Svartsjukt bevakande älskare...

Det var en så otroligt märklig situation som jag var med om idag. Jag vet inte om jag kan beskriva den rättvist faktiskt.

Det var det andra visningstillfället i kväll på vårt hus, det första hade vi i lördags. På det andra är det tydligen brukligt att säljaren är med, så att intresserade kan ställa frågor etc.

I lördags var det otroligt stressigt innan vi hann få i ordning på allt, plocka undan och städa, vi var i upplösningstillstånd helt enkelt. Särskilt som jobbveckan hade varit tuff och lördagen bjöd på aktiviteter som krävde att vi skjutsade till kalas och att mannen, som är ledare för sonens fotboll, var borta hela morgonen och förmiddagen.

Där stod jag, svettig, stressad och bokstavligen med moppen i hand, när mäklaren ringde på och det var dags. Jag kände INTE att allt var klart... Det gick dock bra och många kom :-)

Men i kväll, efter att vi hunnit fixa lite till i helgen, då kände jag mig plötsligt så där KLAR, som jag sällan (eller ALDRIG?!) känner mig... Jag stod där lite villrådigt, med ljuständaren i handen, och tittade på mitt välstädade, undanplockade och uppiffade hem. Där var rena ytor, ljus, frukt, godis och blommor, och jag tänkte VARFÖR? Varför har vi inte haft det så här förut?

Det är som de kloke säger, det är i DETALJERNA det sitter, och nu förstår t o m mannen detta!

Den otroligt märkliga situationen uppstod dock när alla familjer, som var intresserade, kom till vårt hus och jag var där (det var återigen många faktiskt...!)! Jag försökte både vara välkomnande och öppen, men framför allt osynlig! Som en kameleont försökte jag ändra färg efter väggarna. Då och då sökte någon upp mig för att fråga något, då ställde jag om till synlig skärpa igen. Jag vet inte hur jag kände egentligen... som en blandning av en hallick och hora antagligen...

Framför allt förstod jag hur mycket jag älskar vårt hus. Det är absurt att någon annan ska inta det, det är ju min baby!!! Som en svartsjukt bevakande älskare stod jag där och tryckte och försökte att både höra och inte höra vad som sas om mitt älskade lilla hus.

Jag vill bara att detta ska vara över och att vi ska tycka att det hela har varit värt det! Det längtar jag efter nu!

Sedan ska jag förhoppningsvis kunna byta fokus och blicka framåt igen!

TRÖTT KRAM!!!