att det ska bli RENT.

ParfyrmeradKRAM!

Goda intentioner

Ok, har jag några tankar inför året 2010? Jag är INTE en sådan som ger nyårslöften, det slutade jag med redan i tonåren, blev cynisk tidigt...

Jag har nog aldrig känt mig så "löftesfri" någonsin som jag gör just nu, vet inte varför faktiskt. Kanske beror det på att förra året kändes så fullt av händelser på något sätt, jag har absolut NOLL LUST att tvinga på mig själv några måsten.

Men är det något jag BORDE ta tag i kanske? Det finns det ju alltid, eller!? Pust och stön... jag vet inte faktiskt... Det finns ju de där gamla vanliga tankarna om att jag: 1. borde träna mer och vara mer hälsosam, 2. borde vara mer tålmodig och ge mer av mig själv till mina barn, 3. borde hjälpa mina föräldrar mer, 4. borde vara mer kreativ och ge mer på jobbet, 5. borde vara mer social och träffa vänner oftare och ha mer roligt, 6. borde bli mer äventyrlig och typ resa till Himalaya och bestiga berg... etc etc bla bla bla.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska försöka bli bättre på det ena och det andra, och det brukar ALDRIG fungera. Surprise.

Men ibland händer det att jag blir bättre på en del saker vissa perioder, känner mig nöjdare med mig själv och det jag gör, det beror ALDRIG på de där löftena jag gett (eller inte gett). Jag tror att det mest beror på att saker och ting ibland råkar sammanfalla till något som blir oväntat bra. Menar jag SLUMPEN då? Att det inte är någon idé att själv försöka? Nej, det menar jag inte. JAG styr mitt liv, och JAG kan påverka mitt liv, men saker och ting måste likafullt samverka på ett högre plan för att det ska utfalla bra, så tror jag.

Därför tror jag på att ha GODA INTENTIONER, och sedan försöka slappna av och invänta "the flow". Någon gång, någon liten period, kommer det säkert till mig, precis som till andra. I väntan på det, försöker jag leva så gott jag kan.

Hur som helst är jag väldigt stolt över att jag, "lilla duktiga flickan", svalde det lutherska och beställde en flyttstäd. Det hade jag aldrig gjort om jag inte förändrats rätt mycket på sistone. Jag tänkte på mig själv, utan att skämmas. Det är en god intention inför framtiden.

LyxigKRAM!

Summering

De flesta verkar summera hela decenniet istället för bara året 2009 denna gång. När jag tittar i min backspegel nu, så känns det som om just året 2009 varit ett väldigt viktigt och på många sätt ett mycket omvälvande år för mig, så jag börjar med att minnas det.

Det hemska: 2009 började i chock på nyårsdagen. Min mamma låg på neurologen med hjärnblödning efter ett fall. Fruktansvärda månader följde med sjukdom som följde på sjukdom. Den mamma som jag känt, och trott mig känna, fanns inte kvar. Vem var den där sjuka, hjälplösa, förvirrade och arga kvinnan? Var det min mamma? Jag brottades med förbjudna tankar, jag kände mig låg och rutten som människa. Efter många månaders inre kämpande kom jag fram till någon slags försoning med mig själv och mina känslor, jag tror jag gjort det i alla fall. Men det har varit så smärtsamt och jag har lärt mig så mycket, men det är inte den sortens kunskap jag velat ha eller efterfrågat, det jag har lärt mig hade jag helst velat slippa lära mig. Jag är ledsen att behöva berätta det, men jag har blivit hårdare. Jag var tvungen att bli det för att klara mig.

Det roliga: Jag reste till Cypern, Spanien, Grekland och Gotland! Jag tillät mig själv att ha det bra och njuta!

Det professionellt utvecklande: Jag började jobba viss del av min tid på Lärarutbildningen på universitetet. Det har faktiskt mestadels bara vara roligt och utvecklande! Så klart har jag jobbat mycket periodvis, men också kunnat göra min arbetstid lite mer flexibel då jag kunnat jobba ifatt på lite andra tider.

Det stora beslutet: Vi bestämde oss för att flytta till Tannefors, där barnen redan går i skolan och har sina kompisar. Vi köpte hus, fixade i ordning och sålde vårt hus och fixade i ordning mycket i vårt nya hus, flyttade dit och fortsatte att fixa. Jag är stolt över allt arbete vi gjort.

