Josephine Ett

Genom mötet med andra människor lär man känna sig själv. Genom mötet med andra människor blir man till. Eller? Finns man då inte om man inte träffar andra människor?

Det finns så många olika filosofiska teorier om allt! Jag kommer ihåg vad jag njöt under mina filosofi-lektioner på gymnasiet. Aha! tänkte jag (det kommer jag ihåg). Det är inte bara jag som är knäpp och går omkring och har helt galna funderingar om min och människornas existens. De har funnits ALLTID, och det kommer förhoppningsvis alltid att fortsätta finnas logiska, teoretiserande filosofer, som försöker hjälpa oss att förklara vår obegripliga verklighet.

Eftersom jag är så olik i min personlighet beroende på vilken människa jag möter och i vilket sammanhang jag befinner mig i, vad innebär då det egentligen för detta att jag blir till i mötet med en annan människa? Det borde betyda att jag blir till många olika personer... Jag är inte bara en Josephine, det finns många av mig! (skrämmer kanske någon...)

Då kommer jag att tänka på en så rolig lek som min dotter höll på med ett tag (även sonen blev invigd i leken lite senare). Hon var fascinerad över detta faktum att det finns fler som har samma namn som hon. På ett djupt filosofiskt plan hade hon identifierat detta med existensen och identiteten, VEM är JAG? Är de andra som heter likadant som jag också JAG? Sitter min identitet i mitt namn? (som när hon var riktigt liten och trodde att jag hette MAMMA, innan hon förstod att jag VAR en MAMMA, men att jag hette Josephine).

Leken var en rollspelslek där alla hette som hon, fast de hade nummer efter sig, ett, två, tre etc. De hade olika egenskaper och var följaktligen helt olika människor. Jag vet att jag tänkte lite oroat att det var schiz0frenvarning på det hela, men samtidigt gjorde hon det med en sådan humor och distans så jag inte kunde undvika att bli fascinerad.

När jag t ex möter min bästa väninna, som jag gjorde igår, så känner jag att en Josephine kommer fram som jag saknat. Ska vi kalla henne Josephine Ett för att förenkla det hela? När Josephine Ett och väninnan sitter och pratar så är det som om alla de egenskaper jag hade som ungdom kommer tillbaka. Jag får kontakt med den person jag var innan jag blev så strängt upptagen av att pussla ihop familjeliv och arbete.

Det är inte så att jag slutar vara den nuvarande Josephine bara för att vi pratar och umgås, det är bara en ofta glömd pusselbit i min personlighet som äntligen får plockas fram och läggas till.

Vi berättar om våra liv, våra problem, våra glädjeämnen, vi stöter och blöter och prövar tankar mot varandra. Vi blir till.

Ibland träffar man människor som för fram en person i en som man helst inte skulle vilja fanns där, kanske är det Josephine Tre? Men det får bli en historia en annan gång.

MultipelKRAM!

Sanera

Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.

Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.

Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.

Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.

1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...

2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.

Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...

Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)

Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.

Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.

Sanerad KRAM!

Att lämna ifrån sig en katt

När vi skulle skaffa våra katter för två-tre år sedan så började vi med att ta våra barn till Allergicentrum för testning. Det låter som en enkel sak, men alla som har insikt i sjukvårdsapparaten vet att detta tar lång tid. Det visade sig att de var allergiska, men dock inte mot katter, någon av dem.

Sålunda införskaffades två fina kattungar, och de har varit till underbar glädje för oss, även om en av dem har avvikit och vi inte vet vart (till dotterns stora sorg).

Efter att ha noterat att sonen alltid är snorig så fick jag en ny remiss till Allergicentrum (tar minst ett halvår...). Förra veckan fick vi veta att han utvecklat allergi mot både katt och hund under den här perioden.

Först inträder en lättnad; äntligen förstår jag VARFÖR han alltid är snorig och förkyld. Jag är ändå lättad över att det inte är kvalsterallergi. Nummer två är en INSIKT om att vi måste göra oss av med Filip.

Ni som älskar katter kan fortsätta att läsa, ni som inte gör det kan gå till del 2:

Del 1. Jag har i stort sett alltid haft katt. Perioder utan har oftast berott på att personer i min närhet haft allergi eller liknande. Det har varit svåra perioder i mitt liv, när jag tvingats anpassa mig till andra personer. Jag har varit tvingad att förstå och acceptera (nu mer än någonsin annars): jag kan aldrig mer ha katt. När denna insikt verkligen drabbar mig är jag orolig för att att jag ska bli verkligt ledsen, men ännu har verkligheten inte drabbat mig på det sättet.

