Sanera

Har sedan vi lämnade katten till ett nytt hem i lördags försökt sanera huset från kattallergener.

Hur ska detta göras då? Det första jag kände var att detta är väl i stort sett ett omöjligt uppdrag? Den andra känslan var att detta kommer att ta tid och vara rätt jobbigt.

Sedan kavlade jag upp ärmarna och satte igång, även om det är lönlöst känns det ändå bättre att ha försökt göra något i alla fall. Så nu har jag städat och städat och tvättat och tvättat. Eftersom vi haft huset ute till försäljning (och nu är det också sålt!), så känns det som om jag inte har gjort annat än städat den sista månaden, men det hjälper inte att gnälla över detta, det måste ju göras.

Sedan satte jag mig för att läsa på om detta med kattellergensanering på nätet (hur gjorde man egentligen förr när man inte snabbt kunde bli påläst via några knapptryck?). Jo, allt jag känt på mig stämde så klart.

1. Det kan ta många månader innan huset blivit av med kattallergenerna, de finns även på platser där katten inte ens varit, och symptomen hos sonen minskar. Precis som jag trodde är det nästan omöjligt att bli av med dem...

2. De råd de gav handlade om noggrann städning (även torka av väggar t ex) tvättning eller borttagande av textilier, ventilation och utbyte av stoppade möbler som katten varit i kontakt med, alternativt rengöring med ett visst medel. Främst är sovrummet viktigt att sanera.

Något som de tog upp var eventuella mjukisdjur och behovet av att även rengöra dem. Vilken tur att jag redan insett detta, eftersom vi råkar ha typ MÅNGA... Oj, oj vad jag tvättat och hängt mjukisdjur nu i ett par dagar! Både jag och barnen råkar ha den lasten att vi är galna i mjukisdjur och har svårt för att skilja oss från dem. Varje djur har de ett personligt förhållande till och när mannen bryskt föreslog att vi skulle göra oss av med dem fick han blickar som kunde ha dödat...

Nej, inte har jag hjärta till detta, så jag fortsätter att tvätta, men har också föreslagit att de kanske inte behöver vara just i sonens sovrum nu, de kan ju bo någon annanstans kanske, som i källaren? (Igår var förresten den nya ägarens pappa här och kollade in huset för framtida projekt, jag såg hur han tittade lite undrande på mjukisdjuren som hängde i tvättstugan...)

Allergiläkaren tyckte att det var turligt att vi faktiskt ska flytta snart, och det är väl så jag får tänka. Vad vi vet har det inte bott någon katt i vårt nya hus. Men självklart kommer sonen att möta mycket kattellergener i sitt liv, det är oundvikligt, jag är inte naiv. Läste precis en rapport om hur stort problemet är med just offentliga miljöer, som t ex skolan, där går det ju inte att undvika att dagligen utsättas.

Men jag återkommer till den där känslan som jag bestämde mig för att följa för några dagar sedan: jag har i alla fall FÖRSÖKT. Det känns bättre i min mage då.

Sanerad KRAM!