Den stora glädjen: Jag insåg att jag faktiskt kan mer än vad jag trodde att jag skulle kunna. Jag har klarat av så mycket det här året.

De älskade barnen: Jag vill inte berätta för mycket om dem i min blogg, men 2009 var året då de, båda två, gick mycket framåt på många olika plan! T ex i sina olika sportaktiviteter som de utövar! Det har varit så kul att se dem vara så glada och hängivna när de gått på sina träningar, matcher, läger etc! De har båda också tagit stora kliv i sin kunskapsutveckling! Bådas sociala liv har även blivit mer rikt, och det tror jag kan bara bli bättre nu när vi flyttat :-)

Kärleken: Brukar jag inte skriva om i bloggen, så det gör jag inte nu heller ;-)

Kort summering av Josephines decennium -00 slutligen (utan inbördes ordning i viktighet!):

Varit mammaledig med två barn.
Fött ett barn.
Fått ett missfall.
Jobbat kvar på samma arbetsplats... (trivs ju ju!!!).
Varit fackombud.
Startat magisterutbildning.
Blivit fältmentor.
Flyttat tre gånger.
Köpt två hus och sålt ett.
Gift mig.
Suttit i en styrelse.
Fått en cancersjuk och sjuk mamma.
Haft tre katter, ingen kvar :-(
Köpt fem bilar, har kvar två.
Blivit påkörd en gång.
Fått en fortkörningsbot.
Fått tre parkeringsboter.
Varit nära att bli utbränd.
Vunnit korpserien i fotboll en gång och cupen en gång.
Halkat ner i tvåan och tagit oss upp i ettan igen i korpserien i innebandyn.
Köpt en Soda Stream.
Blivit facebook-användare och bloggare.

Jag tror jag stoppar där (trots att det hänt liiite mer)!

Årskrönikekram!

Jul Jul

Dags att summera julen 2009 innan man börjar summera året 2009. Jag har varit totalt datorfri sedan den 23 december, så det är några dagar att återge (det har gått bra, jag har bara känt ett litet oroligt sug i kroppen efter att bli uppdaterad på allas statusar och bloggar...).

Det har varit en riktigt härlig jul. Den har på många sätt varit ovanlig i år, varför den varit det ska jag försöka utröna nedan.

1.För det första så har vi flyttat och detta var första julen i vårt nya hus. Jag ger vårt nya hus en tia i betyg vad gäller julmysighet i år! (oväntat!)

2. Det var första gången hela la familia Boman (makens mor och man, bröder och sambos etc) firade hemma hos oss på juldagen, istället för att vi åkte till Småland, det var riktigt lyckat! det får gärna bli en tradition! Likaså var det mysigt att mina föräldrar och min tvillingbror och hans fru kom till oss på Annandagen, det brukar vara hos mina föräldrar, som nu inte orkar sådant längre, men det blev mysigt det med!

3. Julafton var hellyckat hemma hos min mellanbror med hela min härliga familj (föräldrar, bröder med fruar och barn, samt några till, vi är över 20 när vi träffas!). Det är en annan slags jul nu när äldsta broderns barn är ungdomar och sitter och dricker julöl och umgås med oss samt att mina och mellanbroderns barn är så stora nu så att det bara är avkopplande och mysigt. Julklappshasarden var en succé för mig, då jag vann tillbaka alla mina klappar jag köpt...

4. Men den allra största succén med denna jul är ändå att jag inte stressat upp mig någonting alls! Alla julförberedelser har jag och barnen klarat av utan några missöden (nuförtiden har jag stor hjälp av min underbara dotter!), och mannen har klarat av alla sina galant!

5. Jag har klarat av att inte gräva ner mig i några negativa tankegångar där jag bara tycker att allt är jobbigt och ser problem, tvärtom har jag varit glad, lugn och positiv (i alla fall mestadels). Denna erfarenhet skulle jag vilja ta med mig till nästa år, så vill jag vara.

Julen fortsätter och jag ska försöka komma med lite nyårstankar snart. På återseende!

JulhärligKRAM

Inställt pga sjukdom...