Just nu är jag bara så glad över att vi funnit en underbar familj och ett härligt hem till katten, det känns så bra! V i åkte till Huskvarna idag och lämnade honom på landet där. Den nya ägaren verkar minst sagt dedikerad:-)

En sak har jag redan noterat dock. Det är så tomt i huset utan i katten. Riktigt TOMT. Jag vet bara att det är svårt att kopiera den hemtrevligheten som en katt kan förmedla bara med sin utslagna kropp i en soffa.

Jag vet inte varför jag älskar katter så högt. Jag vet bara att jag gör det, totalt utan gränser. Jag vet också att jag är irrationellt känslomässigt bunden till det lilla djuret, på ett sätt som jag inte kan förklara på något sätt. Jag bara älskar honom så mycket helt enkelt. Det är ömsesidig RESPEKT, på hög nivå.

Hur hanterar jag mina känslor då? Jo, just nu är jag praktisk, för det måste jag vara för min sons skull. Det gör det hela enklare också, på det viset. Men mina RIKTIGA känslor har jag stoppat undan för en stund..

(för annars ser jag hur han kommer springande mot mig på em när jag kommer från jobbet och han vill komma in. Annars ser jag hur han sitter på fönsterbläcket och vill komma in. Annars ser jag hur han tassar på min säl och vill gosa. Annars ser jag hur han jamar uppfordrande och vill ha Whiskas anka).

Del 2. Ett hem är inte ett verkligt hem utan en katt. Nu är det upp till oss att se till att det kan vara det!

Kattkram!

En olycka kommer sällan ensam...

Sista tiden har varit så intensiv och full av händelser. Så här års brukar jag annars vanligtvis gå omkring och vara livrädd för den annalkande grå novembertristessen som jag VET alltid kommer.

Mina barn tycker synd om mig som fyller år i november, och deras empati grundar sig på att jag berättat att månadersången man lärde sig som barn (och som de fortfarande får lära sig!) satte djupa spår i mig. För att citera slutet på sången så går den så här: "...men oktober och november och december är så GRÅ!" (alla andra månader är ok eller rent av härliga..). Redan i låg ålder fick man alltså veta att de månaderna var hemska och grå. Kanske har vi kommit på roten till svenskarnas höst-vinter-depression denna period!

Detta hektiska, händelserika liv har alltså resulterat i att jag inte har vare sig TID eller LUST att grotta in mig i någon annalkande depression. Det har även resulterat i att jag mött fler olyckor och bedrövelser än vanligt, men ändå klarat dem med humöret i behåll!

Detta tål att reflekteras över en smula. "En olycka kommer sällan ensam" heter det ju, nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om att man lever på sådant sätt att man UTSÄTTER sig för fler risker, helt enkelt. Köper och säljer jag hus t ex så utsätter jag mig för en massa obehagliga, kostsamma, arbetsamma utgifter och uppgifter, med risk för OLYCKOR. Har jag ett stressigt liv, med familj och fullt av aktiviteter, utsätter jag mig för OLYCKOR.

Ponera att jag bestämmer mig för att leva ett lågriskliv i stället, jag stänger in mig och agerar sällan, visst, då blir ju risken lägre, men SLUMPEN finns ändå där som ett förtäckt hot...

Vi har helt klart utsatts för några tråkiga händelser på senare tid, men det märkliga är, att om vi summerar så har ändå de roliga, LYCKO-händelserna övervägt!

Jag har en hemlig tro som säger att plus och minus i livet alltid måste gå ihop på något vis. Det ska man vara beredd på, och vara ödmjuk inför. Får jag mycket lycka måste jag vara beredd på mycket olycka, det är enkel matematik. Annars kan jag välja lagomlivet därimellan.

Olycksaliglyckokram!

Framflyttade förväntningar

Det har varit hemskt att få ta del av budgivningens psykologiska strategier från säljarens perspektiv...

Fram till nu har man ju varit med några gånger på den andra sidan, köparens, och det har varit nervpirrande nog, men inte alls på samma sätt.

Några av de olika psykiska stadierna har varit dessa:

1. Den dagen då budgivningen förväntades komma igång var HEMSK. Fast att jag intalat mig själv att jag inte skulle förvänta mig en massa bud, så blev jag djupt orolig och fick så dåligt självförtroende när de inte direkt började trilla in.

2. LÄTTNAD! När första budet kom. Någon VILL köpa vårt hus! Yes!

3. När det fortsatte att vara segt och lite snålt med buden så blev jag plötsligt ännu djupare deprimerad... Det kändes så OVÄRDIGT på något vis... Riktigt B..

4. Plötsligt tar det fart! Buden kommer! Jag känner en sådan LÄTTNAD igen och nu känns det värdigt också. Detta kan jag leva med och vara NÖJD.

5. När det sedan plötsligt börjar stiga upp på de nivåerna jag inte vågade drömma om, då blir det nästan OVERKLIGT... Jag är så GLAD!

