Romantik och strumpor

En romantisk dröm. Det var vad bruden såg ut som i lördags när jag var på bröllop. Ja, allt såg ut som det faktiskt, även brudgummen, tärnor, bestmen, brudnäbb, ja alltihop var som taget från en bröllopstidning. Sedan fortsatte kvällen i ett likadant perfekt skimmer, vackra tal hölls och underhållningen var finstämd.

Det var ett sådant där bröllop som jag inte ens vågade drömma om själv när jag var yngre, det hade varit att be om för mycket på något sätt, tänkte jag.

Det som även var kul för mig och min familj personligen, var att vi fick tillfälle att träffa hela släkten på min mans sida, vilken vi inte träffar i helhet på det här sättet så ofta precis. Det är också något jag beundrar alla dem som ordnar stora bröllop eller högtidsfester för, att de faktiskt ger alla en möjlighet att träffas och komma närmare varandra.

Själva hade vi fått hjälp med barnvakt också på kvällen, något som är mycket lyxigt och ovanligt för oss att vi fixar. Jag inser att vi nog borde låta barnen ha det oftare, både för deras och vår skull, de hade haft så kul och mysigt med min bror och hans fru! (TACK!)

Dagen efter gick dock i den obligatoriska TRÖTTHETENS och KOMALÄGETS tecken, trots att jag inte drack några mängder (SUCK).

Följaktligen låg en mängd sysslor, vilka borde ha tagits tag i i helgen, ogjorda idag, vilket alltid resulterar i en kaotisk måndag. Några exempel: glömt att kolla barnens veckobrev (oj, skulle den boken slagits in tills idag?!), glömt att köpa present till dagens kalas, glömd rygga med frukt och loggbok till skolan, ostrukturerad plan över hur dagens pussel med alla aktiviteter skulle genomföras, oinköpt ny mobil till mannen (gått sönder och man klarar sig ju inte utan, eller?), otvättade konståkningskläder till morgondagens träning (ner och riva i tvätthögen...), tomt i kylen, otankad bil, etc etc.

När jag på kvällen står över tvätthögen och sorterar så känner jag mig så förbannad över att INGEN kan tänka sig att vända strumporna åt rätt håll innan man lägger dem i tvätten. Det får jag göra åt ALLA i familjen. Hur många strumpor vänder jag åt rätt håll då, per år, om vi är fyra och alla gör av med ett par om dagen?! (Någon kan få räkna ut det...). (NEJ, de blir inte rena om de inte är åt rätt håll!).

Ja, sådana tråkiga tankar kan stress och trötthet resultera i... Verkligen småttigt och trist...

Romantisk KRAM!

Ofokuserad

Det har varit en så hysteriskt stressig vecka att jag inte ens kan fokusera på något ämne att skriva om nu. Allt bara snurrar i huvudet och jag har svårt att sortera ut viktiga saker.



Jag hoppas och tror att det ska bli bättre om ett par veckor när allt nytt lagt sig, annars måste jag börja oroa mig för hur jag ska klara av det här...



OK, fokus nu. Jag försöker fånga några tankar i flykten:



Mitt nya uppdrag på Lärarutbildningen sväljer fruktansvärt mycket tid och inte alls 20% av min tid som det är tänkt... Hm... Är jag lurad nu igen? Antagligen...

När jag jobbar så mycket med datorn på jobbet som jag gjort på sista tiden är jag så trött på den så jag inte orkar sitta för nöjes skull längre vid datorn... Betyder det att de som gör det inte finns med på facebook?!

Igår hade jag mitt första uppdrag på lärarutbildningen som innebar att jag skulle föreläsa för en studentgrupp. Det var intressant att jag inte kände någon större skillnad i min roll som PEDAGOG mot när jag är framför mina högstadieelever. Hm, det kräver vidare reflektion framöver som jag inte orkar med just nu...