Var hos läkaren förra veckan efter att ha febrat, hostat och snörvlat och haft ont i bröstet en tid, kände mig så fruktansvärt svag och eländig så det var sorgligt. "Det är bäst att du är hemma en vecka", sa läkaren.

Att vara sjuk brukar aldrig finnas några bra lägen för, men att vara sjuk precis samtidigt som man flyttat, har sista veckan på jobbet i skolan samt då julen närmar sig med stormsteg -det är extra oläglig tid, har jag bittert fått erfara.

Som om det inte vore nog med allt detta som stod på schemat, så var det också dags för att jobba i ishallen under konståknings-SM, ta tag i insamlingen av pengar och ev julavslutning i sonens klass i egenskap av klassförälder, samt diverse trevliga fester och sociala sammankomster.

Allt det senare fick jag stryka pga min sjukdom. Vad gällde jobbet fick det ju också strykas, i alla fall fysiskt, psykiskt är man ju där ändå...

Men även om man är riktigt sjuk och eländig så finns det vissa saker som man inte kan stryka. Som att vara mamma t ex. Och ha ett hem som ska skötas. Och det är rent av omöjligt att ignorera att hemmet är i kaos i kartonger och att ingen hittar något... Det är också omöjligt att ignorera att julen närmar sig.

Jag har faktiskt ändå verkligen försökt att ta det så lugnt jag bara kan, vila och bli frisk. Förra veckan var jag i flera dagar tvungen att göra något jag inte gjort på mycket länge: gå och lägga mig efter att barnen gått till skolan och bara sova några timmar, jag hade inget val och det var precis vad jag behövde.

Jag mår bättre nu! Det vände i söndags ordentligt, då jag vaknade och inte hostade och kände mig så lätt i kroppen. Men så kommer bakslaget, jag börjar varva upp igen och så plötsligt märker jag hur svag och trött jag blir snabbt. Inte kul. Jag är trött på att känna mig svag och dålig så fort jag anstränger mig lite!

Nåväl, julstökat med barnen har jag i alla fall gjort, det bara måste göras! Vi har haft det riktigt mysigt, något bra kommer i alla fall av att man är hemma mer.

I morgon är det avslutning och jag ska till jobbet för att försöka göra något slags avslut tillsammans med eleverna och mina kollegor, som jag verkligen saknat. Tyvärr är det nu inte jag som gjort något bra och mysigt för vare sig de ena eller de andra, det känns så konstigt och tråkigt! Men så är det ibland i livet, man är inte alltid på topp på jobbet...

JullängtandeKram!

Hemma

"Men mamma, vi har ju pulkorna kvar hemma!" påminde sonen mig i morse när vi konstaterat att det var ännu mer snö på marken. "Var ska vi förresten åka pulka här?" undrade han vidare.

"Vadå, är inte hemma här nu?" frågade jag dumt. "Nej, pulkorna är ju kvar", svarade han enkelt.

När blir ett hem till hemma egentligen?

Är det när man har flyttat sin säng och sina kläder? Eller måste soffan och tv:n med också? Och kökssakerna? Badrumssakerna? Leksakerna? Källarkartongerna? Pulkorna? Gräsklipparen?

Jo, men på ett vis tror jag att sonen har rätt. Allt ska ha flyttats till det nya hemmet. Jag tror man behöver känna att det är avslutat med det gamla huset först, så antagligen dröjer det tills vi har lämnat över det helt och hållet till de nya ägarna, innan vi känner att detta är hemma på riktigt.

Frågan är dock om det räcker med det för att det ska bli hemma? Vad är det mer som gör ett hem till ett hem?

Det kan inte vara att alla vet var allting finns i huset, för det brukar aldrig hända. Det kan inte heller vara att man har fått upp allting på sina platser och känner sig nöjd och färdig med inredningen, för det händer aldrig heller.

Men jag vet att det inte är hemma ännu när jag hela tiden sträcker ut handen på fel sida av väggen när jag ska tända en lampa.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag kryper omkring och letar efter kontaktuttagen.

Jag vet att det inte är hemma ännu när jag håller på att halka i trappen, som mina fötter inte känner riktigt ännu.

Jag tror kroppen känner när jag är hemma. Den kommer att berätta för mig när det är så.

Förresten fanns det inget bra ställe att åka pulka på där vi bodde förut heller, men vi ska nog hämta pulkorna nu så att vi kan undersöka saken här! Kanske får det i all fall sonen att känna sig hemma!

Hemmakärkram!

Prylar och skräp

Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg och det beror på att jag varit så upptagen med att flytta hela mitt bohag till vårt nya hus. Det känns faktiskt lite svårt att sätta sig och skriva här igen, har varit så uppe i varv en längre period nu och det enda jag kunnat fokusera på har varit just att flytta.

Själva storflytten gick av stapeln i lördags och den gick riktigt smidigt, då alla våra fem bröder (och en svägerska) slöt upp mangrant med sin muskelkraft (stort TACK till er!).

Men sedan har flyttandet fortsatt och fortsätter, tyvärr. Eftersom vi varit så upptagna på sistone med att måla, lägga golv, tapetsera etc i nya huset, så hade själva packandet och planeringen av den fått stryka på foten (har aldrig varit så opackad någonsin inför en flytt). Således var inte allt packat och eftersom vi har "gamla" huset kvar till i januari så kändes det inte så farligt att låta "oviktiga" prylar vara kvar där så länge. Hm. Det är ändå rätt jobbigt att hålla på och fortsätta hämta prylar varje dag, har jag märkt. Inte kul.

Just nu känner jag bara att jag är helt förstummad över hur mycket prylar vi trots allt har, jag trodde inte det... Jag trodde att vi var rätt slimmade i prylväg, men det var vi INTE! Usch, jag blir lite deppad (eller mycket deppad faktiskt)över alla dessa saker som ska placeras någonstans. Jag borde slängt ännu mer än vad jag gjort, men samtidigt tycker jag att jag redan har slängt så mycket...

Det är märkligt att man känner att nästan allt man har är skräp när man flyttar, man vill bara byta ut och ha nytt, SLÄNGA. Saker man haft och tyckt var helt ok, kan plötsligt i en ny miljö kännas som SKRÄP. Det är lite farligt, så jag ska lugna mig lite med att slänga nu, och fundera över det hela ett slag, innan jag börjar slänga igen (och köpa nytt..).

FörflyttadKRAM!

Know how

Fy, vad jobbigt det är att göra något nytt, som du aldrig gjort förut, och samtidigt känna pressen att prestera!

Det är Ångest (med stort Å)!

Jag hade tagit på mig uppgiften att tapetsera fondväggar, utan att någonsin ha tapetserat förut. Oron i maggropen har följt mig i ett par veckor över detta. Jag vet. Man ska inte lova att göra saker som man inte kan, och undanhålla det faktumet att det hela gör en skräckslagen.

Men, nu är det gjort!

Det blev helt ok, dessutom!

Så här i efterhand är jag mer intresserad över min reaktion och mitt beteende, (som vanligt... det kallas "självreflektion"...).

Å ena sidan är jag medveten om att jag lider av någon slags prestationsångest, det har jag alltid gjort, därav min vånda över att göra sådana här uppgifter, vilka jag uppenbarligen inte är expert på. Jag får ont i magen av att visualisera konsekvenserna av mitt misslyckande.

Å andra sidan vill jag vara en "doer". Jag vill vara en person som inte slutar att utmana mig själv och som vill fortsätta att utvecklas och lära mig saker. Vilket innebär att jag måste ge mig på och försöka lära mig sådant som jag inte kan. Jag måste riskera att misslyckas.

Mitt problem är ju då tyvärr att jag inte gillar att misslyckas, tävlingsmänniskan i mig vägrar att ge sig (hon är nästan lika barnsligt envis som alltid förr...). Men, verkligheten har ju trots allt nött ner det mesta av de gamla hetssporrarna, vilket antagligen är tur... (för omgivningen).

Jag har ändå lärt mig skillnaden mellan en riktig hantverkare och en envis novis som jag: jag vet inte hur jag kan förenkla jobbet för mig. Jag tar den svåra vägen. Den tidsödande, frustrerande vägen.

Att ha "know how" innebär att man vet hur man gör jobbet mest effektivt, både för sig själv och för resultatet. Man vet att man måste investera i verktyg och material, man vet VILKA verktyg och VILKET material man ska använda. Man har ERFARENHETEN av många timmars jobb i kroppen, och därmed kompetensen. Man känner sig trygg och säker.

