Känslobeslut

Oj, oj nu händer det spännande saker mitt i den hektiska, stressade vardagen... Förnyelse och förändring känns faktiskt absolut välkommet i det här fallet, även om det innebär mycket jobb...

Det är konstigt hur essentiellt det är att ett viktigt beslut KÄNNS rätt, på alla omöjliga och möjliga sätt och vis. Vad är det som gör att ett beslut känns rätt då egentligen? Vad är det som gör att ett beslut känns rätt för mig?

För mig måste det först och främst finnas BRA ARGUMENT för mitt beslut. De argumenten finslipar jag genom ältande och ältande, först inför mig själv och sedan på andra, jag noterar noggrant deras reaktioner.

För det andra, och det är tyvärr inte mindre viktigt än det första, måste jag KÄNNA att det är rätt. Det är någon konstigt, odefinierad känsla i magtrakten som sätter igång och sänder ut signaler till mig: "Det är såå rättt! skriker den ibland. "Ja, jag vill, jag vill, jag vill! (den är rätt barnslig faktiskt...), andra gånger blir det: Neeejjj! Jag hatar, aldrig, vill inte, vill inte! Ibland är känslan bara rätt likgiltig: "Jaha? , men det är väldigt sällan, det brukar bara betyda att jag är trött och inte orkar bry mig.

De där känslorna brukar ackompanjeras av att jag visualiserar BILDER. Jag får bilder i huvuvdet, det spelas som en liten film med mig i huvudrollen, där jag ser mig själv på platser och i olika situationer som beslutet rör. Känns bilderna TROVÄRDIGA, och rentav EFTERLÄNGTADE, så förstår jag att beslutet har möjlighet att få positiva följder.

Jag antar att den där KÄNSLAN kan vara ganska godtycklig, och att den är väldigt beroende av olika omständigheter, men det gör den tyvärr inte mindre viktig för det. Kanske är det förresten bra, det är kanske den som räddar en i de flesta fall från att ta dumma beslut.

För det tredje, och detta är heller inte rangordnat lägre, måste mina nära och kära ge mig god respons på mina viktiga beslut, jag vill höra, se och känna att de tycker att jag gör rätt (och förhoppningsvis har jag lärt mig att tolka deras sätt att respondera vid det här laget...så att jag kan lita på min känsla). Jag vet ju att de vill mig väl och att jag ska göra rätt.

Men framför allt, och nummer ett, skulle jag naturligtvis ha svårt att ta ett viktigt beslut utan att göra det tillsammans med min man. Jag litar (kanske alldeles för mycket?) på honom och hans omdöme. I alla fall beslut som rör hela familjen, och det tenderar ju de flesta viktiga beslut att i slutändan göra...

Beslutsam KRAM