Annars är det skönt att det är VM i friidrott just nu, så jag kan koppla av framför tv:n en stund i alla fall... Min dotter är nog lite av ett löfte i den sporten (tror jag iaf...) så efter Sportcampen hon var på förra veckan har vi tillsammans beslutat att hon även ska äntra denna sport! Sonen är helt uppslukad av fotbollssäsongen, i morgon är det cup! Jag är så lycklig över att mina barn är så idrottsintresserade! Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag :-)) (även om det innebär otroligt merjobb för mig som förälder...).

Nu till orosmomentet. Jag ska på bröllop i morgon. Min mans underbart vackra och härliga kusin ska gifta sig. Mitt problem: jag har varit så upptagen och trött på sistone så jag har inte hunnit köpa någon klänning eller planera för min festklädda uppenbarelse... SUCK. Jag kan inte låta bli att känna den där barnsliga tanken att jag inte vill gå. Den där "jag ger upp jag skiter i det"-känslan. D et är inte kul att gå på finfest och inte vara förberedd.

Men jag är vuxen och mogen och måste väl skärpa mig... Jag får ge mig iväg till affärerna i morgon när de öppnar helt enkelt...

Ofokuserad KRAM!

Antingen-eller

Det är konstigt vad snabbt man kastas tillbaka till allt när man börjat jobba, barnen börjat skolan och alla aktiviteter har börjat rulla igång igen.

Slut på lata sovmorgnar och tom kalender som man fyller som man vill. Konstigt nog känner man alltid först samma motvilja och oro, som sedan förbyts till en känsla av att det ändå är rätt skönt när vardagen återgår i sina spår. Jag antar att det kallas överlevnadsinstinkt.

Jag tror att jag kanske är lite av en sådan där "antingen-eller"-människa. Antingen vill jag kunna vara bara lat och nöjeslystet ego, eller så vill jag vara väldigt upptagen, ju mer jag har att göra desto mer effektiv kan jag vara.

Eller så inbillar jag mig bara att jag fungerar så. Förresten vet jag att jag brukar ta slut allt för fort, som den där Duracellkaninen som plötsligt bara slutar springa... Och inte springer mer alls sedan kanske...

Det är väl helt enkelt så att jag skulle vilja ha ett liv som har lite mer jämvikt. Jag VILL helst INTE behöva vara antingen eller, jag vill kunna välja att vara mer mittemellan, men det känns inte som om jag har det valet direkt.

Så, det är tur att det än så länge känns bra att vardagen rullat igång, nu ska jag försöka behålla den känslan så länge det bara går!

Igångrullad KRAM!

Det börjar igen

Efter att ha haft en riktig dipp i humöret i slutet på förra veckan, "slut- på-semesterångest" antagligen, så blev sedan helgen riktig skön och härlig :-) Vi undvek nogsamt allt som kunde störa våra sista dyrbara timmar i frihet.

Kanske var jag rätt trött också förra veckan, då jag varit tvungen att masa mig upp halv sju-sju varje dag för att skjutsa dottern till konståkningslägret i Stångebro som började åtta. Fast egentligen trodde jag nog att det skulle vara jobbigare, att bryta sommarens lata sovmorgonvana, än vad det blev.

I dag har jag i alla fall klarat av första jobbdagen, utan problem med att gå upp tidigt, skönt, men i morgon är jag säkert tröttare, då känns väl den obligatoriska sömnlösa "natten-innan-man -börjar-jobba" av.

Hur var det att komma tillbaka till jobbet då?

Overkligt på något vis. Framför allt var alla, inklusive jag själv, så otroligt sega och märkligt introverta. Någonting har hänt med oss alla, för det var ovanligt lite socialt prat och stoj, tyckte jag. Eller så var det bara jag som kände så, vad vet jag. Jag fick en känsla av att vi var som målstyrda robotar, effektiva i våra rörelser när vi fixade med allt praktiskt och effektiva när vi styrde undan från sommarprat och skvaller. Ovanligt.

Kanske var det bara trötthet och ovilja att bryta den härliga sommarsemesterkänslan, kanske väntar vi alla till i morgon, när vi vant oss vid jobbkänslan, eller så var det den dystra "vi-måste-spara-vi får inga pengar-vi måste knapra på ramarna-stämningen", vilken rektorerna tvingades förmedla, som lade sordi på stämningen.

Det verkade också som om många haft en sommar med mycket fix och arbete på hus och hem, kanske beroende på vädret. Sådant är både kul och stimulerande, men också arbetsamt och uttröttande, tycker jag.

Min kväll avslutades dock med en skön vinst ute på fotbollsplanen, och några nya blåmärken, men åh så skönt!

Motvilligjobbkram!

Tillägg, onsdag:

Det VAR verkligen så att många hade sparat sig till dagen därpå då vi (eller jag?) var mer sociala och det började kännas som den där härliga arbetsplatsstämningen som vi faktiskt har hos oss! Kvällens kick off-middag hjälpte absolut till, även om den kanske inte hjälpte just det syfte den utgav sig för att ha...

Glad KRAM!

Flykt?

Jag har nu gått och funderat lite på mitt förra inlägg angående resande. Så här i efterhand känns det lite som ett försvarstal som vare sig behövs, eller är korrekt.

Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.

Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.

Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...

Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.

Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.

Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?

Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.

Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!

Flyktbenägen KRAM!

Reslängtan

Jag har verkligen kommit ner i varv denna sommar. Nu är det bara några dagar kvar innan allt drar igång igen och det jag känner är en lätt ångest i magen bara. Ingen hysteri eller uppvarvning ännu, bara en slags begynnande förlamning. Som om jag rör mig i ultrarapid för att dra ut på semestern så länge som möjligt. Så fort tankarna på att jag snart är fast i det galet snurrande ekorrhjulet igen vågar sig fram, slår förträngningsmekanismen till med full kraft.



Denna sommar har vi nästan inte varit hemma här i stan någonting, bara några dagar här och där. När vi varit hemma har det varit fullt upp med att tvätta, packa upp, packa igen och sköta om huset och trädgården. "Ni har rest mycket i sommar" konstaterade min far igår när han ringde för att höra om vi levde. "Ja, det har vi", svarade jag bara. Jag vet förresten inte om det var en fråga han menade att ställa, eller en anklagelse eller kanske bara förundran. Mina föräldrar reste aldrig någon särskild stans på sina semestrar när jag växte upp, vi bodde i sommarstugan och gjorde som högst någon resa till Göteborg eller Stockholm och till släkten i småland. Min mor brukar nu ägna somrarna åt att bocka av hemkomna barn och barnbarn, och oroa sig över de som är bortresta. Jag undrar om man själv kommer att bli så där paniskt skräckslagen över att familjemedlemmar är ute på vägar, på havet eller i luften när man blir äldre? Det otäcka verkar vara just att man är BORTREST och reser, annars reser man ju mest hela tiden tycker jag ju, i alla fall på vägarna.

Jag kan känna av en viss MISSTÄNKSAMHET mot allt detta resande, varför reser ni bort hela tiden egentligen? verkar de undra. Ja, det kan man ju fråga sig.

1. Jag erkänner en viss inneboende RASTLÖSHET. Något nytt måste hända, och jag blir galen av att gå omkring här hemma och plocka, städa, servera mat, fixa och passa eller skjutsa på egna barn och deras kompisar.
2. Det är ju på sommaren man har TID och MÖJLIGHET att se något annat än den djävulstriangel man är fast i annars (hemmet-barnens skola-jobbet).
3. Det är när man är ledig som man har ORK att göra något annat, vara social och träffa vänner.
4. En del människor prioriterar att lägga pengar på huset, materiella ting eller kläder. Jag vill resa och kunna GÖRA något.
5. Jag reste aldrig som barn, ungdom eller ung vuxen. När jag var ung studerade jag (=inga pengar) och sedan fick vi barn. Nu har vi fått börja uppleva hur kul och givande det kan vara! Jag vill att barnen ska få upplevelser och vidgade vyer.

Reselängtande KRAM!