6. Plötsligt börjar jag bli GIRIG, inser jag... jag går och räknar och TÄVLAR nästan... Jag inser att jag nästan glömt hur glad och lättad jag är. Det är märkligt hur snabbt man slutar vara ödmjuk och tacksam om chansen ges... Så, jag besinnar mig och försöker återta känslan av GLÄDJE och LÄTTNAD.

7. Det lyckas! För övrigt verkar det hela vara klart nu, och jag inser att det är det enda jag verkligen vill just nu egentligen! Jag väntar med den riktigt sköna känslan tills allt är på papper! LÄNGTAR!


Oerhört lättad och lycklig KRAM!

Svartsjukt bevakande älskare...

Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.

Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.

I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.

Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)

Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?

Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!

Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...

Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.

Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!

Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!

TRÖTT KRAM!!!

Skadedrabbat

Min son tillhör den där kategorien av barn som, när det är något som är riktigt roligt (läs sport och tävling), kan blockera bort smärta och obehagligheter.

Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...

Oj..det låter som om han är lik någon...

Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).

Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.

Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!

Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.

Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.

Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.

Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.

"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".

Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.

Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...

Lättad kram!

Dockhus

Jag har upptäckt något mycket märkligt hos mig själv... jag är obehagligt intresserad av att sitta och titta på mitt eget hus på hemnet...

Är det inte lite snuskigt på något sätt? Sitta och smygtitta på sig själv, som i tredje person, eller jag förstår inte alls denna fascination, det är som att jag får för mig att jag ska se något nytt, något som jag inte vetat förut. Det är verkligen annorlunda att se sitt hem fotograferat och utlagt på det här viset!

Men på något sätt har jag ju rätt, det ÄR inte mitt hem. Så här undanplockat, utrensat, avpersonifierat, är inte mitt hem annars. Men samtidigt är det skönt, och bra mycket lättare att blotta sitt hem, när man har avpersonifierat det, för det innebär ju att det faktiskt inte är OSS man ser, utan bara ett skal.

Och jag förstår tanken bakom, den är helt rätt. När man sitter och tittar på hus, så vill man kunna tänka sig in i att man själv befolkar det, att man själv lägger in sitt liv där, som i dockhusen man lekte med när man var barn.

Så alla är välkomna att titta in i dockhuset på Orkanvägen! Vi är nämligen inte där...

Samtidigt vågar jag inte kolla på mitt hus så många gånger, jag vill ju inte att statistiken på antal klick på huset ska bli missvisande... Det räknar jag noga!

DockhusKRAM!

Tudelade känslor

När man har så mycket att göra att man märker att man springer i stället för att gå, hela tiden, då kan man antingen känna att det är fruktansvärt och hemskt, eller att det faktiskt är KUL (om man får erkänna det...).

Jag förvånas hela tiden över detta faktum att man klarar press så bra, bara man är motiverad och har lust, finns detta inte är det däremot farligt för ens hälsa.

Vad är det för press jag syftar på då? Jo, jag tycker att det är oerhört jobbigt att sälja hus, har jag förstått. Det är extremt pressande för mig.

Det är väldigt motstridiga känslor som dyker upp inom mig, ena stunden känner jag någon slags exalterad egokick, "titta på vårt hus, se hur fint vi har!", andra stunden känner jag "nej, måste jag visa upp allt det här!?" Jag känner mig nästan våldförd på...

Hur som helst har det verkligen varit en tid av hårt arbete, vi har rensat, röjt, målat, fixat, reparerat, piffat, fixat, you name it. Det är märkligt att man får sådan fart, och så mycket gjort, när man är på väg bort, varför har vi inte gjort detta tidigare? Plötsligt ser jag ju hur fint vi kan ha det, vad vi skulle kunna göra!

Nu är min största, fruktansvärda rädsla att ingen ska vilja köpa vårt härliga, charmiga hus, som jag har älskat, och fortfarande älskar. Vårt hus är värt att få en lika ödmjuk och dedikerad köpare, en som vill bevara husets gamla charm och själ. Men, som sagt, helst av allt vill jag ju att någon ska vilja köpa, och betala bra ;-) Mardrömmen är att inte få någon köpare, sådant vet man ju aldrig! Huhaaa!!! Svettas!!!! Jobbigt!!

Om det är så att någon undrar varför vi ska sälja det hus jag älskar, så kommer argumenten nedan:

1. Vi vill flytta till det område där barnen går i skolan och har sina kompisar. Anledningen till att vi bor på ett ställe och har barnen i skola på ett annat, är att vi halkade in i en superbra förskola där, ett föräldrakooperativ, och sedan har det rullat på, med skolvalet, vilket betyder att vi bor på ett ställe och har hela barnens liv på ett annat.

2.Jag har alltid älskat att bo centralt, likaså min man. Vi gillar att bo i blandade områden, där alla slags människor bor.

3. Huset vi köpt känns så bra! Det kan verligen bli något fantastiskt!

Utsliten (men glad) Kram!