Skadedrabbat

Min son tillhör den där kategorien av barn som, när det är något som är riktigt roligt (läs sport och tävling), kan blockera bort smärta och obehagligheter.

Han tillhör också den sorts människor som så totalt kan gå upp i en tävlingssituation, så att han tar mycket ogenomtänkta, dumdristiga beslut, utan någon helst slags form av konsekvensanalys och vilka därmed kan vara totalt hälsofarliga...

Oj..det låter som om han är lik någon...

Fast han är helt klart mest lik min man som barn (och hör sen!)! Här pratar jag KOPIA (enligt säker källa: svärmor).

Denna gång kom jag för att hämta sonen från fritids på em, de var i idrottshallen och hade gympa. Jag lade ganska snart märke till att något var konstigt. Sonen spelade "spökboll" (eller vad det heter) hoppandes på ett ben. Fritidsfröken såg att jag såg fundersam ut och kom och berättade att han på morgonens gympatimme fått en bänk på stortån.

Nu vet jag att du som läser detta ryser i hela kroppen, eller hur!? Vilket minne som sitter etsat i kroppen av denna fasansfulla bänk på tån, är det någon som INTE varit med om detta? Och ändå står dessa åbäken kvar!? Varför?!

Efter examination av foten hemma upptäcktes dock att tån var i dubbel storlek, blå, intryckt och att sonen skrek så fort man närmade sig med handen. Han kunde inte stödja på den. Oj, allvarligt! tänkte jag.

Vi väntade dock någon dag för att se om svullnaden skulle gå ner och sonen skulle börja kunna använda den. Noggrant observerade jag hur han reagerade vid undersökning. En av sonens kompisars mamma är läkare, och efter konsultation av henne visste jag att stortån ändå var den tå som man faktiskt gör något åt om den är bruten eller har spricka i, om det är illa. "Nej, i morgon får vi låta en läkare kolla den", fastslog jag på kvällen, efter att ha studerat hur sonen hoppade uppför trappan på ett ben.

Nästa morgon såg tån faktiskt mycket bättre ut plötsligt. Men sonen skrek fortfarande i högan sky bara jag närmade mig med handen. "Hmm..." tänkte jag. Jag hade redan ringt vid åtta prick, då de öppnar, för att få en så tidig tid som möjligt.

Nu händer det märkliga att så fort läkaren frågar sonen hur det är med tån så säger han inte att det gör ont! Hon får klämma och ha sig utan att han skriker. Själv står jag där och känner mig som en sådan där hysterisk mamma som tar sina barn till läkaren stup i kvarten utan att de är sjuka (det har ALDRIG hänt förut!). Läkaren frågar hur det känns och han berättar att han visst tänker spela fotbollscup på lördag, det ska nog gå bra.

"Det är nog en spricka", säger läkaren, "men den är nog inte bruten". Sedan säger hon vidare, när jag frågar om han kan vara som vanligt, "inte ska vi behandla dig som handikappad bara för en tå! Var som vanligt du!".

Dessa ord gjorde sonen så lycklig att han haltade in till sin klass och sedan var i full gång hela dagen. Jag fann honom spelandes bandy på eftermiddagen, och han berättade glatt att han faktiskt vunnit en snabbhetstävling med kompisarna under dagen.

Ja, jag vet inte vad jag lärt av denna historia... att barn är sjukare hemma hos mamma, eller att professionell bedömning kan lugna...

Lättad kram!