Baxade cyklar

Den här veckan har jag fått en obehaglig inblick i och insikt om mina elevers liv och vardag. Ofta tror jag att jag redan är expert på det, att jag faktiskt visst förstår, men plötsligt inser jag hur naiv och oförstående jag trots allt är, sittandes i mitt trygga välordnade villaområde.

Det hjälper inte ens längre att jag kör med min gamla käpphäst om att jag är uppvuxen i förorten, herregud det var en annan tid, en helt annan tid (fast man inbillar sig ju att det inte var så länge sedan...).

Mina elever hade i uppgift att beskriva sina cyklar på engelska. En enkel uppgift kan tänkas. Men, nehej, inte alls. De flesta hade nämligen inga cyklar, för det är ingen idé att äga någon eftersom de bara blir "baxade" (=stulna). Sedan var berättelserna igång, alla hade ett otal historier om stulna cyklar att berätta. Jag hade pedagogiskt börjat med att beskriva min cykel, vilket resulterade i flin och menande blickar när en elev spontant utbrast "åh, den ska jag baxa, var bor du?".

Resten av lektionen fick bli ALLVARSAMTAL. Det som börjat med ett skämtsamt hot, som jag vägrade att ta skämtsamt, blev fler och fler riktigt viktiga diskussioner kring etik och moral och vägval vi gör i livet. De kunde inte sluta berätta.

Jag fick höra riktigt otäcka historier från deras liv, kanske hade jag egentligen inte velat höra dem om jag fått välja, men nu har jag hört dem.

Dessa barn behöver de här samtalen, jag kände i hela kroppen att det här var så välgörande för dem, så viktigt att en vuxen lyssnade och sa att det var fel, att det inte ska vara så här, att man kan välja att göra på ett annat sätt. Även om alla andra gör fel kan jag välja att göra rätt, det betyder något för framtiden, inte bara för min utan för allas.

En elev berättade, med förundran i rösten, hur han och några kompisar varit i ett annat område vid en fotbollsplan, där barnens cyklar hade stått helt olåsta medan de spelade... Alla i klassen tittade på varandra med uppenbar oförställd häpenhet. Hur kan man vara så naiv, tänkte de (fast de tänkte nog "dumma") att man inte låser, klart den blir stulen då, det är ju serverat!

"Blev du avundsjuk då?" frågade jag honom. Han tittade frågande på mig. "Ja, skulle inte du också vilja ha det så att du skulle kunna lita på alla omkring dig, kunna känna dig så trygg i att ingen vill dig illa?", frågade jag. "Jo", svarade han, efter en stunds tystnad.

I Corren i dag läser jag ett heluppslag som handlar om de ökande cykelstölderna i vår stad. Jag ska ta med den på måndag och visa. Är det så här vi vill ha det i vårt samhälle? Finns det något vi kan göra? Ja, vi kan prata med våra barn.

Sorgsen KRAM