Flyktiga minnen

Du vet hur man ibland bara kan råka springa på ett sådant där MINNE, ett sådant som träffar en rakt in i ens innersta och plötsligt är man DÄR, tillbaka till just den känslan, platsen, tiden.

Oftast är det kanske en doft, en smak eller något man känner på, som får en att få den där rena minnesträffen. Den härligaste, eller hemskaste för den delen, får man via dessa fysiska sinnesförnimmelser.

Alltid när det händer finner man sig förgäves famlandes efter att hålla det kvar, kunna uppleva det igen, som en skön dröm man sakta vaknar upp ur och tror sig vara kvar i, tills man besviket inser att man håller på och regisserar det hela, att man inte alls drömmer längre, man styr och tvingar.

I söndags kastades jag plötsligt tillbaka till den tidiga tjugoårstiden på ett ögonblick. Då var det ett gammal glömt, men i kroppen välkänt, minne av en situation som triggade igång det. Det är faktiskt lite fånigt, men men. Jag hade plötsligt fått en helt oemotståndlig lust efter att se filmen "Män som hatar kvinnor", vilken jag inte sett ännu. Vi bestämde oss för att hyra två filmer, en till oss och en till barnen. Nu råkade det bli så att just vår film inte fanns i butiken, så vi åkte hem och tittade först på en rolig familjefilm, och sedan åkte jag och mannen själva iväg för att hyra filmen i en annan butik.

Till saken hör att vi nästan aldrig hyr film, inte heller har vi någonsin laddat ner någon (jag vet, vi borde visas upp på museum). Tittar vi på film gör vi det hemma i soffan, med det utbud som finns på våra kanaler.

Jag stod inne i videobutiken, utan barn och med endast en vuxenfilm i handen, lät blicken glida över hyllorna och över min man som plockade lösgodis åt oss, tittade ner på mina jeans, min luvtröja och converseskor och drabbades av den där känslan av att jag var tillbaka, tillbaka till ungdomstiden igen. Jag kände mig så UNG, så där så att jag nästan var rädd för att möta någons blick, som skulle bekräfta att jag var en sådan där lat, oansvarig ungdom "som inte hade något vettigt för sig utan bara låg hemma och glodde på film". En sådan som skamlöst kunde låta tiden bara gå. En sådan som kunde bara vara.

Så som jag var då.

Jag märkte att jag blev förtjust i minnet, jag märkte att jag försökte fuska, som vanligt, och hänga mig kvar, hålla fast. Men, så klart var det lika snabbt försvunnet som det hade dykt upp, det räckte med att snedda över gatan samtidigt som jag på håll låste upp bilen.

Minnesvärd KRAM