Så känner jag inför mitt jobb som lärare.

Dock inte för mitt jobb som hantverkare.

Men, vilken känsla, vilken tillfredställelse, att klara av att ha prövat detta som jag aldrig gjort. Jag kunde ju! Nästa gång gör jag det bättre!

TapetserandeKRAM!

Ihoptrasslade sladdnästen

I mitt huvud är det just nu som det där ihoptrasslade sladdnästet bakom teven eller datorn hemma hos oss.

Jag har än så länge inte lyckats ta tag i det där med raka fina sladdar som göms i sladdvindor eller var man nu gömmer dem. I alla år har det alltid sett hemskt ut med de där sladdnästena som jag lite fruktlöst försöker peta bakom någon pryl eller möbel. Jag tror att jag fortfarande håller på med någon slags barnslig revolt mot min ungdomspojkvän, som var expert på att göra perfekta, raka sladdanordningar i vår dåvarande gemensamma lägenhet.

Men jag tror att jag äntligen är redo för att försöka få till lite snygga sladdlösningar i vårt nya hus. Ett nytt liv börjar.

Varför känns det som om jag hade ett ihoptrasslat ormbo i mitt huvud då? Jag får hela tiden tag i en massa lösa ändar som jag försöker reda ut, men de väser och slingrar sig och bråkar, och det dyker hela tiden upp nya som jag lägger åt sidan så länge. Det trasslar ihop sig rejält.

Jag tycker egentligen om raka trådar som jag följer till dess slut och blir färdig med. När man har för mycket att göra är det svårt att få till det på det sättet, märker jag.

Men, jag vet faktiskt inte vem som sa det till mig, och när (var det inte mamma förresten?), men det ringer i mitt huvud just nu som ett mantra: "En sak i taget".

Så, jag gillar raka trådar (sladdar), men är fortfarande inte så förtjust i listor, så jag gör ingen lista att bocka av utan fortsätter väl att nysta i mitt garn.

IhoptrassladKRAM!

Lugn?

Efter förra veckans sjukdom så tvingades jag ta det lugnare under helgen än vad jag gjort på mycket länge, vilket jag insåg när jag väl hade lugnat ner mig.

Vad är det att ta det lugnt då egentligen? Vad är lugn för mig? För mig handlar nog lugn främst om att inte vara uppbokad med en massa tider att passa och att bara kunna bry sig om sig själv och kunna följa sin egen rytm. Som du förstår är det sällsynt och rent av en utopi när man har barn och familj. Om jag skulle säga vad som skulle vara ett möjligt lugn för mig, så skulle jag ändå säga de stunder när familjen inte har en massa tider att passa och när vi kan följa familjens rytm och umgås och ha det skönt. Det blir alltmer omöjligt också ju äldre barnen blir... Det är alltid någon aktivitetstid att passa, kompis som ska umgås med eller kalas eller liknande att gå på. Det är alltmer sällan som både föräldrar och BÅDA barnen är överens om hur vi ska ta det lugnt och umgås tillsammans.

Så hur lugnt hade jag det då egentligen i helgen? Jo, en lugn fredags- och lördagskväll hade vi tillsammans, då vi kunde enas om TV-underhållningen. Några riktigt lata timmar på söndagen måste jag också säga att jag verkligen hade, det var så skönt! Något så sällsynt som flera timmar då barnen var upptagna med sitt och sams och vi föräldrar bara kunde VILA.

Vad gäller aktiviteteter och bilåkande hanns det dock med lite i alla fall under helgen:

Lördag: Campushallen mellan 10-14; dottern var med på friidrottstävling. Söndag: mellan 9-10.30 Stångebro, dotterns konståkning. 14.30 Tannefors; sonen till kompis, 15.30 Tannefors; möte med säljarna och städfirman i nya huset, 16.15 Skäggetorp; fika hos mor och far, 17.30 Tannefors; hämta sonen hos kompis. En helt vanlig helg.

Vad menar jag egentligen med LUGN då? Jag tror jag får formulera om det hela i alla fall. Det enda det handlar om egentligen är vilken INSTÄLLNING jag har, inser jag. Är jag nöjd och tillfreds och harmonisk kan jag känna att jag tar det lugnt, även om det kan se ut som om jag har mycket på schemat.

LugnadKRAM!

