Jag har nu gått och funderat lite på mitt förra inlägg angående resande. Så här i efterhand känns det lite som ett försvarstal som vare sig behövs, eller är korrekt.
Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.
Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.
Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...
Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.
Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.
Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?
Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.
Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!
Flyktbenägen KRAM!
Självklart ska man resa så mycket man bara kan, om man VILL och har MÖJLIGHET.
Det är det där med VARFÖR man vill resa bort som jag inte känner mig helt färdigreflekterad över.
Ett citat brukar poppa upp i mitt huvud lite då och då (vet inte vem som sagt det dock...): "Det är lika jävligt att ha det jävligt med sig själv i Paris, som att ha det jävligt med sig själv i Borås." Det som jag tänker på då, är att ibland vill man FLY helt enkelt. Men att byta plats kanske inte löser några problem, eftersom man har sig själv med sig...
Semester, och att resa bort, innebär en chans att för en tid FLY från vardagen och dess eventuella problem. Man hamnar i en slags bubbla, skapar nya rutiner och beteenden, det blir en möjlighet att nästan starta på nytt. Tror man i alla fall.
Vad är det jag eventuellt skulle vilja fly från då? Det vet jag inte riktigt... Sådant som alla vill fly från kanske till att börja med; plikter, vardag, måsten, men kanske också något mer.. en känsla av något, en inre oro som jag inte kan definiera.
Jag tror att semester, och att resa bort, också handlar mycket om LÄNGTAN. Kanske som när man var barn och somrarna var oändliga och fulla av möjligheter. Man var nästan som en ny människa varje gång skolan började och man satt där i bänken och förundrat tittade på alla kompisar, som också de var som nya. Finns det ett litet naivt hopp inom mig som fortfarande tänker sig att något ska vara NYTT och FÖRÄNDRAT (till det bättre så klart) när semestern är slut och allt börjar igen? Att jag ska ha blivit en bättre människa som klarar allt bättre kanske? Att min man plötsligt ska börja älska mig på ett helt nytt fantastiskt sätt, som får mig att känna mig som världens mest älskade kvinna kanske? Eller att min arbetsplats har förvandlats till en fantastiskt kreativ och inspirerande plats och gör mig till detsamma?
Eftersom jag är äldre och mer cynisk nu för tiden, har jag kommit på mig med att börja ta ut besvikelser alldeles för mycket i förskott, utan att ens ge det en chans. Kanske ÄR mycket förändrat efter ett antal veckors lugn och reflektion, man kan bara inte se det på en gång. Något är kanske i alla fall påbörjat, och det är det som är det svåraste.
Nu är min verklighetsflykt avslutad för den här gången. Tack och adjö och på återseende!
Flyktbenägen KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar