Känslobeslut

Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...

Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?

För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.

För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.

De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.

Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.

För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.

Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...

Beslutsam KRAM

Motiverad ansiktslyftning?

Just nu är jag helt fixerad vid att måla, reparera och fixa hemma. Min man likaså.

Det är konstigt vad MOTIVATION kan göra med en.

Ena stunden är man så seg att man knappt orkar masa sig upp ur soffan, allt är jobbigt, och plötsligt, andra stunden, är man uppe och springer och grejar som en liten iller. Kan inte sluta.

I helgen har vi målat, och målat (fast inte bara, sonen hade fotbollscup och dottern konståkningsträning samt att båda skulle hålla på och skjutsas till kompisar hit och dit också...). Även i kväll har vi målat. Oj, vad mycket vi fått gjort!

Men så är det också mycket att göra när man håller på och förbereder sig, både mentalt och fysiskt (och då menar jag husets fysik), på att förflytta sig från vårt kära gamla hus till centralare breddgrader.

Det är än så länge en idé på avstånd, men ack så nära ändå, man vet aldrig vad man springer på för chanser, bäst att börja förbereda sig (och huset...). Även om jag vet att sådant här kan ta lååång tid (har ändå till viss del varit med förr).

Känner mig lite falsk dock. Vårt stackars hus, som vi inte riktigt gjort allt vad vi kunnat för ännu, får nu en liten kittlande ytlig massage (och ansiktslyftning) med mersmak, men kommer nog att överges för någon annan, om tycke uppstår...

Så, motivation, är som vanligt den effektivaste nyckeln till att få något gjort här i världen, en sanning som består...

Motiverad kram

Flyktiga minnen

Du vet hur man ibland bara kan råka springa på ett sådant där MINNE, ett sådant som träffar en rakt in i ens innersta och plötsligt är man DÄR, tillbaka till just den känslan, platsen, tiden.

Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.

Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.

I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.

Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.

Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.

Så som jag var då.

Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.

Minnesvärd KRAM

Fyra bröllop och en begravning...

Jag tillhör den där skaran som inte varit på vare sig så många bröllop som begravningar. Inte heller på så särskilt många dop, om man nu ska gå igenom cv:t.

Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.

Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.

Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.

Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.

För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.

Kram

Laddad för fest

Var bjuden på en stor kräftskivefest i lördags hos vänner vi inte varit på fest hos ett tag. Jag hade verkligen sett fram emot det hela. Vad händer?

Efter att ha masat mig upp i ottan på lördagen, försökt hänga med i mannens och sonens tempo ut till fotbollsplanerna i Emmalund till dagens cupspel, pratat och pratat och tittat och hejat hela dagen, kom så DEN STORA hysterin sakta smygande vid hemkomsten. Huset i kaos, smutsigt och rörigt (i mina ögon) osv osv, så började jag springa omkring och städa och röja muttrandes fula ord för mig själv. En handling inför festen var också tvungen att snabbt genomföras i flygande fläng.

Efter det var det dags att tvaga och tvätta, både kläder och barn och mig själv. Alltjämt på hysterins brant.

När hysterin till slut når sin kulmen, och jag låter den brisera, så säger min man lugnt att det är väldigt konstigt prioriterat av mig att genomföra städning och diverse just nu, när jag i stället borde gå upp och vila, ta det lugnt och ladda inför festen. Det där kan vi göra i morgon, menar han.

Jag lugnar mig och börjar till slut fokusera på festen, klart vi ska ha trevligt. Men, så klart var det alldeles för sent.

Det räckte med ett par glas vin och en snaps i stort sett, sedan var jag så trött att det var lika bra att åka hem. Trevligt.

Vad kan man lära av denna historia?

Ingenting, som vanligt.

Suckkram

Baxade cyklar

Den här veckan har jag fått en obehaglig inblick i och insikt om mina elevers liv och vardag. Ofta tror jag att jag redan är expert på det, att jag faktiskt visst förstår, men plötsligt inser jag hur naiv och oförstående jag trots allt är, sittandes i mitt trygga välordnade villaområde.

Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).

Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".

Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.

Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.

Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.

En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!

"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.

I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.

Sorgsen KRAM

Paus i vardagsträsket

Att man ska ha så mycket omkring sig att man inte ens orkar sätta sig vid datorn och skriva ett litet ynka blogginlägg!

Jag måste helt enkelt ta tag i det där jag skrev för länge sedan att jag ska försöka varva mina mer genomtänkta inlägg med korta ogenomtänkta (eller i alla fall ogenomtänkta...), som kanske inte har något direkt tema...

Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det är verkligen tvärtom! Men, jag har sällan tid att sätta mig och verkligen fokusera på en tanke nuförtiden. Det låter inte bra, det hör jag ju själv...

I helgen däremot hade jag verkligen tid att plötsligt kaskadreflektera när jag var på besök hos min allra bästa väninna i Stockholm då vi hade tjejfest och härlig myshelg i hop.

Jag blir nästan som en tonåring på nytt när jag får den möjligheten, det är så livgivande! Plötsligt sitter man och gör djupdykningar i sitt och de andras liv och livsval, man ser sig själv (och de andra!) så klart och känner sådan tillförsikt och energi inför att ta tag i sitt liv när man kommer hem. Det är en sådan här paus, och en sådan här distans, man behöver för att plötsligt se vad man har och känna lycka över vad man har.

Hemmablindhet och en känsla av hopplöshet och maktlöshet drabbar så lätt när man står mitt i vardagsträsket och bara vill hoppa av.

Så, jag behöver MER och FLER tjejsammankomster och festligheter överhuvudtaget, jag mår ju så BRA av dem! (fast så satans trött man blir av att ha kul också, det är ett tråkigt straff tycker jag som borde förbjudas...det är ju vetskapen om detta som gör att man alltid tvekar att ha kul...).

Festlig KRAM!