Influensatider

Här kommer några snabba uppdateringar om sakernas tillstånd hemma i det bomanska hemmet.

I fredags kom hantverkarmän hem hit 07.45 och började sätta in ventiler och fläktar i vårt hus (inte i det nya utan i vårt kära gamla). Detta hade vi bestämt att åtgärda till våra blivande husägare, efter att vi fått det påpekandet på besiktningen. De skulle vara färdiga igår, men så klart behövde de en dag till (läs idag).

Igår kände jag hur jag blev sämre och sämre under dagens lopp. Jag fick ont i magen, kände mig svag och matt. "Åh, nej!" tänkte jag, "nu får jag svininfluensan. Börjar inte den med magproblem?" På kvällen låg jag som en trasdocka i soffan och vågade inte röra mig. Idag mår jag fortfarande tjuvkokt och har börjat småhosta och har ont i bröstet. Om det inte hade varit svininfluensatider hade jag bara lugnt konstaterat att jag har någon form av influensa. Som det är nu blir jag ju OROLIG. Inte främst för min egen hälsa dock, utan för att jag inte vill smitta mina barn och min man. Jag blir bara mer och mer IRRITERAD på att det har tagit sådan tid att få i våra barn vaccin, vi har snällt väntat på skolans massvaccinationer och de börjar inte förrän nästa vecka! Fy F.

För övrigt är det väl typiskt att man blir sjuk just då man har som mest på jobbet. Jag har ägnat hela morgonen till att ordna upp allt på jobbet, trots att jag bara ville krypa ner i sängen och vara still.

Antagligen har jag bara en släng av någon bacill, inget allvarligt, men man vill ju inte direkt gå till jobbet och smitta ner någon som är mindre tålig i magen än jag (jag har mycket tålig mage och brukar inte bli så dålig, därför är detta att jag över huvud taget känner mig kass i magen ovanligt för mig).

Har ni tänkt på att detta med maginfluensa får alla att rygga tillbaka och önska dig dit pepparn växer, du blir som en paria. Likadant nu med svininfluensan. Det är helt enkelt inte ok att gå till jobbet om man misstänker dessa sjukdomar.

Så idag samsas jag hemma med hantverkarna, mycket kul. De sätter även in fläkt i vårt enda badrum. Också det kul...

För övrigt har ventilerna lett till frisk luft (brrr), skönt.

Som tur är har jag ingen feber att tala om och kan vara sittandes här vid datorn och passa på att jobba lite. Bara jag inte rör mig för mycket eller äter och dricker något ska det kanske klara sig... Har väl inget val.

SjukligKRAM

Uppenbarelser

Ibland drabbas jag av uppenbarelser. Det är inte vanligt, vilket ligger i själva definitionen av en uppenbarelse, de är rätt ovanliga. Det handlar inte heller om den gudomliga sorten, de är så ovanliga att jag inte ens har drabbats av dem mer än någon enda gång i mitt liv.

Hur vet man att man fått en uppenbarelse?

Jag vet att det handlar om en uppenbarelse när jag får följande symptom: jag blir alldeles varm i hela kroppen och det kommer som luftbubblor inom mig, allt blir klart som glas, det ligger framför mig som ett skinande blankt balgolv, så självklart och givet. Bara att beträda! Alla mina vanliga ältande frågor är totalt bortblåsta, jag känner mig så trygg och säker på en sekund.

Det låter som om jag kanske håller på och löser världsfreden eller liknande, men det behöver inte alls vara stora händelser eller tankar, det handlar om både stort och smått i livet. Men åh vad skönt det är när jag får mina uppenbarelser! Det är de tillfällena i livet när jag känner mig trygg med att jag tar rätt beslut, att jag har RÄTT. Vanligtvis får jag ju använda min segdragna ältande metod, "å ena sidan, å andra sidan". Den brukar sällan lämna mig riktigt tillfredställd eller trygg.

En STOR uppenbarelse som lämnat ett riktigt avtryck i mig fick jag när jag var ca 11-12 år. Efter ett par år av terror från en sk "bästis" fick jag en dag en sådan här uppenbarelse. Jag vände henne ryggen och slutade för alltid vara vän med henne.

I avdelningen mindre viktiga uppenbarelser så fick jag en häromdagen. Jag såg EKGOLV framför mig och allt föll på plats. Jag vill ha ekgolv. Helt klart.

