Inte ett vettigt ord får jag ur mig så jag kan skriva något klokt eller roligt eller smart eller vad som helst här på bloggen längre. Sorry.
Så det är så här författarna känner när de får "skrivkramp"? Det är inte kramp, det är olust, kan jag meddela. En känsla av att inget som jag skriver är av något som helst intresse överhuvudtaget, så why bother. Och en liten paranoid känsla som sticker en i sidan och viskar: "allt vad du säger kommer att kunna användas mot dig"...
Jag ska inte lägga ner bloggen, men jag väntar på LUSTEN.
Och jag väntar på sommarlov...
Intet är som väntans tider...
Ibland känns det som om det är det enda jag gör här i livet, VÄNTAR, på något. Kanske inte en slump att min favoritpjäs heter "I väntan på Godot"...
KRAMAR
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Man lever ett rätt märkligt liv som lärare egentligen. På många sätt antagligen, men det jag tänker på just nu är det eviga läsårslivet som ...
-
Så sitter man här i soffan igen med knäet i bandage och i högläge på kudden. Bandaget är lite tufsigare i dag, och det ska alltså sitta... -
Jag brukar prata med mina elever om hur man kan börja. Ja, då menar jag hur man börjar en text, oftast är det svårast att just börja, men om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar