Fyra bröllop och en begravning...

Jag tillhör den där skaran som inte varit på vare sig så många bröllop som begravningar. Inte heller på så särskilt många dop, om man nu ska gå igenom cv:t.

Nu har jag plötsligt fått delta på både ett par bröllop, och idag även en begravning, under det senaste året. Bröllop är mycket välkomna, men självklart inte begravningarna, även om jag inser att det är något oundvikligt som måste ske förr eller senare. I dag var det en anhörig till min man som begravdes, och vi for till småland för detta.

Min personliga erfarenhet av begravningar sträcker sig annars till min egen mormors och farmors i stort sett, men jag ångrar djupt att jag inte gick på min kusins ( även om vi inte stod varandra nära). Jag ångrar det eftersom jag i dag inser huir viktigt det är att släkten samlas och verkligen hjälps åt att stötta varandra, även om man har problem i sina relationer eller bara inte umgås. Begravningen blir ett tillfälle att hela, förhoppningsvis.

Något stort sker vid en begravning. Med en själv, med ens förståelse och förmåga till empati för andra. Jag tror det handlar om att man befinner sig i ett slutet rum tillsammans och att ingen kan fly. Vi sitter där tillsammans och vi kan inte undvika de känslor och minnen som tränger fram. Vi kan inte undvika att se de andra och deras känslor, jag sitter där och tvingas SE och FÖRSTÅ, jag kommer inte undan. Det är jobbigt, det är kanske omvälvande, men ack så välgörande, så helande, tror jag.

Så, jag borde ha gått på min kusins begravning, jag borde ha gått dit för att komma min släkt närmre och för att kunna förstå dem mer. Jag tror man blir mer hel av det.

För övrigt var det en oherhört finstämd, vacker och respektfull begravning. Jag frågade mina barn vad de tyckte, om de kanske tyckte att det var otäckt eller skrämmande att se att alla var så ledsna, men de tittade bara förvånat på mig, klart det inte var otäckt, det var väl inget konstigt, bara bra att man var ledsen så att man sen kan bli glad igen.

Kram