Det är märkligt med uppenbarelser. En del verkar kunna drabba en på en sekund, men när man tänker efter förstår man ju att man gått och funderat MYCKET LÄNGE på ett problem egentligen. Det är tillfälligheter som gör att uppenbarelserna desarmeras och smäller. I dag var jag t ex tvungen att ta det lite lugnt på morgonen och vårda min stressade, trötta kropp, jag tog en "sovmorgon" helt enkelt. Efter duschen, vid spegeln och sminket, drabbades jag plötsligt av denna uppenbarelse. Jag visste plötsligt EXAKT hur jag egentligen skulle vilja organisera ett specifikt arbete på vår skola. Det fantastiska var att hela organiseringen kring det hela verkligen låg där framför mig som en färdigbäddad säng att kasta sig i. Så simpelt och självklart var det.

Kvittot på att det verkligen var en uppenbarelse är att jag direkt åkte till jobbet, presenterade idén för cheferna och mina kollegor och ALLA höll med! Plus att vi direkt tog beslut om förändring! Hur ofta händer detta i skolans värld?! Jag är så GLAD.

För att uppenbarelserna ska ha möjlighet att bli just uppenbarelser tror jag det krävs just LUGN och tid för VILA och REFLEKTION. Hur ska de annars ha möjlighet att överrösta detta höga brus av oväsen?

UppenbaradKRAM!

Böljande planer

Fram och tillbaka böljar planerna inför vår förestående förflyttning från villaförorten intill "nära stan-orten".

Ena stunden vill jag vänta med att flytta och börja med att göra om hela huset. Andra stunden vill jag bara flytta så fort vi bara kan och sedan fixa lite i taget.

Känslorna blir olika starka beroende på omständigheterna för tillfället. När vi stressar på morgonen för att få alla att bli klara så vi kommer i tid till barnens skola, eller när barnen tjatar om att gå hem tidigt från skolan eller leka med kompisar, eller när jag sitter i bilen på dessa eviga skjutsningar mellan aktiviteter; då vill jag bara flytta NU.

Men när jag sitter och tänker på alla fula golv, väggar, tak, lister, dörrar, kök som jag inte gillar i nuvarande skick, då vill jag helst bara kalla in "totally makeover" eller något...

När jag sitter på kvällen i skenet av alla mina ljus som reflekterar de ljusa väggarna och trägolven, då förstår jag inte hur jag ska stå ut med att återigen leva under så oestetiska förhållanden...

Missförstå mig inte nu, vi har inget hus som platsar i Sköna hem direkt, men sakta men säkert har det blivit det hem jag trivs i. Jag är ingen stilsäker person som alltid vet precis hur jag vill ha det. Jag har alltid varit osäker på sådant. Därför kan mina tankar om hur jag vill ha det så småningom i det nya huset skifta från dag till dag och från stund till stund.

Det är också därför det är så jobbigt för mig att lägga detta jobb i händerna på någon extern person. Jag vill ju vara med! Och jag vill helst kunna ändra mig in i sista stund om hur jag vill ha det. Inte en hantverkares drömkund med andra ord...

Egentligen är det kanske ändå bäst i det här läget att fortsätta anamma den metod vi praktiserat i vårt hus under de år vi bott här; fixa det som känns absolut mest akut först och sedan i lugn och ro känna in huset och hur vi vill ha det.

Barnen, framförallt dottern, har dock resolut proklamerat att sovrummen MÅSTE få nya golv och tapeter, annars kommer de inte att kunna SOVA där...

"Ja, ja", säger mannen luttrat, "vi överlevde rätt bra en period med illgrön trappa, bruna paneler och fula tapeter här". "Jaha", kontrar då dottern raskt, "så det ska ta flera ÅR innan vi får det fint i det nya huset med då!?".

Å andra sidan tänker jag på det som min kollega och vän sa idag om ämnet, och som jag vet att jag håller med om innerst inne, ett hus ska man själv varsamt lära känna och göra till sitt eget. Det tar tid.

Så, vi ältar vidare och kommer så klart fram till ett beslut. Snart :-)

VankelmodigKRAM!

