Bad timing

Oj, vad länge sedan jag skrev här. London har börjat blekna lite i sinnet men aldrig i mitt hjärta, älskar London! Och det finns en del kvar att kolla in,det var inte så att vi hann se eller göra allt jag ville. Jag skulle kunna skriva mycket om vad jag älskar med London, men har fortfarande dålig lust att skriva blogg. Antagligen beror det på att jag har så mycket i livet just nu så det bara snurrar i huvudet och susar i öronen. Men, jag älskar de artiga, trevliga engelsmännen, språket, historiens vingslag i varje hörn man rundar, byggnaderna, kulturen, traditionerna, jag vet inte varför, men jag känner mig hemma. Storstadspulsen med alla dess ljud, trängsel och rörelse stör mig inte alls som det kan göra när jag är i Stockholm. Jag retar mig inte ett dugg på tunnelbanan. Det är något med London helt enkelt. Jag och dottern hade det så mysigt när vi fick göra precis det vi tyckte om, det var underbart att få spendera tid med henne ensam.

Att komma tillbaka till vardagen och vara sjuk och svag och eländig var mindre kul, det har tagit ända tills igår att känna mig bra, fast jag har jobbat hela tiden (nästan). Det var t ex tråkigt att jag inte var på topp när jag och mina härliga kollegor var och jobbade på vackra Rimforsa strand, och vilken mat de hade där som jag var för sjuk för att njuta av, bad timing. Stackars kollegan som delade rum med mig och blev väckt i ottan av mitt hostande...

Nu mår jag bra igen och har äntligen kunnat spela både fotbollsmatch igår och innebandyträning ikväll, så skönt att vara på gång igen! =)

Kram!