I rörelse

Måndag igen och jag känner inte ens att jag haft helg. Denna trötthet som förföljer mig, jag känner mig halvsjuk hela tiden. Men inte beter jag mig som om jag var halvsjuk, tvärtom. Jag är i gång hela tiden, det är som en ständig rörelse, som aldrig avstannar.

Det är inte säkert att andra uppfattar att jag är i ständig rörelse, det vet jag inte. Det är JAG som känner det så. Jag kan inte koppla av, även om jag sitter still så känns det som om jag rör mig. Vad det handlar om är väl att jag är mentalt i rörelse, hela tiden. Det är spinn i huvudet och jag kan bara inte varva ner. Det har nog varit lite mycket på sistone.

Lite av ett moment 22 känner jag också att jag sitter fast i. För om jag händelsevis sätter mig ner och försöker koppla av, t ex en lördagkväll med ett glas vin, eller en söndag i soffan framför någon dålig såpa, så är det som att man direkt blir dubbelbestraffad för det. Barnen börjar bråka, disken växer, tvätthögen växer, ja hemmet förfaller. Det går mycket snabbt tyvärr. Sedan måste jag jobba dubbelt efter min lilla latstund. Lösa konflikter, leta upp försvunna saker, förflytta saker till sina rätta platser, se till så barnen har gjort läxor, fylla i glömda utvecklingssamtalslappar, maila och boka om glömda möten, städa toaletten, byta handdukar.... ja listan kan fortsätta i evighet.

Jag måste vara i ständig rörelse för att det inte ska stiga över huvudet på mig. Det går så fort att hamna under ytan.

Karin Boye skrev en underbar dikt som heter just "I rörelse". Den har alltid varit en av mina favoriter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Visst håller jag med Boye om allt detta, men oj så TRÖTT man blir av all denna rörelse...

RörligKRAM!

Något är förstört

Jag är rädd. Hela tiden rädd.

Jag är ledsen att behöva säga det men något har blivit så förstört för mig. Det som har hänt är att jag har blivit livrädd för att köra bil.

Jag och sonen blev påkörda bakifrån för ett par veckor sedan, och det har satt djupa spår.

Ett kort referat av händelsen: Vi var på väg i skymningen till Ljungsbro, till hockeyträning. Det var småregn. Trafiken var tung då 34:an var avstängd viss del och trafiken leddes förbi Berg-Ljungsbro. Trafikrytmen var tät, hetsig, med plötsliga tvärstopp. Hela vägen hade jag en bil i baken som fick göra tvära panikbromsningar bakom mig vid de plötsliga stoppen i trafiken. Till slut hinner han inte bromsa och kör rakt in i mig strax innan den sista rondellen in mot Ljungsbro. Jag sitter där och ser honom komma mot mig i backspegeln, det känns som lång tid när jag bara väntar på smällen, men det är så klart millisekunder.

Efter smällen är jag som gelé i benen, de skakar okontrollerat på pedalerna. Jag är däremot inte av den sorten som börjar skrika och rya på förövaren, märker jag, utan jag pratar lugnt och sansat (vänligt t o m tror jag...) med den unga killen, trots att min son sitter där bak och har gråtit av chock.

Vad hjälper det oss att jag blir förbannad på honom? Det kunde säkert ha varit jag... Det är det som är den skrämmande glasklara tanken. JAG kunde också ha kört på någon med min stressiga körstil. Den som är utan skuld kan kasta den första stenen.

Nu har jag återfått min lilla bil efter reparationen av hela bakdelen och underdelen. Den lilla pärlan gjorde sitt jobb och skyddade oss från stötarna genom att mjukt skrynkla ihop sig. Vi är inte skadade fysiskt. Inte heller ekonomiskt.

Men psykiskt. Nu är jag rädd hela tiden när jag kör, särskilt i dunkel och mörker. Jag har hela tiden ögonen i backspegeln och lägger märke till hur snabbt och nära alla idioter kör. Det är tvärinbromsningar dagligen bakom mig. Min son håller också noggrann koll och rapporterar när någon är för nära. Något är förstört. Min sons trygga tillit är förstörd. Min skräck är väckt. Tänk om. Tänk om. Det finns så många stressade, trötta människor därute. Det finns så många som inte har den minsta respekt för den kraft de framför. Den kraften kan skada, döda.

Så, please, be careful out there.

SkakadKRAM